bobergsrecensioner

Det är alltid sjukt spännande när Super-Tobias Sammett från Tönt-Edguy blåser i den gamla Power Metal-mistluren och sammankallar genrens allra bästa namn för att ta sig an ytterligare ett kapitel i Avantasia-sagan.

Synd bara att det inte är Avantasia.

Bara en sån sak som att få otroligt skygge före detta Helloweenskrikaren Michael Kiske att dyka upp på ett gäng låtar tordes ses som en musikgärning av rang. När sedan namn som Bob Catley (Magnum), Rudolf Schenker (Scorpions), Eric Singer(Kiss), Alice Cooper och inte minst Jorn Lande(Masterplan) dyker upp på artistlistan börjar varenda power metal-fan svettas av förtjusning.

Resultatet är gott. Men tyvärr stannar det där.

Inledande Twisted Mind sätter standarden bra, med fina sånginsatser, ett och annat skönt riff, som dock inte luktar Avantasia för fem öre.

Det är i titelspåret, The Scarecrow all magi finns. ett elva minuter långt epos signerat Sammett och Lande. Detta är väl egentligen så bra att det övergår allt förstånd, den absolut bästa power metal-låten i modern tid. Man ser verkligen Vandroy, Gabriel och grabbarna i Metal Opera-sagan skymta förbi. Jorn Lande gör en sådan magnifik sånginsats att det nästan är löjligt. Han har inte sjungit såhär bra sedan Masterplans bästa dagar. Jag hörde denna på någon hårdrockskväll på O'Learys och höll på att headbanga sönder öglasen på bordet. En av Avatasias största stunder. Vilket ju i sig inte vill säga lite.

Sen blandas tyvärr sköna klassiska galloppdängor med popballader, leksaksmästar-thrillers och annat trams. Jag saknar en helhet, en vettig historia och dedär utlösnings-solona som Metal Operan innehöll. Jag får alldeles för ofta känslan av att detta bara är Edguy med gästartister. Det finns egentligen inget spår jag egentligen vill ha med på Metal Opera-skivorna borsett från just titelspåret. Möjligtvis snabba Shelter From The Rain. Men det räcker inte för mig! Det kanske är orättvist att jämföra någonting överhuvudtaget med The Metal Opera pt. 1 och 2, två av power metals bästa skivor någonsin. 

Men stämplar man på Avantasia på konvolutet får man la skylla sig själv.

The Scarecrow är en bra skiva, tro inget annat. Det är alltid roligt med lite substanslös power-opera med några av gebitets allra allra största. Den är dock för ojämn och för långsam för att nå de riktigt höga höjderna. 

Och det är inte Avantasia.

Betyg: 6

Bästa Spår: The Scarecrow ochShelter From The Rain

Som en blixt från klar himmel kom bandet med världens roligaste namn. På en en ren chansning hamnade The Way of The Fist i min donwnloadmapp och har av någon anledning snabbt blivit den mest spelade skivan denna månaden.

Det tog ett par lyssningar, men nu sitter FFDP's alster som en riktig dödssmocka i ansiktet. Antagligen är det enkelheten i låtarna - sjukt adrenalinstinna riff, nonsenstexter och verser blandas med bra rensång och kraftiga refränger. Ändå vill jag inte sätta det i Metalcore-facket. Titelspåret andas nästan mer nu-metal än något annat. Bra som faen är det dock. Man får faktiskt leta ända tills näst sista spåret för att hitta en tveksam låt.

Singelspåret The Bleeding sitter dock på riktigt bra lyrik och en skitstark refräng. The Devil's own likaså, en fantastisk låt.

The Way of The Fist innehar faktiskt en förvånansvärt hög lägstanivå, och det är jätteförvånande. Detta band läste jag om i senaste Close-Up, tyckte de hade ett aslöjligt namn - och så visar det sig vara ett litet guldkorn. 
Jag blir så glad.

Betyg: 7

Bästa spår: The Devil's own och White Knuckles

Från landet ingen bra musik kommer från - Frankrike - kommer Gojira. Och grabbarna verkar ha stulit all musikalisk briljans från samtliga landsmän. För detta är riktigt riktigt bra.

En liten befrielse är det alltid att lyssna på metal och inte behöva höra texter om att sodomera Jesus eller hänga upp döda katter i träd. Gojiras texter handlar, ytterst poetiskt om naturen. Och om att vi människor är ena jävla papphattar som pajar den.

Det är riktigt fina texter och man fastnar direkt.

Jag förstår att det låter rätt flummigt och kanske lite Mastodon-mjukt. Men det är helt fel.Toxic Garbage Island är så stenhårt att det liknar ingenting. Sången är uteslutande ren och rak growl. Givetvis med sina lugna stunder här och var, men det är en hård skiva, det gör ont att lyssna. Och jag älskar det förbehållslöst.

Det är en väldigt annorlunda typ av metal Gojira försöker komponera, inte alls lik den superpopulära bluesinspirerade metal som oftast annars är så eftersträvansvärd. Det känns mycket mer europeiskt, alltså mer åt jazzhållet, långa långa riff och crescendon. Jag gillar dock detta något så fruktansvärt, då det håller så mycket längre i längden. Vi snackar Burst, Opeth och liknande band.

Lite ironiskt då att Randy Blythe(Lamb of God!) gör ett inhopp på låten All The Tears. Visserligen gör han det fenomenalt bra, som vanligt, så jag klagar aldrig.

Är man ny inför Gojiras musik är tredje spåret A Sight To Behold ett alldeles utmärkt alternativ till introduktionslåt. Herregud så bra låten är. Början med den sjuka synthen, crescendot i mitten med smattrande kaggar och refrängen, gör denna superdänga till låt en av de fetare låtarna just nu. Det är ett sant nöje att få fresta öronen med detta stycke dödspropaganda.

Finns det någon avigsida är det väl kanske i det faktum att det kanske inte blandas så friskt, man kör sitt race. Det blir lätt lite... jag ska inte säga enformigt, men i alla fall lite nyansfattigt på sina ställen. Det är dock ingenting jag stör mig på, utan jag njuter mest hela tiden jag lyssnar.

Gojira's The Way of All Flesh är en enormt stor rekommendation, en skiva alla metaldiggare bör ha i sin skivsamling. Ni gör er själva en god gärning genom att ha en av förra årets allra bästa skivor i er bokhylla.

Betyg: 8

Bästa spår: A Sight To Behold och Oroborus