bobergsrecensioner

Väntan har varit lång. Det var sju, kanske till och med åtta månader sedan man fick tag på biljetten, och nu var det äntligen dags för fjärde versionen av Bobergs upplevelse av Iron Maiden live.

1982-1986 stod på schemat, Maidens allra bästa dagar. Även om ett par låtar lyckas slippa genom tidsramen är nästa samtliga låtar gamla klassiker från The Number of The Beast, Piece of Mind, Powerslave och Seventh son of a Seventh Son.

Detta blir min ultimata recension på konserten, låt för låt. Låtarna tilldelas betyg mellan 1 och 5 medans helhetsintrycket blir mellan 1 och 10.

Aces High

Aldrig förr har mina förväntningar varit såhär stora. Jag har ALLTID önskat att få höra denna låt live men mina böner har aldrig blivit hörda. Den mindre rädsla för att bli drabbade av samma halvkrassliga Bruce som i Stockholm totalt anihilleras av det yrväder som äntrar scenen. Det fullkomligt Lyser om Dickinson och grabbarna. Total värdsklass.

Betyg: 5

2 Minutes to Midnight

Man har ju hört den förr. Den är given i dessa sammanhang, allsången sitter som en smäck, men det är väl inte direkt min favoritlåt bland alla. Många klagade på ljudet, men från där jag stod lät det jättebra hela kvällen igenom.

Betyg: 3

Revelations

O God of earth and altar
Bow down and hear our cry
Our earthly rulers falter
Our peolple drift and die
The walls of gold entombe us
The swords of scorn divide
Take not thy thunder from us
But take away our pride

Just denna textrad är helt magisk för mig. Jag fullkomligen skriker för full hals av lycka. Detta är ren och skär poesi. Jag vill aldrig att denna låt ska ta slut. Aldrig någonsin

Betyg: 5

The Trooper

Du kommer aldrig undan den vare sig du vill eller ej. Tur det. Inte minst idag när allt, precis allt, från Nickos brutna näsa till Dave Murrays smilgropar sitter PRECIS där det ska. Maiden kan uppenbarligen inte misslyckas.

Betyg: 4

Wasted Years

Adrian Smith's låt om turnétröttheten och ensamheten är lika vacker som alltid. Glamo tjuter som ett barn när Murray börjar tapa på gitarrhalsen.

Betyg: 4

The Number of The Beast

Det näst mest uttjatade numrena i hela Maiden-kartoteket brukar väldigt ofta klara sig väldigt bra på en otroligt bra scenshow. Men en liten röd tomte längst upp till höger på scen och ingen spexande Bruce under solot känns som en ripoff. Jag vet inte om det är menat som så, att man ska lita på bandets skicklighet i sig. Det är det absolut inget fel på, men det blir lite fel i just en sådan här uttjatad låt, tyvärr.

Betyg: 4

Can I Play With Madness

Både Rime of The Ancient Mariner  och Feard of The Dark utlovas under mellansnacket. Vi får Can I Play With Madness. inte coolt om du frågar mig. Svagaste låten från skivan blev singel, ironiskt nog. Många som gick och kissade och köpte öl under denna låt.

Betyg: 3

Rime of The Ancient Mariner

Nu jäklar i min lilla lådda händer det grejer! Jag fullkomligen skriker ut min lycka, hoppar upp och ner flera gånger när Bruce utannonserar låten precis som i Longbeach Arena 1985; "This is what not to do if a bird shits on you".

Detta ungefär hundratjugioelve minuter långa rock-epos är så omfattande, suggestivt och skitbra att jag inte förstår hur det någonsin ska kunna bli bättre efter detta...

Betyg: 5

Powerslave

...och likt förbaskat blir det det i alla fall. Om jag längtat efter Aces High är det bara en bråkdel av vad känslorna blir när jag hör att det är dags för detta monster till låt. Allt från de klassiska egyptiska tongångarna, det lågmälda solot och Bruce's Fågelmask, allt är helt till ett hundra procent rätt rätt rätt. Det känns bara så bra.

Betyg: 5

Heaven Can Wait

Wowowandet i mitten av låten med typ 30 musiker(Bland annat In Flames basist Peter Iwers) kan kännas ganska coolt, men jag har aldrig gillat låten. Fatta Deja Vú istället för denna!?

Betyg: 3

Run to The Hills

Maidens absolut mest uttjadade låt. Helt olidlig att lyssna på i sitt studioformat, men framförd av 56 000 fans på betonghelvetet i Göteborg blir det oscar i publiksvar. Bruce njuter.

Betyg: 5

Fear of The Dark

Den enda låten som slipper igenom 80-strecket är denna allsångsfavorit. Och varenda gång den spelas live hörs publiken mer än Bruce Dickinson själv. Det är så man blir tårögd. Publiksvaret sitter mer än som en smäck. Allsången lär hörts ända till Stockholm Stadion.

Betyg: 5

Iron Maiden

Titellåten får avsluta det primära setet, och det görs som alltid både med glimten i ögat från gitarristerna och även med pompa och ståt  i form av smällare, kanoner, bomber, granater och glamos keps.

Eddie dyker upp i toapapper bakom en snygg sarkofag och det känns riktigt heftigt och riktigt cheesy, precis som det ska vara.

Betyg: 4

Moonchild

Jag blev helt överlycklig när jag fick reda på att introspåret från Seventh Son.. skulle agera första låt på extranumrena. En riktig dänga som man inte kommer göra live många gånger till. Publiken trevar till en början, men när refrängen drar igång händer det verkligen grejer!

Betyg: 4

The Clarvoyant

Så fort Steve 'Arris börjar smattra på bas-introt börjar glamo skrika av glädje. Jag kan dock hålla mig för skratt. En riktigt gemytlig låt, absolut, men jag vill inte ha den som en av tre extranummer. Publiken är dock med på noterna.

Betyg: 3

Hallowed Be Thy Name

Och så, får Iron Maidens magnum opus avsluta en av tidernas bästa konserter. Klockan klämtar för dygnet samtidigt som de samma gör det under låtens intro. Klockan fyra minuter i tolv den 26'e Juli 2008 skrivs nästan historia, då världens bästa band gör deras bästa version av världens bästa livelåt alla kategorier. 

Det känns så stor att det inte riktigt går att ta på egentligen. Vad man under dessa sju minuter känner är ingenting man bara klottrar ner på en bloggsida. 

Det är någonting som jag själv för evigt kommer bära med mig.

Betyg: 6

Sammanfattning:

Även om förväntningarna för mig inte var lika höga som under de första gångerna jag såg dom, var jag denna gång så otroligt positivt överraskad. Att allting bara kunde falla på plats på det viset var nästan otroligt. Klart man visste det skulle bli bra, det är ju Maiden - världens bästa liveband - vi snackar om. Att då få ett så högt betyg som jag väljer att ge dom måste innebära att det aldrig någonsin kan bli bättre än så här. Att under konserten känna att "absolut en nia i betyg" är en bra känsla. Då den sista pinnen ofta kommer under de efterföljande dagarna. När man smält alla intryck, förstått vad man faktiskt vart med om.

Historia, damer och herrar. 

Det kommer aldrig bli bättre än Iron Maiden på Ullevi tillsammans med mina bästa vänner den 26'e Juli 2008.

Aldrig.

Betyg: 10

På allmän begäran från Redibo.

Att skriva en recension på ett hardcoreband som Raised Fist är svårt. Mycket ligger och pyr i bakgrunden, många budskap ska ut samtidigt. Det är inte bara ut och krossa, utan Lulegrabbsen vill säga något med. Men lyckas dom?

Ett benkrossarriff och tunga tunga pukor möter mina öron när jag slänger på senaste plattan Sound of The Republic. Tre taps på riden av eviga trummaskinen Matte Modin och det bär av i hundra knyck. På ett väldigt Punk-hardcoremässigt vis, men samtidigt med en egen nisch med det ljusa ansträngda gapandet och en mäktig subbas. Det är omöjligt att inte ryckas med av inledaren You Ignore Them All. Huvudet svingar sig själv åt alla möjliga håll och man får hålla inne en primal känsla av att utslippa en del gutterala skrik. Jag gillar, med andra ord.

Perfectly Broken känns aktuell med en tänka-till-text, sköna riff och en bas som fortfaran förbluffar mig en del. Ibland saktar skivan till i låtar som Killing it eller tråkiga Back. Some of These Times är väl bra egentligen, men jag vill inte att det ska gå sakta. Det sitter en alldeles för bra kille på trumpallen för att låta låtar gå till spillo på det sättet. 

Det blir nämligen så bra när det går fortare. Ett helt lysande exempel på det är Hertz Island Escapades(grabbarna bor på Härtsön i Luleå, och innehåller textraden "I remeber the place/I Remember the Days/I remember your ways/and I can still see your happy face"), en låt där gittaristerna får spela ut sitt hela register och "Alle" Rajkovic på ett genialt sätt leker med orden och toner i början. 

Kanske är det för att man blivit lite van vid Matte Modins egentliga trumspel som man blir lite besviken på tempot. Är man van vid att höra honom i Defleshed's skiva Reclaim The Beat[9] blir det kanske svårt för en att känna av det gamla vanliga stampet i fyrtakten. Killen är en av sveriges bästa trummisar, känns abysmalt att inte avnända sig av de tillgångar man har.

Ofta känns det hela väldigt underground, väldigt uprising och en liten vänsterkick i skrevet på etablissemanget. Inget man kanske stöder men grabbarna får sin sak sagt, vilket de ska ha all heder för. Att kunna blanda så många genrer, att kunna göra så mycket av så mycket är riktigt bra. Grabbarna är arga och de lägger fram det på ett mycket snyggt sätt.

Avslutet med Time Will Let You Go All Alone I Break, med inledande bas och trummor gör att det rycker i baguetten hos mig. Gitarrer fyller på med underbara harmonier och sedan börjar Alle gapa. Mycket kan sägas om det, men dåligt är det då fan inte.

Jag gillar faktiskt skivan. Raised Fist vill gå sin egen väg och lyckas i det stora väldigt bra med det, trots ett par vilseledande avstickare här och var.

Helhetsintrycket är i alla fall känslan av att bitarna fallit på plats, vilket i min lilla värld känns som ett fullgott betyg.

Betyg: 8

Bästa Spår: Herz Island Escapades och Ypu Ignore Them All

På begäran av RoZZor.

Children of Bodom har nått långt med sin thrashiga blandning av allsång och skrikeliskrik. Efter mycket finsk sisu är det dags för en USA-passning för att försöka tjäna lite extra stålar och få spela på typ Rock am Ring, hänga med Randy Blythe och kräkas i en buske. Och även om det inte når hela vägen, även om sisun försvunnit på vägen, har jag hört sämre sellouts.

Trots att mycket har hänt sedan första skivorna, och sedan denna skiva släpptes känns Are You Dead Yet förvånansvärt aktuell. Jag skulle nog kunna sträcka mig och säga att detta är bland det bästa de gjort bakom Hate Crew Deathroll. Med andra ord stadgas det faktum att jag gillar de nyare skivorna. Vilket gör att denna skiva för det mesta låter helt okej.

Living Dead Beat och och titelspåret känns friskt och snabbt. Det låter väl egentligen precis som Children of Bodom alltid gjort, fast med mer bas och bättre producering. De galna syntharna finns där, precis som Alexi's ansträngda röst. Som precis som vanligt blir tröttsam efter ett tag. Men det får man väl ta.

Någonstans i mitten börjar det sacka betänkligt. Punch Me I Bleed skulle inte platsa på en B-sida om du frågar mig och If You Want Peace... känns inge sköj den heller.

Sedan dyker dock skivans bästa spår upp. In Your Face sammanfattar i mitt tycke precis vad CoB står för. "Skit ner dig, jag skiter i vad du tycker. Din skit. Skit." Vilket känns gött. Det varvas tvåtakt med smart textuppbyggnad och blir lekfullt skitspännande. 

Tyvärr blir resterande spår även dessa transportsträcka för det mesta. Många känns väldigt anpassade för den breda massan(läs: USA) och det passar inte mig lika bra som föregående platta. Lite känsla har gått förlorad för att göra rum för nya "influenser"(om man nu får kalla producenters meddling för influenser) vilket jag tycker är synd. Det började ju så bra.

Att We're Not Gonna Fall får agera avslutare är dessutom tjänstefel. Till skillnad från det avslutande titelspåret i Hate Crew Deathroll där man verkligen känner att "detta är det ultimata, detta är slutet" finner jag mig själv sittandes och vänta på sista låten, när man snopet inser att det blir inte mer än såhär. inte alls känslan man vill få av en skiva.

Det når tyvärr inte hela vägen fram, men mycket känns aktuellt och ljuspunkter går absolut att hitta. Det lovade gott inför framtiden. Sedan hur det slutade är ju en helt annan historia det med...

Betyg: 6

Bästa spår:  In Your Face

Jag tror jag har löst problemet vid Hallandsåsen. Skit i grävmaskiner, tunnelbyggare och annat skräp.

Den enda som behövs är en sjukt fett PA-system med ett par ganska jättestarka speakers. Och Vomitorys senaste platta i spelaren. Jag kan svära på att granit, stenar och fan och hans moster kommer flyga all världens väg.

Det går liksom inte ens fort. Fort är att köra på i 120 knyck, sen finns Matte Modin i Defleshed. Men sen finns Forshagas finest, i form av Vomitory och helt skitgalet snabba Tobias Gustafsson på trumpallen. Maken till säkrare, mer dynamisk trummis(ska man kalla honom det?) får man leta efter. Det börjar i 250 blås och saktar egentligen aldrig ner. Det är en sak att vara snabb, men att vara så sinneskadat säker, det är det som är så jävla svårt i taken, och Gustafsson klarar detta med bravur.

Resten av musiken då? Ja visst är den bra. Growlen är jättemörk, det är mycket bas, och produktionen sitter där den ska. Jag gillar när det är mycket dynamik i sådan här extrem-döds-krossaalltingihelavärlden-metal, så fett med cred till Vomitory och deras producent.

En liten varning bara - detta är absolut inget för the faint of heart. Det är extremt, det är störda texter om att våldta grannens katt(eller, ni fattar...) och det slås och bankas och skrikes.

Jag pallar inte med det alla gånger heller. Men alla har vi ju haft känslan av att bara vilka slå någon på käften. Hårt. Terrorize Brutalize Terrorize är soundtracket till den känslan. Dessutom besitter bandet världens roligaste albumcover.

Hur som haver, musiken är verkligen hårdare än stenhård. Det passar absolut inte alla. Men i genren är detta bland det finaste man kan hitta.

Problemet kan dock bli att en del låter ganska likt. Trots att man inte direkt hör några klara nyanser märks det ibland att samma toner återkommer i vissa låtar lite väl ofta, förpackat i ett annat trumbeat. Lite tråkigt. Jag förstår tänket, let's mjöla så mycket vi kan ur ett vinnande koncept, många band gör det. Men jag förväntar mig faktiskt mer.

Skivans andra spår, Scavenging the Slaughtered(haha, jag vet) är ett stycke musik som är svåröverträffad. Mittenpartiet, med sitt(enda på hela skivan) mer långsamma parti, med malande dubbelkaggar, chinasymbaler i baktakt och sedan det mäktigaste, ondaste riff du bara kan tänka dig. Jag ryser av välbehag.

Vomitory är inte dåliga, de är från världens minsta håla mitt i ingenstans(det är dom och Redibo som bor där) men spelas, skrivs och produceras så bra att man faktiskt blir imponerad.

Dessutom ska bandet vara riktigt kalas live har jag hört.

Betyg: 7

Bästa spår: Scavenging The Slaughtered och Eternal Trail of Corpses

Grejen med Nocturnal Rites är att de har hittat sin grej. Man kan absolut inte säga att bandet är känt, inte i jämförelse med mycket sämre band i genren. Det kan ha att göra med att deras nisch gör dem så bra men även blir deras akilleshäl. Grand Illusion är inte deras bästa, men antagligen deras mest jämna.

Det är med en intressant approach Nocturnal Rites skapar sin musik. Sången och musik är absolut mycket Power Metal, med snabba gitarrer och höga toner. Men bandet från de norrländska skogarna skiner likt ett norrsken när de mer trash- och till och med dödsmetallinslagen dyker upp. Det är inte ofta, men det är dessa som gör bandet unikt. Så inte nog med att refrängerna sitter som en smäck (herre gud, Johnny Lindqvist sjunger som en gud, snacka om at få alldeles för lite cred) så får vi ta del av tunga tunga dödsmetallriff ackompanjerat av duktiga Owe Lingwalls trumspel. Jag gillar. Mycket.

Just detta märks som tydligast i skivans bästa spår, Still Alive, som är så bra att man häpnar. Refrängen gör Tobias Sammett avundsjuk och dunkandet i mitten och det avslutande partiet får huvudbangar-nerven att gå igång på högvarv. Ett klasstycke på alla sätt och vis.

Även om skivan efter detta inte kommer upp i samma standard, håller skivan förvånansvärt hög klass rakt igenom. Det är aldrig att det dalar betänkligt, sådär att man slutar lyssna. Måhända under pretto-Our Wasted Days, men annars sitter det mesta som det ska.

Skitduktiga gitarristen Nils Norberg(Kolla Youtube) får dock ta mindre plats för att istället satsa mer på sammanhanget och mer riffande istället för megasolon, vilket är både bra och dåligt i sammanhanget. Förutom i Cuts Like a Knife, där han under smattrande dubbelkaggar från tidigare nämna Lingwall får ackompanjera ett fint stycke musikprosa.

Nocturnal Rites gör det bra. Man vet alltid vad man får. Ända sedan Johnny Lindqvist anslöt sig till Umeskaran har de inte släppt en dålig skiva. Inte dåligt på fyra försök.

Grand Illusion lägger i mitten. Inget hafsverk på något sätt, men inte med dedär supertopparna som man är van vid från skivor som Shadowland eller The 8'th Sin. Vilket å andra sidan kan vändas åt andra hållet då tidigare nämnda plattor gärna har en eller två eller tre låtar som man inte gillar.

Så är det inte riktigt i detta fallet, utan Grand Illusion står på stadiga ben och levererar, vilket duger fullgott åt mig.

Betyg: 7

Bästa Spår: Still Alive och End of Our Rope

Det är nu, vad, två år sen ganska precis sedan Jon Nödtveidt tog livet av sig? Fyra år sedan han släpptes fri från sin dom som löd medhjälp till mord på en homosexuell algerier.  Under dessa två år han Nödtveidt komponera en av black metals största guldklimpar.

Inte illa.

Ljudet kan enligt många kännas platt. Texterna rent löjliga. Vad många inte tänker på är att det är black metal vi snackar om. Detta är en knivskarp producering för att ligga i tidigare nämnda genre. Texterna är precis sådär som det ska vara. Inget jag tar notis till, då de är satanistiska, men det vore konstigt om han sjöng om något annat. Och när det dessutom låter så bra som det gör har jag absolut inga invändningar whatsoever.

Nexion 218 är nog den perfekta inledningen på denna skiva. Bara 1.20 kort men så krossande och inbjudande att man bågnar. Förväntningarna på nästa låt blir enorm, och när Beyond The Horizon ljuder i lurarna kapitulerar man helt. Det är så. Jävla. Bra. Nödtveidt sjunger riktigt bra, ljudet är skarpt och det är smarta, suggestiva riff skivan igenom.

Maha Kali är dessutom en av de mest suggestiva slut på en skiva, och känns så fruktansvärt rätt.

Black Dragon är redan nu en klassiker, Starless Aeon är verkligen hitmaterial, och det helt instrumentala titelspåret visar tydligt att orkestern bakom Nödtveidt verkligen är att lita på. Det är inte alls någon instrumentkross här inte, utan gittaristerna bjuder på ett par riktigt sköna solon, samtidigt som melodierna ofta får träda fram på bekostnad av riffandet, men det känns helt naturligt i denna förpackning.

Skivan har dessutom en perfekt längd, precis sådär kort att man blir nöjd, men efter bara en stund hungrar efter mer. Vilket gör att man mer än gärna låter alstret varva en gång till. Jag väljer dock att inte göra det. Detta är en skiva som ska åtnjutas väldigt sällan så intresset inte går förlorat. Jag har lyssnat på den i två år, och jag vet inte hur många gånger totalt, och blir lika lycklig när jag kommer på att jag inte lyssnat på den på länge.

Jon Nödtveidt levde verkligen helt och i enlighet med sin egen tro. Säga vad man vill om hans handlingar, men det gjorde han. Han skapade sitt eget öde, och när han kände att livet på denna jord var slut tog han det från sig själv. I hans egen värld är han nu förenad med Dark Mother Divine själv, Maha Kali. Efter sig lämnade han sig ett stort hål i black metal-scenen.

Men samtidigt gav han och Dissection oss genrens kanske inte mest betydelsefulla, men på alla sätt och vis största och bästa alster.

Betyg: 9

Bästa spår: Alla och inget. Kan inte sätta fingrer på DEN bästa låten, och kan inte lyssna på bara en låt. Det är hela skivan eller inget allt.