bobergsrecensioner

I en evig strävan efter att finna sin egen nicsh lyckas vissa bättre än andra. Många tar nischandet in absurdum bara för att dom kan. Slutresultatet i många av dessa fall lämna en hel del att önska.

Machinae Supremacy är ett band som i mina ögon lyckats relativt bra. De har tagit två av mina favoritgenres - Metal och spelmusik - och gjort något som ofta är väldigt spännande men som kanske inte håller i precis alla lägen.

En sak ska stå klar redan innan recensionen börjar - jag gillar INTE Robert Stjärnströms röst. Den är alldeles alldeles för ljus, gnällig och fjunig. Att hitta en ersättare till honom ASAP är essentiellt för bandets överlevnad om du frågar mig.

Så. Med det sagt.

Machinae Supremacy spelar egentligen väldigt traditionell hårdrock, mycket cymbaler och relativt tunga riff med småkatchiga refränger. En vääldigt stor skillnad är dock SID'en.

SID är den typ av musik(snarare det ljudchip, Sound Interface Device)) som kommer från en Commodore 64. Ni vet, dendär skitgamla TV-spelskonsolen som typ kom innan NES. Typ hundra år sen med andra ord.

Machinae Supremacy har valt att använda dessa ljud istället för en vanlig synth. Det kan i mångas öron låta precis likadant, men inte för mig. Bitpop är en genre i sig, som sträcker sig milvis längre än "Super Mario-låten". Det finns nattklubbar där DJ'en håller en gammal Game Boy kopplad till högtalarsytemet och sedan spelar musiken på denna bärbara konsol.

Bara för att man älskar kebabpizza och och tårta, betyder det ju inte att man slänger in köttet i födelsedagstårtan, ellerhur?

Det jag menar är att två väldigt bra saker - i detta fall bitpopen och hårdrocken - behöver inte bli bra tillsammans. Och ibland känns det så med Machinae Supremacy. Bortsett från den usla sången(som alla mainstreamare där ute säkert älskar...) kan det ibland krocka mer än önskvärt. Ett bra exempel är andra spåret, Need For Steve(JAG VET!! Så sjukt bra^^) där dåligt samplade ljud som mer låter som en synthesizer varvas med en riktigt tjatig refräng.

Men allt som oftast kommer "Gaz" och grabbarna undan bra, lär sig prioritera och slutresultatet blir faktiskt bra. Inte minst eftersom samtliga musiker är väldigt duktiga på sina respektive instrument. 

En av de bästa låtarna är nog Skin, låten börjar som en ballad och avslutats med ett supersnabbt crescendo värt sitt namn. Det blir snabb tapping på gitarren och mycket cymbaler, i väldigt snabb takt, sett till hur låten börjar.

Det som dock gör att låten stannar kvar i huvudet är den väldigt väldigt bra texten. Vilket tyvärr är enda gången på skivan. Texterna är inget man alls lägger märke till.

Den allra bästa låten på skivan är dock Dark City. Och den är inte lite bra heller.

En ensam gitarr ljuder kallt och ekande i en underbar slinga innan de andra instrumentalisterna kraftfullt dyker upp och bildar en väldigt fin ljudbild

Denna låt MÅSTE bara handla om ett av tidernas bästa spel, Final Fantasy VII, sett till texten i alla fall. Det är där och ingen annanstans jag hamnar när jag hör denna låt. Och det är ett riktigt gott betyg ska sägas. Och sedan ska vi inte ens nämna solot i slutet av låten. Jag ser verkligen Cloud och Aeris sitta i Migdars slum och älska varandra i hemlighet. Gåshuden hamnar nånstans i Nangijala, så stor är ultramysfaktorn

Sen måste ju faktiskt covern de gör nämnas. Lite otippat hamnar valet på Britney Spears skitdåliga låt Gimme More.

Trots att Machinae Supremacy håller sig originalet troget, totalt slaktar bandet föregående version. I mina ögon är denna version riktigt riktigt bra. Små blip-blop-ljud här och var och en riktigt vass produktion, ljudet är helt klockrent. En roligt frisk fläkt, jag som annars inte gillar covers

Den totala känslan av detta är att det är en bra skiva. Det är tyvärr ingenting som sätter sig långa stunder efteråt, inget som som finns kvar i huvudet längre än tills man sätter på nästa skiva. 

Men ibland är det inget fel på det heller. Jag håller mig klart underhålld för stunden. Betyget hade dock vart minst en pinne högre om det inte vore för att jag vill mörda sångaren.

Betyg: 6

Bästa spår: Skin och Dark City

Det är givetvis alltid speciellt när The Haunted släpper nytt. Förväntningarna ligger alltid otroligt högt upp. Inte konstigt å andra sidan, killar som Peter Dolving och Björlerbröderna bör kunna hosta på en svamp och få den att bli av renaste platina.

Det är med en gnutta oro man slänger på skivan. Eftersom The Dead Eye var en ren besvikelse sitter tanken på en mer tillbakalutad platta som en nagel i ögat. Att då få höra en låt som Moronic Colossus spränga ens trumhinnor känns mer värt än något. En riktig Haunted-dänga som inte bara andas deras trash-era, utan till fullo lever ut den. Det känns helt underbart helt enkelt.

Men även de bästa starter kan sluta i ett riktigt debacel. Som tur är inträffar det aldrig med denna skiva. Andra låten, Pieces, fortsätter på samma sätt med ett gött dubbeltrampande låten igen och introriffet framkallar headbangarspasmer med en gång. Enda minuset kan tänkas vara rensången, som börjar låtar mer och mer som Anders Fridéns gnällande, vilket inte är något att sträva efter alls.

Little Cage fortsätter med tvåtakten och trashandet är tillbaks. Det luktar väldigt mycket Mary Beats Jane, men det gör inte ett skit, snarare tvärtom. Valfri Björler och bror kan sina grejer och Peter Dolving skriker som vanligt som om han vore besatt. Det är precis såhär ny trashmetal ska låta. Snabbt, tungt, smutsigt och jävligt. 

Trenches lugnar ner tempot en del, men det gör absolut inget. Inspirationen är helt klart hämtad från The Dead Eye, men texten är så bra att den mer framkallar en känsla av mörker än dedär slita-sönder-allting-i-hela-världen-vibbarna man fått tidigare. Det passar dock väldigt bra i sin kontext, varpå jag inte har några unvändningar. En mycket bra låt med ett skönt sista crescendo som i mitt sinne väcker väldigt mycket mörka känslor och tankar. I like.

Introt till femte låten, Ceremony är skitbra.  Möller Jensen börjar räkna in, ett väldigt dovt riff drar igång, och det känns som att jag fått en dålig release, men så skriker Jensen till, börjar räkna in och då bryter helvetet lös med ett superriff och dubbelkaggarna från hell. 

Per Möller Jensen ja. Detta moraliska kalhygge till trummis. Grabben får ta väldigt mycket plats, räkna in samtliga låtar, och sedan spela skiten ur trumsetet. En trummis som verkligen ALDRIG gör en besviken. En perfekt länk mellan gitarren och sången, en annan trummis går inte att hitta. Att han dessutom sitter och tokspelar som han gör utan triggers på baskaggarna gör knappast saken värre...

Sjätte låten, Skuld behöver han inte räkna in dock. En lugn sak, mer prat än sång. Dova gitarrer. Säkerligen ett spår många hellre vill ha i slutet, men jag tycker den ligger fint. 

Att låten därefter, Crusher, totalt mosar allt så kallat motstånd och låter det ligga blödande på marken. Riffet i början går inte att jämföra med mycket. Man reser sig bara från stolen, ställer sig bredbent, låter ens armar försiktigt sluta sig runt sin luft-ESP Explorer och dundra iväg.

Ett tre minuter långt tåg med allt som gör The Haunted till ett av de bästa Trashbanden i modern tid. Det räcker med bara denna låten för befästa detta.

Rivers Run anammar det lugna hos The Haunted, med mycket cymbaler, slingor och harmonier. Tyvärr får man Dolvings lite sämre sångröst på köpet. Så när de sista självande 40 sekunderna ljuder och avbildar en otorligt vacker ljudmatta i form av ekande cymbaler, ledsna skrik och sköna slingor från gitarrerna önskar man att hela låten var såhär. Antagligen den minst bra låten på skivan.

Iron Mask börjar även den lugnt, och lite oroligt blir man. Två på raken? När Peter Dolving då skriker ur sig "so the fuck away from me" och dubbelkaggarna långsamt börjar ta fart blir man glad igen. Det går kanske inte fort, men det låter så bra. Så bra. Det känns The Dead Eye, men detta skulle antagligen vart en av de bästa spåren på den skivan i sådana fall.

Faultline, som antagligen kommer vara skivans sista spår, fungerade inte i denna release, så det förstörde lite. 

Summan av kardemumman efter denna långa recension är att man kan dra en lättnadens suck. Arvet efter the Dead Eye lever som tur inte kvar, utan andas bara ...Made Me Do It, One Kill Wonder, och inte minst, deras bästa skiva, rEVOVLEr. Det gör fröken Boberg extremt lycklig. Efter bara två genomlyssningar känns det som en av de bästa skivorna på denna sida halvåret. 

Inte illa. Inte illa alls.

Betyg: 8

Bästa Spår: Moronic Colossus och Crusher

Fotnot: Skivan släpps 17'e September.