bobergsrecensioner

Jag tycker att jag varit lite för glad. Inte för snäll med betygen, men recenserat många skivor jag gillar, därav de höga betygen för jämnan. Jag tänkte för mig själv att "nu måste jag såga en skiva, det är så tråkigt att både läsa och skriva superlativ efter superlativ hela tiden".

Med denna recension försvinner det glada.

Men absolut inte de höga betygen.

Det är minsann inte lätt att lyssna på Antony and The Johnsons. Det ska sägas. Antagligen svårare för många än att lyssna på dendär "skrik-och-gap-musiken" jag annars jämt lyssnar på.

Antony är minst sagt speciell. Han mår inte bra. Han vet inte om han vill vara man eller kvinna. Han rör sig spattigt till musiken, han är rultig och ihopkrympt och blek. Han ser inte alls mycket ut för världen. Men killen sjunger som om änglar besatt hans röst. Måhända konstigt eller kanske dåligt för det ovana örat. Men efter ett tag tror jag ingen kan värja sig. Ingen.

Redan i introt på skivan, i de första darrande sekunderna i Hope There's Someone, blottar Antony hela sin själ för lyssnaren, alla hans tycken och tankar om att vara kvinna eller man hälls upp i en bägare. Antony tvingar en inte att dricka. Men jag insuper varenda droppe. Jag är helt fast. 

Att man måste vara i rätt sinnesstämning för denna typ av musik är dock tvunget. Det är inte många gånger jag lyssnar på denhär skivan. Dels för att den sällan passar, dels för att om man lyssnar för mycket, försvinner såklart känslan, mystiken.

En av de mest magiska spåren är givetvis You Are My Sister, tillsammans med Boy George. En duo mer bräcklig än en fjäder. Magin de tillsammans skapar är dock utomjordisk, passande nog. En långt mer än fantastisk låt.

Gästspelen är många. Förutom tidigare nämnda Boy George finner vi Rufus Wainwright, Lou Reed och självade Devendra Banhart. låten Fistful of Love, med just Lou Reed, är nog den enda låten med lite tempo i sig. Lite punch. Och med det menar jag några trumpeter och lite häftigare trumspel i någon form av bluesigt crescendo framemot slutet. Mer action än så är det inte i detta alster. Men det är givetvis det som är själva tjusningen.

Det är minsann ingen glad skiva vi lyssnar på. Det är tårdrypande, ledsam, förvirrad skiva. En skiva som med andra ord speglar dess skapare ganska bra.

I Am A Bird Now är inte mer än 35 minuter lång. Dessa 35 minuter är dock fyllda med så mycket känslor att en promille vore nog. Jag har nog aldrig varit med om något liknande. Allt från den tidigare nämnda introlåten Hope There's Someone till otroligt vemodiga Man is The Baby, med kanske skivans bästa refräng, till skivans magnum opus i You Are my sister, till lite bluesigare, helt fantastiskt bra Fistful of Love, till skivans kanske allra vackraste spår i Bird Gehrl. En låt med i alla fall kanske en lite gnista hopp i allt mörker.

Kanske.

I Am A Bird Now är inte för alla, det har vi redan slagit fast. I dare alla att lyssna på den dock. Många fördomar kanske besannas för vissa, andra kanske hittar sin Messias. Det vet jag inte.

Jag vet bara att Antony Hegarty är ett purt geni och att hans skiva I Am A Bird Now en av de bästa jag någonsin hört.

Det räcker för mig.

Betyg: 9

Bästa spår: You Are My Sister och Fistful of Love

Jag vet. Det är egentligen två skivor. Men faktum kvarstår. De släpps med ett halvårs mellanrum. Skivorna går att sätta ihop till ett dubbelalbum, vilket är meningen(se bild) och även om det är 23 spår sammanlagt får alla tidsmässigt plats på en skiva. 

Mycket talar för att skivorna ska recenseras samtidigt. Men den största anledningen är för mig att de är så nära konst man någonsin kan komma i muskväg.

Man vet att det är något speciellt som är i görningen bara genom att titta på albumfodralet. Mången är de gånger man å andra sidan blivit lurad av samma anledning, men detta känns annorlunda. Bara det att materialet ifråga är gjort av miljövänligt papper som i sin tur är gjort av sumprester (vilket med andra ord bland annat innebär kiss och bajs från dig och mig, gott folk. Slicka inte på fodralet innan maten med andra ord). Det finns någon slags medvetenhet som sträcker sig över själva musiken ifråga. Vilket är en ganska bra tanke.

Detta måste ju då innebära att musiken suger? De flesta radikala band ser nästan själva musiken som sekundär, ett forum att få sin åsikt framförd, där man kan komma undan med det mesta. Går det att skaka på skallen till det har man halva inne. Vilket galet nog inte är fallet med System of A Down och dubbelgiven Mezmerize och halvåret yngre tvillingen Hypnotize.

Det är likt musikmässigt, produceringsmässigt och rent andligt. Att vara klar med första given bjuder mer in till att sätta på den andra än att stänga av och vara nöjd. För jag kan lova er, att om det låter såhär bra är man aldrig nöjd.

Sagan börjar med Soldier's Side. Direkt börjar smockorna hagla mot det stora etablissemanget med Capital G som prio ett. De som uppskattar det George W. Bush gjort för världen kommer inte direkt flina åt denhär skivan, den saken är säker.

Andra spåret, B.Y.O.B(Bring Your Own Bombs, fniss!) är ett praktexempel i hur en byracka i raserna nu-metal med trashinslag, helt galen sång, snabba vändingar och albansk folkmusik skulle sett ut. En kollosalt underbar låt, en av de bästa inledningar till en skiva någonsin. 

Det fortsätter med kalaslåtarna Revenga, Cigaro och Radio/Video, tre helt galna låtar som bara får en att tappa hakan åt den uppfinnelserikedom Serj Tankian sitter. Och inte minst det sångregister han innehar.

En av de mest uppmärksammade låtarna på skivan är dock This Cocaine Makes Me Fel Like I'n On This Song. Inte bara för den helt galna titeln. Det inledande dunderriffet får trumhinnorna hos ett metalfan att dansa limbo. Och så den mest psykade texten till en låt någonsing (Ghonnorhéa Gorgonzola!!). Ett två minuter långt stycke som aldrig någonsin kommer bli accepterat av den stora massan. Ren fucking konst säger jag.

Don't Eat The Fish.

Sedan dröjer det bort till sista spåret på Mezmerize innan genialiteten slår till igen. Och det blir inget litet nedslag. Snarare nukleärt. I min värld i alla fall.

Lost in Hollywood kan mycket väl vara en av de bästa låtar jag någonsin hört. Ett otroligt vemodigt epos om all den crap som försiggår i södra Los Angeles. Det man aldrig hör, det man aldrig ser. Crescendot i slutet, med ekande ridecymbaler, underbara Serj's körande och ensamma, ledsama gitarrplock är så episkt att jag inte vill missa en enda sekund, utan bara flyta med för evigt. Ett fullkomligt briljant stycke melodi i ordets sanna bemärkelse.

Vi har precis avslutat första halvlek och fått ta del av fler superbra låtar än många artister mäktar med under en hel karriär. Som att göra fem mål innan sista halvlek i en fotbollsmatch.

Andra given, Hypnotize, börjar betydligt hårdare än storebror. Attack gör själ för sitt namn och sätter igång med en gång. En underbar refräng och återigen dessa underbara folkmelodi-plock-harmonier(lyssna själva)sätter standarden på resten av skivan. 

Andraspåret Dreaming var enligt världens bästa Mattias Kling bästa spåret på denna skivan. Jag förstår men håller inte med. Låten är jättebra, men känns ibland lite störig med sitt blastbeatande. Jättemysig refräng dock, och med ett sånt där melankoliskt mellanparti med domdär mystiska gitarrplockar-harmonierna med folkmusiksreferens igen som bara SoAD kan mäkta med. Fler sådana kommer.

Som i helt över-underbara Tentative. Galenskap, galenskap, galenskap. Serj Tankians underbara skrikande och underbart trummande. Helt plötsligt nästan tyst, och ett par ensamma gitarrer kompade till ett underbart trumbeat.

Where do you expect us to go when the bombs fall..?

I överlag är dock Hypnotize aningen mindre skitbra än Mezmerize. Det är dock bara Vincinity of Obscenity och She's like Heroin som känns halvbra, alla de andra låtarna är guld, men ett par av dom är kanske inte gjorda med precis samma lysande galenskap som på första skivan. Det är synd, men å andra sidan ganska förståeligt. Det blir dock aldrig aldrig aldrig direkt dåligt. Det enda direkta minuset är dock att Daron Malakian tagit så mycket plats från Serj Tankian, då tidigare nämnde sångare sjunger så brutalt mycket sämre än Serj. Det gör å andra sidan de flesta, men av JUST den anlednignen tycker jag det är superviktigt att behålla den otroligt höga standarden om man ändå kan.

De två avslutande låtarna Lonely Day och Soldier Side (yep, inleder och avslutar) är, såklart, helt underbara. Melankoliska, arga, men ändå fyllda med hopp, rogivande och extremt tilltalande.

Det sitter så hårt i hjärtat på en att oavsett vad grabbarna sjunger, man tar till sig ALLT. 

På ett personligt plan tror jag att det aldrig kommer komma två album som Mezmerize och Hypnotize. Två siamesiska tvillingar, separerade vid födsel och senare återförenade för att skapa en enastående union, något av det märkligaste men mäktigaste epos jag någonsin haft möjligheten att vila mina öron mot. Inte en sekund tycker jag det är tråkigt, inte en sekund bryr jag mig om att jag betalar nästan 400 spänn med halvårets för något jag lika gärna kunde fått på en skiva med en gång. Det handlar inte om det.

Smakar det såhär bra får det kosta vad det vill.

Betyg: 9

Bästa spår: Alla.