bobergsrecensioner

Den fjärde juni släpps Opeth's nya skiva 'Watershed'. För att på något sätt hedra - eller i alla fall höja förväntningarna, lägger jag upp två recensioner på Opeth's mest betydelsefulla album. Vi börjar med 'Blackwater Park'.

Att börja en skiva med en låt på tio och en halv minut är ganska våghalsit. Men vad göra när resten av låtarna inte sträcker sig under sex minuter?
Det börjar dessutom bra. Riktigt riktigt bra. The Leper Affinity är en helt lysande låt, som blandar allt Opeth har att ge. Stenhårt i början. Mikael Åkerfeldt's röst börjar eka i lurarna...


Mycket känns igen som Opeth's signum. Det hårda, det jazziga, det progressiva och det lugna. Det som gör Opeth till ett av världens allra bästa band är att ingen kan kombinera dessa enheter på ett så självklart sätt som herr Åkerfeldt.
Något som märks allra tydligast imonstret Bleak. Maken till suggestiv början har jag aldrig varit med om. Versen är det starkaste på hela skivan och känns så självklar med hjälp av blandingen gitarr och sång. Givetvis kommer ett lugnare parti, något som känns helt fantastiskt vackert. Mikael Åkerfeldt måste ha en av världens bästa stämmor. Både när han growlar och när han sjunger rent. Det sitter så fruktansvärt perfekt till båda delar. Både till smattrandet av dubbelkaggar och det nästan keltiska plinkande på gitarrerna. Helt fantastikt, det kan inte sägas för många gånger.

Skivan fortsätter med Harvest som är en helt aukustisk, helt "rensjungen" låt, som "bara" sträcker sig över sex minuter. Dubbeln Dirge for November och The Drapery Falls är på intet sätt dåliga, men kommer nästan lite i skymundan. Dels för vad som varit, dels för vad som komma skall.

Nämligen finalen. Titelspåret. Blackwater Park. Denna monstruösa kreation på tolv minuter är bland det bästa jag någonsin hört. En otroligt suggestiv, nästan långsam början, med ett otroligt elakt riff. När Åkerfeldt börjar ta i för full hals känns det nästan läskigt. Ståpälsen är ett faktum.
Ett lugnt parti följer, endast med ett litet tunt plinkande på en ensam gitarr. Men det är inget annat än en väntan på den annalkande finalen. Maken till riff har jag aldrig varit med om tidigare. Allt jag tydligen hyllat och tyckt varit bra försvinner likt ett stråhus med en tsunami. Ståpälsen har ersatts med ett rent klassiskt headbangande.

Den sista textraden på den över en timma långa skivan lyder



Och måste vara bland det mest poetiska jag någonsin ärats lyssna på.

Magnifikt.


Betyg: 9

Bästa spår: Bleak och Blackwater Park

Bandet som efter skivan 'Eden Fire' mer eller mindre blev kända över en natt med en bra avvägning av "The Gothenburg Sound" och metalcore släpper nu sitt andra alster, döpt till 'Only Inhuman'. Det låter kanske bättre, men känns väl egentligen på det stora hela ganska trist.


Att Sonic Syndicate 2005 vann Nuclear Blast's stora tävling och blev vinnaren av ett skivkontrakt med bolagsjätten kan väl ses som en ganska fin askungesaga. Från spela på små hålor i lilla Falkenberg till att turnera med band som In Flames och Nightwish är ett jättesteg. Skivan Eden Fire sålde dessutom bra.
Men när det är dags att hitta sin egen nisch med skiva nummer två, blir det genast svårare. Det ska sägas att det i stort inte är något fel på låtarna melodi och teknikmässigt. Men det är alldeles för likt allt annat.

Gittarbröderna Roger och Robin Sjunnesson  gör så gott de kan för att skapa någon form av djup, men det mesta låter alltsomoftast precis som det brukar i denna genre. Vilket är väldigt synd, då Roland Johansson har en riktigt bra pipa. Annat kan man dock säga om tredje Sjunnessonbroden, Richard, vars growl känns teknikfattig och otillräcklig.

Men allt är inte dåligt. Absolut inte. Öppningslåten Aftermath lovar gott med sköna riff(faktiskt) och fet refräng.
Denied är även den en riktig ass-kickarlåt. Shit vad bra den är. Den andas väldigt mycket In Flames superdänga Superhero of The Computer Age i början och släpper sedan ifrån sig en refräng som skulle få vilken stadion som helst att gunga.
För att sedan inte tala om balladen Enclave. Enligt mig förra junis bästa låt.

Nästan allt låter bra. Det är snyggt förpackat, förbannat bra producerad(vad annars?) men då låtmaterialet och originaliteten allt för ofta lyser med sin frånvaro blir detta en tämligen ojämn skiva, av ett band som egentligen gör sig bäst live.

Betyg: 5

Bästa spår: Denied och Enclave

Förväntningarna blir givetvis höga när Iowas näst mest kända band släpper en skiva. Och det med Iowas mest kända sångare('Corey Taylor' från 'Slipknot') ställer sig bakom mickstativet. Min enda känsla blir dock bara att det är på grund av tidigare nämnda sångare som bandet överhuvudtaget märks.


Standarden sätts redan i inledande 30/30-150. Bra sång, absolut. Men oinspirerat. Distade gitarrer enligt standardmall 1A och ett låtbygge som bara påminner om en aningen bättre version av Godsmack. Inte bra.

Och det blir tyvärr inte bättre efter det. Titelspåret därefter har bra gung, men det fastnar inte alls någonstans, utan man tröttnar såfort versen tar vid. Corey har riktigt bra röst, absolut. Men det låter verkligen bara som en i mängden när han inte lirar med ett så kontroversiellt och eget band som Slipknot. Vissa personer passar helt enkelt bättre i det hårda formatet.
Många klagar säkert på att bandet jämförs med Slipknot och att det orättvist. Men det kan inte hjälpas.


Det känns väldigt intressant att detta låter precis som vilket annat band som helst. Det är det sista man skulle kunna tro om en kille som Corey. Sillyworld är så dålig att det bara känns så jävla fel att en så bra sångare måste låna sin strupe till detta.
Det som dock är ännu mer intressant är att de allra mest kommersiella låtarna, balladerna Through Glass och inte minst avslutande Zzyxz rd. är skitbra. Utan tvekan bäst på skivan.

Oavsett vad är Come What(ever) May en genomgående medioker skiva. Tråkigt, oinspirerat och utan en gnutta originalitet. Finns säkert skitmånga amerikanska ungdomar eller fjortonåriga svenskar som tycker detta är det hårdaste de hört, och det säljer säkert som smör. Vilket gör mig extra lite illamående.

Betyg: 4

Bästa spår: Through Glass och Zzyxz rd.

Redan vid inledande spåret 'Blood on Your Hands' känner man precis vilka det är man lyssnar på. På gott och ont.
Fördelen med Arch Enemy's senaste skiva är att man känner igen sig. Nackdelen med Arch Enemy's senaste skiva är att man känner igen sig.


Att trampa i samma välbekanta spår som tidigare kan ju vara bra, om det görs på rätt sätt. Det är en hårfin linje, och det finns fler fel sätt än rätt.
Att värva skrikerskan(?) Angela Gossow var det bästa bandet någonsin gjort. Skivan Anthems of Rebellion var skitbra och skivan efter det, Doomsday Machine, ett litet mirakel som mer eller mindre visade hur jävla bra svensk dödsmetal kan vara.

Och det börjar bra med Rise of the Tyrant. Riktigt riktigt bra. Inledande trion Blood on Your Hands, The Last Enemy och I Will Live Again är så mycket dödskross att man nästan ramlar ur stolen. Och snabbt går det med.(Inledande riffet i låt nummer två måste tagit tid att sätta...?)

Så långt allt väl, visst. Men det känns lite som att Arch Enemy denna gång valt att verkligen bränna allt krut det första de gör. De andra låtarna därefter är knappast dåliga, men de kommer inte upp i samma klass. Inte som de första låtarna, och i synnerhet inte till tidigare album. Revelution Begins känns långsam, tradig och oinspirerad och The Day You Died känns så tråkig i sina inledande riff att man väldigt snabbt gärna byter till nästa låt.
Dessutom är det så många låtar att man gärna kunde kapat bort dessa två och tjänat mycket mer intensitet och tempo. Under elva spår, varav tio är låtar, förs gärna tankarna till annat mer än en gång.
I mitten av skivan får man dock smaka på titelspåret, med ett riktigt häftigt filmcitat under den inledande minuten.
Sedan blir det skön dödskross med Gossow's gapande som epicentrum. Boberg myser.

En sak som däremot genomgående retar mig är att det mesta låter väldigt likt. Att en skiva går i ett tema är givetvis helt okej, men när det känns som att samma riff i samma tongång på många sätt florerar i alla de tre senaste skivorna, blir det aningen fadd.
Det känns så otroligt väl igen att det är Arch Enemy som man lyssnar på.
Visst, det är bra att ha sin nisch, men det är INTE bra när det låter likadant alltihop? Det känns ungefär som när din mor kommer utklädd till tomten med massa presenter. Det är kul och tryggt, men du blir aldrig överraskad.

Likheten till trots är det väl ändå ett piggt album. Jag saknar de klockrena riffen,det helt galna trumspelet och den klanderfria produceringen från Doomsday Machine, och allsångslåtarna från Anthems of Rebellion, men det mesta är bra och snyggt förpackat. Man blir aldrig direkt missnöjd, även om risken för att man blir aningen uttråkad finns.
Sägas ska dock att Intermezzo Liberté, ett litet mellanspel på några minuter med en skälvande gitarr solandes en stund känns underbart vacker.

Hur som helst, albumet är bra, riffen sitter, trumspelet en aning oinspirerat ibland, men det mesta krossar dock det mesta gällande dödsmetall. Gott så.


Betyg: 7

Bästa spår: Blood on your Hands och I Will Live Again

Mycket vatten har runnit under broarna sedan grammynominerade 'The End of Hearthache'. I alla fall tidsmässigt. Frågan är bara vad som utvecklats hos bandet själva.
Killswitch Engage ska spela på MetalTown i Göteborg i sommar, och många förväntar sig nog ett nytt alster tills dess. Under tiden passar jag på att recenserar den senaste skivan, från 2006, As Daylight Dies.

Att bandet fått sin fasta skara anhängare vid det här laget går inte att ta miste på, inte minst sedan sångaren Howard Jones greppade micken istället för Jesse Leach. Grammynomineringen för bästa metalalbum för skivan The end of Heartache talar dessutom sitt tydliga språk.

Skivan As Daylight Dies är en mycket mer rakare skiva. Där man nästan kunde tappa bort sig i underliga taktbyten i TEOH lutar sig den nya skivan på refrängerna mer eller mindre hela skivan igenom. Om det är bandet själv som tagit detta steg eller ett krav från Roadrunner låter jag vara osagt. Men det är inte helt fel i alla fall.

Hårdheten finns kvar, tro inget annat. Howard Jones sjunger fortfarande som en gud, både när han growlar och när han drar igång den rena sången låter det som änglar som spelar i mina öron. Trummisen Joustin Foley känns mycket mer rätt nu, med det mer straighta trumspel med mer pukspel och dubbeltrampande. Hela bandet i stort verkar ha haft riktigt roligt när denna skiva gjordes.

Texterna är väl som alltid. Mycket svärta, mycket kärlek. Utan att för den sakens skull komma i närheten att bli klassad som 'emo'.
The Arms of Sorrow och My Curse är två riiktiga superdängor, publikfriare och i mina öron blivande klassiker, dessutom utan att vika en tum för vad KsE står för. Växlingen mellan Growl och rensång känns mycket mer logisk än i tidigare alster.

Tyvärr fastnar skivan i ett litet träsk av ganska ointressanta låtar (For You, Still Beats Your Name och Eye of the Storm) vilket sänker både tempo, intresse och således betyg. Efter dessa tre halvmesyrer som bara räddas av Jones' sång går det bara uppför efter det. Refrängen i Break The silence är att dö för, och sista spåret, Reject Yourself är en rakt igenom lysande sista kraftansträngning från bandet, där jag verkligen kan känna att de ger allt de sista självande minuterna av skivan.

Jag kan inte påstå att skivan besitter någon End of Heartache eller Rose of Sharyn, men där förra skivan var backe upp och backe ner mest hela tiden, håller sig As Daylight Dies ovanligt jämn mest hela tiden. Bortsett från de tre tidigare nämnda låtarna är hela skivan genomgående skitbra. Som nämnt tidigare, mycket tack vare den store björnen Howard Jones och hans strupe.

Utvecklingsmässigt lämna dock skivan en del att önska. Visst har saker och ting förändrats. Och detta var väl ett steg i rätt riktning kan tänkas. Men oron att nästa skivare blir mjukare gnager i själen. bandet är nu så stort att nästa skiva blir avgörande. Antingen blir det en mindre hård skiva med nästan bara rensång, den ultimata passningen till MTV. Eller så görs något mer eller mindre helt nytt, mer experimentiellt och svårtillgängligt.

Oj, vad jag hoppas på det senare.

Betyg: 8

Bästa Spår: The Arms of Sorrow och Reject Yourself.

Som många stora frontmän lämnar Maynar James Keenan sin typiska prägel på allt han skapar. Om det gäller det lite tyngre, basinfluerade metal-hippe-bandet Tool eller det lite "mellow" A Perfect Circle. Vad som passar honom själv låter jag vara osagt.

Ett år efter kritikerrosade 'The Thirteenth Step'  gavs alstret 'Emotive' ut. Där den tidgare skivan brände mer krut på slingor, slagkraftiga refränger och en rakare producering, är Emotive ett mer komplext album. Mer tid har lagts framför mixerbordet föratt skapa ett ljudlandskap som passar det lugnare tempot. Det görs i allra flesta fall riktigt bra, även om man saknar de där refrängerna som var så bra i The Thirteenth Step(jag tänker främst på The Noose och Blue).

Två covers har slängts in i Emotive. Den första är John Lennons smöriga Imagine. Och den görs bara så bra. På alla plan Lennons låt bara blir blasé(versionen typ arton band framförde på Live Aid för ett par år sen ger en rysningar. På fel sätt) blir den perfekt när Keenan låter sina silkesvantar läggas över låten. Den blir så kraftfull tillsammans med trummorna och moll-ackorden. Istället för en "lycklig" låt, blir det mer som en dystopi, en "shit, tänk om..." istället för en "vad livet är bra". Glaset må vara halvfullt, men det har aldrig smakat så bra.


Den andra covern läggs sist på skivan. Det är Joni Mitchell's Fiddle And The Drum. Och den är inte alls pjåkig som sistaspår. Keenan sjunger som bekant som en gud, och stämmorna kommer verkligen till sin rätt.
Två på alla sätt godkända låtval att ha som covers.

Men resten av låtarna då, hans egna? Jaa, de flesta sitter där de ska med. Det är mer experimentiellt, men lär man sig leva med det, blir det riktigt bra. Let's Have A War och inte minst Counting Bodies Like Sheep To The Rythm of the War Drums (fräckaste låttiteln någonsin?) är för mig välkomna överraskningar, där mindre gittar och mer indieinfluenser och bra mixning spelar stor roll.
Men oavsett vad så är det Keenan's samarbete med Nine Inch Nails Trent Reznor i låten Passive skivan verkligen kommer till sin rätt. och nu låter det Thirteenth Step. Refrängern är helt klockren, och på något sätt verkligen andas låten Reznor.


Summan av kardemumman blir att Emotive är en helt klart bra skiva. Den har inga tok-toppar som föregående alster, men det är lite det denna skiva lever på. Den höga lägstanivån. Inget som sticker ut direkt, utan allting är mer eller mindre jämnbra under lång tid, givetvis med undantag åt båda sidor.

Betyg: 7

Bästa Spår:  Passive och Imagine

Tänkte att, shit skriva är ju kul? Och det är ju även musik. Så jag kände att varför inte göra slag i saken och faktiskt slänga upp min egna lilla recensions-blogg. kanske inte finns så många. Kanske finns jättemånga, vad vet jag?
Idén är helt och hållet min, inspirationen är inte hämtad från någon eller något förutom musiken jag är intresserad av.

Jag kommer nu i början recensera de skivor jag själv vill. Vara sig de är bra eller inte. Jag kommer inte bara ta musik jag själv känner är bäst(alltså inga 10 av 10 de tio första recensionerna) utan snarare de jag känner är värda att recensera. Gamla skivor som nya.

Efter hand, när folk(kanske) intresserar sig, kommer jag börja recensera skivor på begäran. Jag har ingen aning om någon bryr sig överhuvudtaget, men OM det skulle vara så att folk intresserar sig, så är tanken som sådan.

Det jag inte kommer recensera är dansband, hip hop, eller sådant som jag är helt ointresserad att lära mig känna.
Majoriteten av musiken jag kommer sätta betyg och skriva om stavas givetvis metal, dels då jag oftast oftast lyssnar på den typ av musik, och alltså kan ge en mer rättvis och analytisk bedömning, dels då majoriteten av min umgängeskrets är intresserad av denna genre.

Skivorna kommer recenseras på en tiogradig skala då 1 är helt olyssningsbar, 5 godkänd och 10 ett mästerverk.

Jaha, detta var la det viktigaste, recensioner dyker upp i mån av tid och inspiration =)