bobergsrecensioner

Det är lite irriterande när man aldrig vet vilket ben man ska stå på. Det kan vara ett val gällande något, en åsikt eller en musiksmak. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på när det gäller Slipknot. Det största problemet är att det verkar det inte som att Slipknot vet heller.

Det börjar med ett intro, som vanligt. Om ni inte vet vad ett intro är, är det ett sånt där spår på kanske en eller två minuter med en massa konstiga ljud. Ett spår som gör att man blir arg för att man precis tappat vad man trodde faktiskt var en låt.

Sedan smäller det på ganska bra. Gematria (The Killing Name) är en riktig trashdänga med mycket grindinslag, en låt som lever ut sitt gamla Slipknot-jag. Dessutom med en riktigt bra text Det låter riktigt bra, jag gillar det.

Nästa spår, Sulfur, är nog ett av de bästa spåren på skivan. Även om det låter liite väl Stone Sour i refrängen, knäcker låten det mesta.

Sedan drar singeln, Psychosocial igång. En riktig jävla arenavältare, med sitt makliga, skittunga tempo. Skulle kunna vara hur bra som helst om det inte vore för att låten är förjävla tråkig bara. Ett försök till att efterapa det fullkomligt briljanta mellanspelet från förra skivans The Blister Exists med trummor och pukor från två olika personer smattrandes i takt spelas upp här, i någon tråkig, ganska random form. Det är riktigt synd, för med det introt  och en vettig refräng skulle det kunna bli något. Synd synd.

Efter detta sackar skivan betänkligt. Det blir mycket låter man faktiskt inte bryr sig om. Det är ju inte så man vill känna, verkligen inte. Många säger att The Butcher's Hook är bra, men jag vet inte... Introt till Dead Memories låter direkt hämtat från något Stone Sour skulle gjort. Och låten är dessutom direkt dålig. Coreys ljusa röst är inte skön alls när han inte lämnar någon som helst heshet i rösten. Han visar upp ett väldigt bra register, men när han fegsjunger och aldrig tar i(som han visar att han kan i Vermillion från förra skivan) blir det jättetråkigt.

Det är väl egentligen det som retar mig mest. Vilket band är nu egentligen Coreys? Hur mycket får han bestämma? Stone Sour eller Slipknot? Linjerna börjar suddas ut. Iowas två mest populära band verkar bli ett. Det är lite skrämmande, med tanke på att det enda bandet har gemensamt är sin sångare och genre. Någonstans långt bort.

Att bandet då blir som "bäst" när de låter som mest lika, gör mig även det riktigt irriterad. Semipowerballaden Snuff kan mycket väl vara en av årets allra bästa låtar. En riktig megasnyftare med underbar text och lyrikuppbyggnad som sedan mynnar ut i ett exceptionellt crescendo av sällan skådad pondus. 

Å andra sidan vill jag bestämt hävda att låten har mer likheter med Vermillion än Stone Sour's Through Glass eller Zzyxz. Rd.

Allt som allt är detta en skiva milsvis från The Subliminal Verses sett till låtvalitet. Låångt långt bort någon helt annan stans. Ingen direkt energi, inga klockrena refränger och värst av allt, inget jävla ös. Det som vart Slipknots signum så länge. Vissa Trashreferensar á la gamla skolan finns där, men inte i den fina blandning som de flesta band sitter på nuförtiden.

Ett par kalasdängor räcker inte långt när förra skivan var smockfull av dom.

Det ironiska med All Hope Is Gone är att jag kanske inte gillar den så mycket, för det är för mycket av "det gamla". De andra, mer trogna fansen gillar den inte så mycket för det för mycket av "det nya".

Betyg: 5

Bästa spår: Snuff

De allra flesta band strävar i  någon grad efter att göra sina fans - sin källa till fame and fortune - så nöjda som möjligt. Visst måste det i många fall kompromissas mellan vad bandet vill göra och vad fansen vill ha.

Då många band tror att vägen till sina fans hjärtan är att göra musiken mer lättillgänglig och enkel. I många fall går man "commersial". Det är riktigt riktigt synd tycker jag. 

Jag blev lite orolig när Amon Amarth ÄNTLIGEN skulle släppa sin nya fullängdare. Efter ett gäng lyssningar kan jag konstatera att Solnabandet gått åt rakt motsatt håll gällande lättillgänglighet. Thank you so fucking mutch.

Första låten, titelpåret, andas dock så mycket förra skivan "With oden on Our Side" att man undrar om man satt förra skivan på repeat. Men då det är så bra att man bågnar spelar inte det någon som helst roll. Inte minst eftersom jag fullkomligt älskar förra skivan. Twilight of The Thunder God är bland det hårdaste jag hört från bandet. Samma klanderfria mixning som på förra skivan möter aggressiviteten från bandets tidiga dagar. Det är PRECIS såhär jag vill ha det!

Det samma kan dessutom sägas om resten av skivan. Twilight... är som tredje spåret Asator från With Oden On Our Side, fast hela tiden. Jag verkligen älskar det. Stenhårt, kristallklart och riktigt brutalt. Johan Hegg sjunger som Tor själv och trummisen Fredrik Andersson levererar som han alltid gjort sedan Versus The World. 

Tredje Låten, Guardians of Asgaard har ett sådant där rent knäckande klockrent riff som kommer skicka Amon Amarth till metalhimlen. Ett riktigt arenamonster som kommer gunga frihamnspiren i spillror nästa gång dom besöker Metaltown(för det SKA dom säger jag!). Det var länge sedan jag fick sådana kickar från en sådan låt.

SKivan slutar inte leverera, utan man får klassiska harmonier och dubbeltrampande, sådär som Amon alltid har, och alltid kommer låta. The Hero är lite lite lugnare, vilket känns helt okej, och Live For The Kill blir nog nästa singel, lite enklare, mer tilltalande riff(utan att för den delen tappa Amon Amarth-känslan, mycket viktigt!) och med en klockren refräng och en harmoni som i slutet följs upp av symfonirockarna Apocalypticas tårdrypande Cellos. Ett väldigt friskt och för denna gång välkommet inslag. 

Det känns efter ett par lyssningar som att bandet ville återgå till det lite mer sönderriffande, klassiska Amon-soundet. 

I With Oden on Our Side var allting så storslaget, lite mer enklare att ta in, ett litet "välkommen ni som inte lyssnat på oss innan". Enligt mig är det den bästa skivan de gjort, men det ligger väldigt mycket i att produceringen och mixningen i många tidiga skivor är rent dålig.(bara Versus the World som tidigare bara haft "det") Så en återgång till det hårda, men med samma mix som förra skivan är enligt mig helt klockrent. Nu är nog Amon precis där de vill vara.

Sista låten, Embrace of the Endless Ocean är en klassisk Amon-avslutare. Riffet luktar väldigt mycket sista spåret på With oden... och nu kommer faktiskt gåshuden för första gången fram och huvudet nickar stilla men stenhårt långsamt i takt. Jag finner mig själv älskande varenda liten sekund av detta spår. Precis som skivan i sig.

Amon Amarth har gjort det igen. Det är inte med samma besked som Versus the World eller With Oden on Our Side, men det är å andra sidan riktigt svårt, eftersom dessa kom vid ett sådant rätt tillfälle. Att säga att detta är den bästa uppföljaren av en redan klassisk skiva är nog det enklaste sättet att förklara hur bra skivan är.

Betyg: 8

Bästa spår: Guardians of Asgaard.