bobergsrecensioner

Där första skivan, The Strength - The Sounds - The Songs förvisso var ett tung-gungande med ack så nyanslöst alster, och där senaste plattan Guitar Gangsters  & Cadillac Blood inte är annat än skejtpunk med Elvis-sångare, håller sig den mittersta skivan precis i gränslandet mellan dessa två. Någonstans där finns det fina med Volbeat.

Att Volbeat är Danmarks mest kända metalband är inte det minsta konstigt. Inte minst med tanke på att det mest framgångsrika bandet genom tiderna i det landet heter Aqua. Varför det inte dyker upp några bra metalband därifrån, när Norge och Finland har ett par och Sverige fullkomligt badar i stora rock- och metalakter, är en svår fråga att besvara. Detta är dock inget jag tänker gå närmre på, utan kommer fokusera mig helt på Rock the Rebel - Metal the Devil.

Fusionen mellan klassiskt tunggungande - ibland nästan Metallica-riffande - och gladpunkrefränger har väl egentligen gjorts tidigare. Men när man sätter ett tema - en nisch på det hela, blir det helt plötsligt något helt annat. Släng på lite Elvis-klingande sång och sätt ett 50-talsaktigt noir-tema på hela grejen och du har något unikt. Och när det görs så förbannat bra kan jag inte klaga.

Vissa låtar känns rätt tråkiga i sina alldagliga riff, man kan nästan urskilja vad som komma skall. Singeln Radio Girl är en av dessa. Inget annat än en parentes i mina ögon.

Nej, de låtar där man verkligen ser Volbeats storhet är de som börjar stenhårt och bara innehållen den där lilla kicken av trallrefräng. Sad Man's Tounge är ett utomordentligt bevis på detta. Det riff som kan ursköjnas i början är fruktansvärt smittande. oavsett var jag är - Framför datorn, på bussen eller påväg till jobbet, kickar headbangar-nerven igång direkt, det är nästan pinsamt. 

Liknande effekter har A Moment Forever, You or Them och avslutande Boa. Duktigt smittande låtar, som sätter igång headbangar-nerven och ölhävararmen.

Men även solen har sina fläckar. Mycket känns bara som ett tråkigt malande, Michael Poulsens röst kan faktiskt bli tråkig ibland. Mycket sjungs i nästan samma tonart precis hela tiden, och då försvinner de annars så klara nyanser litegrann. Något som dock oftast kompenseras under hans mer Elvis-inspirerade partier.

Även om det i mina ögon ibland känns lite felprioriterat väger det mesta upp till det positiva för Volbeat. Dubbelkaggandet och riffandet i You or Them, och det avslutande manglandet i Boa känns friskt och uppiggande, vilket gör att man ofta väljer att helt blunda för missarna.

Det är inget snack om att Volbeat kommer bli snorkända i Sverige efter spelningarna i Stockholm i februari och på Metaltown i Göteborg i Juni. Och jag tror ärligt talat inte det stannar där. Fusionen av de olika musikstilarna kommer känns otroligt amerikansk och detta kommer antagligen gå hem i trailerparks och skejtparker genom alla 52 stater.

Vad de siktar på att hamna är inte svårt att gissa då senaste skivan bara är en enda stor skejtpunkarorgie utan någon som helst substans. 

Perfekt för staterna, medans det går fetbort för mig - och antagligen bandets originalfans.

Jag blundar dock bara för detta och slänger på Rock the Rebel - Metal the Devil och tunggungar loss.

Betyg: 7

Bästa spår: Sad Man's Tounge

Vemodigheter är det svårt att få nog av,i alla fall när det leder någonstans. Burst gör fina grejer av väldigt lite.

Första gången jag lyssnade på Burst vart jag inte direkt imponerad. Jag gillade första låten, Where The Wave Broke, en kalaspingla i mina ögon. Men sen vet jag inte om det hände så mycket

Efter ett par lyssningar tycker jag det är mycket bättre. Det är väldigt mörkt utan att bli någon form av avgrundsdjup dödsmetall. Det är gitarrer i moll, arg röst och skönt trumspel. Ytterst varierat och smakfullt, trots sitt tema.

Jag gillar det verkligen. Ensamheten man utsätts för känns faktiskt upfriskande. Sedan varvas det friskt mellan djupa, lugna partier och mindre kaos, och det har jag en tendens att tokdigga alla gånger.

Faktum är att jag till och med kan se likheter med Opeth. Mer än nåt annat band i alla fall. Det är väldigt mörkt, det varvas takter och långa partier med slingor, och trumspelet känns igen.

Det krävs helst sin sinnesstämning för att lyssna på detta. Burst verkar vilja bryta ner sin lyssnare. Jag ombads förklara vad det var för typ av musik till en vän. Jag kom inte på något annat att säga att "om domdär "döda-allt-som-finns-stenhårda-dödsmetallbanden" är fysisk smärta, är Burst monstret under sängen. Det känns mer psykiskt. Det är nedstämt och deppig... Och alldeles alldeles underbart. Nästan i alla fall.

Givetvis finns det downsides, det blir gärna lite väl tradigt i längden kanske, inget man plockar fram en gång i veckan och lyssnar igenom.

Men passar sinnesstämningen och man gillar Opeth eller bara lite dovar musik, testa detta för sjutton!

Betyg: 7

Bästa spår: Where The Wave Broke

Fotnot: Läs gärna Tomas Lundströms recension av samma skiva, en jättebra recension:

http://dagensskiva.com/2005/11/18/burst-origo/