bobergsrecensioner -

The Darkness - Permission To Land

Många ser Permission To Land som ett rent skämt. En skymf mot de gamla stora sjuttiotals-banden. Medans minst lika många ser det som en perfekt avvägd blinkning till ett svunnet decennium och den bästa pudelrockarplattan sedan... Ja vad vet jag, Roxette's Joyride, eller nåt. Whatever.

Det här är faktiskt första gången jag velat skriva en recension utan att veta VAD jag faktiskt vill recensera. jag ville inte direkt hylla något, det hade gärna fått vara något dåligt. Efter ett par minuters letande i min alldeles för stora(över 90 gigabyte) musikmapp gav jag faktiskt upp.

Tills jag kom på att jag lyssnat på The Darkness på jobbet i flera dagar i sträck. Så varför inte bara recensera Permission To Land?

Permission... är ett riktigt lyckopiller. Det går inte att säga annat. Den är helt värdelös att lyssna på direkt efter till exempel A Perfect Circle's melankoliska toner. Denna skivan är till för att göra dig uppiggad och underhållen.

Lite djup och substans går faktiskt att hitta bakom de tokglada refrängerna och knarkreferenserna. Love Is Only A Feeling är en riktigt smäktande powerballad som har alla ingredienser som behövs för en riktig klassiker. En låt jag fortfarande kan komma tillbaks till. Även avslutande låten, Holding my Own är en lugnare sak som även den griper tag rätt stenhårt. Men bortsett från det är det lek och tjo och tjim. Men när låtarna är så snyggt uppbyggna och låttexterna så fyndiga attraheras jag av skivan likt åttondeklassare gör av tjejen i klassen som var först med att få bröst.

När jag snabbt ögnar igenom spellistan kan jag faktiskt inte hitta några direkta svagheter med Permission To Land. Det finns ingen låt jag tycker är överflödig, ingen jag skippar när jag lyssnar på skivan. Och Justin Hawkings sjunger dessutom fantastiskt bra. Det går inte att komma ifrån.

Ta skivan för vad den är - en sjuttiotalsflört utan några som helst skrupler och som verkligen tvingar dig underhållas - så kommer du verkligen gilla detta.

Betyg: 7

Bästa spår: Growing on Me och Love is Only A Feeling

2009-08-31 @ 10:36:16 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Stratovarius - Polaris

Jag antar att Stratovarius blivit kända på sina snabba, hamrande powermetalmonster till låtar.(Typ Anthem of The World, som jag, bortsett från sångarens orena skrik, faktiskt kan lyssna på.) Och när Timo Tolkki, som stod för den mesta kreativiteten lämnade bandet under stormiga omständigheter stod Stratovarius vid ett vägsjäl. Antingen försöker de fortsätta med det de alltid gjort, men utan den stora kreativa tillsatsen, eller så gör de något helt nytt.

Varför i allsin dar och sjutton kastanjer väljer man då det första?

Att det börjar okej med Deep Unknown är jättetråkigt faktiskt. Då du får förhoppningar om att skivan kanske, kanske skulle kunna vara något lyssningsbart.

Det visar sig dock att man snabbt och häftigt, hulkandes får svälja vartenda ord likt ett amerikanskt barn inhalerar en donken-burgare.

"Sångare" Timo Kotipelto har sjungit i Stratovarius i femton långa år, och kan ÄNDÅ inte sjunga på engelska! Uttalet är så uppåt väggarna uselt att man under avslutande - och kräkframkallande usla - When Montains Fall undrar varför man inte stängde av för länge länge sen. Jag fick faktiskt googla på texten för att ens ha en chans att förstå vad han sjunger om. Och efter att ha lyssnat på valfritt Nightwish-album får de två(typ) fiolerna och den skitdåliga produktionen Stratovarius att framstå som gatumusikanter. Och då är texten inte ens nämnd.

Mest förbannad blir dock när jag hör Forever is Today. Det är PRECIS såhär Stratovarius ska göra musik. Det ska vara snabbt med tjocka smattrande baskaggar och en refräng som lyfter hela låten till skyarna.

En gång lyckas bandet. Men då har jag stängt av för länge sedan.

Betyg: 3

Bästa spår: Forever Is Today

2009-08-06 @ 19:15:38 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dark Tranquillity - Damage Done

Efter helt fantastiska Fiction är det lätt att glömma bort Dark Tranquillity's tidigare skivor. Efter att rotat runt lite på nätet och hittat en remastrad version(mixningen låter alltså inte anus längre) av en gammal favvis, Damage Done, tyckte jag minsann det var på sin plats med en liten recension.

Det ska som sagt sägas att det var ett jäkla tag sedan jag lyssnade på Damage Done. Därför blev det extra roligt att slänga på den igen. Inte minst med det nya fantastiska ljudet. Det låter riktigt riktigt bra. Ljudet är klockrent. Och eftersom merparten av låtarna på skivan är så bra, blir man nästan barn på nytt. Lycka.

Inledande Final Resistance är lite av en bomb, ett skolboksexempel på hur riktigt bra göteborgsdöds ska låta. Även Hours past in Exile, (inte minst)Monochromatic Stains, Format C For Cortex och Cathode Ray Sunshine har nog skapat och format många metalcoreband borta i staterna. Det mörka och mystiska regerar som vanligt i Dark Tranquillity's regi. Det är inte lika tydligt som i Fiction, men de ensama och mollstämda piano- och synthslingorna finns där och det har ju alltid vart DT's signum. Influenser(mer än At The Gates då) är otroligt svårt att hitta, Dark Tranquillity är mer eller mindre ensama om vad de gör, i en otroligt urvattnad subgenre. Om inte ensama så i alla fall solklart bäst.

Damage Done är ett mycket vackert exempel på detta. En av de skivor som formade mig i mitt musiklyssnande. Och musikaliskt sett är det precis lika bra nu som det var 2002. Och det kan inget remastrat ljud i världen ändra på. Även om det absolut lägger på ytterligare ett lager stämning. Som om det nu behövdes.

Betyg: 7

Bästa spår: Monochromatic Stains

2009-08-03 @ 12:52:51 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()