bobergsrecensioner

Mycket kan sägas om Disturbed. Att de är ädla som tar upp känsliga teman som självmord och ensamhet. Eller att de själva lyckats komma överrens trots att alla hsar olika religioner och valt att bygga sin musik på detta. Men när musiken är så jävla dålig är det liksom ingen som bryr sig.

Disturbed har(oförtjänt) nått stor framgång, mycket på grund av albumen Believe och Ten Thousand fists.
På deras hemsida står det :
Disturbed have become one of the most passionate and well-respected bands in the hard-rock universe, a dependable source of pummeling riffs and jackhammer beats.
Ja, jösses...
Må så vara att det finns flera tusen fjortonåringar som headbangar moppefjunen av sig till denna musik, men egentligen är den så tom, så tråkig och så intetsägande att det ibland blir pinsamt.

Att ett par låtar sätter sig är ett faktum. Inte minst versen i singeln Inside The Fire har en viss hitfaktor. Mycket på grund av att David Draiman ibland har en helt okej röst när han tar i.

Men sedan börjar det låta precis som vanligt. Pukslags-komp och totalt intetsägande icke-riff. gång efter annan. Repetera. En gång till. Till slut har man hört så mycket slagkraftiga refränger och nollade slingor att man bara vill kräkas och sätta på HammerFall för att höja intellekten. Inget bra betyg.

Produktionen sitter dock där, det känns oklanderligt och rent. Nästan för rent. Under ett par vändor får man sig någon kick av nu-metal-dängor. En genre Disturbed så himla gärna vill komma från, men bara mer och mer nästlar sig in i när de fortsätter med sin musik som de gör. De vill så gärna vara Heavy Metal. Vilket bara gör denna skiva ännu sämre, om vi ska börja mäta med den måttstocken istället.

Nej, det finns så otroligt mycket bättre musik att lyssna på därute. Vill ni ha något som liknar denna musik, lyssna hellre på Linkin Parks första Album Hybrid Theory[6], för detta kan jag bara avråda er från.
Såvida ni inte är fjorton år och alldeles nyss börjat tycka Black Ingvars är lite för mesiga.
Du kommer älska detta.

Betyg: 3

Bästa spår: Inside The Fire

Det är verkligen med skräckblandad förtjusning man tar sig an Opeth's nya. Av flera orsaker. Rädslan av att det faktum att två medlemmar lämnat bandet är ständigt överhängande. Och man vet ju aldrig med ett band som Opeth. Spelar man så pass komplex musik finns det väldigt mycket som kan gå fel om man inte håller i tyglarna riktigt ordentligt.
Men så sitter givetvis förtjusningen och lyckan över att äntligen sitta med plastfrisbeen i sin hand. Äntligen.
Och när jag lägger mig ner i soffan, blundar och spenderar 55 minuter med Sveriges bästa band, frågar jag mig själv varför jag någonsin tvekade.

Coil måste vara Opeth's kortaste och lugnaste öppninsspår. En låt som andas lika mycket mystik som vanligt, men med en kvinnoröst som assisterar Mikael Åkerfeldt. Ett förvånansvärt välkommet inslag. Låten är helt fantastisk. Synthen som inte tog plats förrän förra skivan Ghost Reveries sitter som en smäck, inte bara i denna låten, utan även under hela sessionen.

Nästa låt, Heir Apparent låter extremt mycket Opeth, och man blir så glad. En stark öppning, smattrande dubbelkaggar och Åkerfeldts omänskliga growlröst. För att sedan gå över till lite mer obskyra partier med jazzinfluerade trumkomp, aukustiska melodislingor och en lenare röst. Och till slut ett slags crescendo med gittarriff och en jämn takt på trummorna.
Helt underbart.

Skivans tredje spår, The Lotus Eater är en låt som Mikael Åkerfeldt själv sagt är hans favorit. Man kan lätt förstå varför. Det blandas så friskt mellan alla hans konstiga 70-talsband ingen kan namnen på att man blir vinögd. Nästan så det blir lite overkill faktiskt. Det helt jätte-freakiga jazz-partiet ungefär hem och halv minut inne i låten låter som att vara fast i ett äkta psykedelica-rus. Konstiga synthar, finurligt gitarrplinkande och lysande trumspel.

På tal om trumspel. Min allra största rädsla innan denna skivas släpp var hur jag skulle hantera bytet av trummis. Att jag anser Matin lopez vara Sveriges bästa och mest inflytelserika trummis är knappast en hemlighet, och jag var livrädd att känslan att inte ha honom på trumpallen längre, skulle göra det omöjligt att lyssna på skivan.
Nu kan jag ärligt säga att jag inte behöver oroa mig. Opeth har hittat en mycket god ersättare i Martin "Axe" Axenrot. Hans trumspel är i många partier fantastiska, det ska sägas. Han kommer aldrig kunna göra Lopez rättvisa på något sätt, men detta var nog ändå det näst bästa. Så även här har min direkta oro varit obefogad.

Mittenspåret på skivan, Burden kan vara bland det vackraste jag hört med Opeth. kanske inte Hours of Wealth-vackert, men helt fantastiskt bra ändock. Dessutom måste sägas att tonartsbytena (eller snarare "sträng-ostämmandet") i slutet av låten är genialt.
Det känns som att bandets sound har förfinats månfaldigt sedan Deliverance, som om de äntligen hittat hem. Åkerfeldt sjunger i månt och mycket som en gud hela skivan igenom. 

En väldigt välkomnande känsla är att skivan aldrig egentligen dalar. Den ligger på en extremt hög högstanivå och tycks aldrig dippa ner så att man tappar koncentrationen, vilket ju är precis dit man vill komma med ett album.
Intressant är då att skivans första singel är den låt som känns minst fantastisk. Även om den givetvis är bra, går det oftast lite för sakta, och känns inte lika sjävklar i sitt utförande som de andra låtarna.

Det näst sista, tillika det längsta spåret, Hessian Peel innehåller egentligen för mycket för att kunna beskrivas. Precis som samtliga spår måste detta upplevas för att det ska göras någon form av rättvisa.
Spåret håller sig inom lugnt vatten till en början. Det gungar sig så sakta framåt i början, akkompanjerat av Axe's härliga sätt att spela trummor, och Martin Mendez  fantastiska basspel.
Sedan kommer stormen. Dubbelkaggarna börjar smattra och det bjuds verkligen upp till kamp. Skutan slits fram och tillbaks mellan Åkerfelt och Fredrik Åkessons gittarer, och det låter väldigt mycket Opeth.

Så till det sista spåret, Hex Omega. Ett spår som mest utmärks av ett skönt beat från Axenrot's sida. Följt av en väldigt distinkt synth, och givetvis Åkerfeldts silkeslena men ändå lynniga röst.
Denna låt lämpar sig bra som sista spår, och lovar mycket gott inför framtiden.


Så för att summera det hela; skivan är ju skitbra. "Som vanligt med Opeth" som en god vän sa. Jag placerar den antagligen aldrig i samma finrum som Blackwater park och inte minst Ghost Reveries, men det är fortfarande en riktigt riktigt bra skiva. Den andas väldigt mycket... Jag ska inte säga mellanskiva. Men med två nya medlemmar måste väl en del saker provas, testas och upptäckas innan de riktigt storslagna alstrena infinner sig. Så för att vara en sådan skiva, är det långt mycket mer än man någonsin kunnat förväntat sig. Som vanligt med Opeth.


Betyg: 8

Bästa spår:  Coil och Burden