bobergsrecensioner

I ett land där knäckta benpipor, hjärnätande zombies och utsmetad hjärnsubstans välkomnas med öppna armar är Cannibal Corpse kungar.

I ett land där espressomaskinen är livets svar på Yggdrasil och Molly Sandén vinner melodifestivalen är samma band det där kleggiga man äcklas åt under skon.

Jag tillhör ingetdera, utan finner bara fin, solid old school dödsmetall i Amerikanernas senaste släpp.

Jag har väl hört det mesta nu för tiden, så jag ryggar varken tillbaks eller huvudbankar när blastbeatsen, riffkavalkaden och kräksången drar igång på allvar. Men Cannibal Corpse gör det faktiskt helt okej på sin nionde giv. Det rasande tempot har skruvats ner till skitsnabbt, det känns mer dynamiskt och givetvis snortight. Fast man saknar ju låttitlar som Butchered at birth, Meathook sodomy och A skull full of maggots.

Evisceration Plague är knappast ett under av nyanser. Som mest hör man en gitarr i falsett under en tredjedels sekund två gånger på en låt. Mer än så blir det inte. Men sett ur en extrem dödsmetall-vinkel tycker jag det klår det mesta. Allt faktiskt, utom kanske Vomitorys senaste. 

Inget man sätter sig och finlyssnar till men känner man för att döda svärmor och har en fabless för ett riktigt fett trumsound och in absurdum störd lyrik är Cannibal Corpse ditt band.

Betyg: 7

Bästa spår: Carnivorous Swarm

Jag läste någonstans att Adept  skulle vara svensk metal's framtid.

OJ vad jag hoppas att det inte är sant.

Detta är förresten inte svensk metal. Detta är amerikansk emo-metal som fått sin inspiration från de inte lika hårda melodiska döds- eller metalcorebanden i USA, SOM I SIN TUR kanske sneglat på svensk melodisk döds. Ni fattar? Det har liksom sållats bort och lagts till så fruktansvärt mycket, och ändå vill någon våga sig på att göra denna analys.

Adept låter i sina bästa stunder som ett hårdare Funeral for a Friend. Och det är i mina ögon inte det minsta bra att låta som ett band som låter som alla andra.

Vi snackar alltså screamo blandat med rensång till halvdistade gitarrer med extremt amerikanska soloslingor.

Inte en enda unik tonföljd. Inte en.

Gillar du Bullet For My Valentine kommer du alltså att älska detta.

Själv vill jag bara krypa in i mig själv och sakta implodera. Huvudet först, liksom in i magen. Sedan armar och ben. Bara någonting. 

Någonting som är mindre smärtsamt än att tvingas lyssna på detta.

Årets sämsta metalskiva hittills är ett faktum.

Betyg: 3

Bästa spår: Shark! Shark! Shark!

Om man har gjort en av tidernas bästa skiva och har en röst som trollbinder en hel värld - behöver man då ens bry sig om hur bra nästa skiva egentligen är?

Ja, om man heter Antony Hegarty.

Sägas ska att jag nästan var rädd för att lyssna på denhär skivan. Jag har av olika valda anledningar inte lyssnat på Antonys första skiva, och fick samma känsla inför detta släpp; Hur följer man upp en av världens bästa skivor?

Jag kände direkt att jag inte ville att det skulle bli samma känslostorm som på I Am A Bird Now. Det hade jag inte klarat av. Dessutom hade ingenting som liknar det Antony redan gjort i just den genren kommit i närheten av tidigare nämnda skiva. Fullkomligt omöjligt.

Så att han med The Crying Light tagit ett litet steg ifrån det, tycker jag personligen är ett steg i rätt riktning. Det hade inte gått att göra om, helt enkelt.

Den Antony vi nu märker är lite gladare. The Crying Light är lite mer lättsam.

Eller, stryk den meningen. 

Den Antony vi nu märker är inte totalt nedstämd och nästan obefintlig. The Crying Light handlar mer om allvarliga ting som miljöfrågor än om okontrollerbara könsroller.

Så det är fortfarande Antony, det är aldrig glatt. Det är bara lite mindre totalt mörker.

Så för den som väntar sig en ny I Am A Bird Now, kommer kanske bli besviken. Det är lite mer stråkar, lite mer trummor. Inte bara ett ensamt piano och Antonys änglaröst.

De låtar som får mina trumhinnor att krusas av välbehag är väl främst Kiss My Name, som väl representerar det nya Antony, och gudabenådat vackra Another World, med en fantastisk text om vad Antony kommer sakna i denna nya värld, utan fåglar, utan snö, utan vatten...

Å ena sidan kunde Antony göra precis vad han ville med sitt band, jag hade svalt det med hull och hår i alla fall. Så länge han öppnar munnen och låter stämbanden vibrera fram dendär fullkomligt sagolika rösten, håller jag mig mer än supernöjd.

Å andra sidannöjer sig inte Antony med något, utan det ska göras ordentligt. Och det blir fantastiskt bra, precis som vanligt. Detta är den Antony jag vill dela med mina vänner. Då I Am A Bird Now bara var MIN skiva och ingen annans, är detta en Antony jag känner att jag kan visa för mina nära och kära, utan att fläka upp ett stort köttsår av olycka.

Nu är det bara biljetterna till Stockholmsspelningen som saknas, sedan är allt fullbordat. 

Du och jag, Antony.

Betyg: 8

Bästa spår: Another World