bobergsrecensioner

Mycket Burst helt plötsligt. Well, helt slumpmässigt faktiskt. Eller, att jag skrev första recensionen det vill säga. Att jag recenserar Lazarus Bird är inte det minsta konstigt. Efter ett par riktigt intensiva lyssningar är det bara att konstatera att en av årets bästa skivor nått min skivspelare.

Jag har varit i Kristinehamn.

Det var fan inte roligt. 

Att ett av Sveriges bästa band(du hörde mig) då skulle komma därifrån är väl ganska talande.

Jag tror Burst står för att Kristinehamn står för. Mörker, dysterhet, melankoli. Gärna i en gammal sleten cementblandare på stora torget, grå, kall och smustig.

Att jag stötte på just Lazarus Bird var faktiskt en liten slump. Jag hade äntligen lyckats ta mig till Rockhouse i Göteborg. Första gången jag var där la jag märke till att Burst hade släppt ny skiva, blev intresserad, petade lite på den, men föll inte för det groteskt fula omslaget(jag skojar inte). Lotten föll på Opeth's två timmar långa live-DVD'n Roundhouse London.

Grejen var att skivan fastnade kvar i sinnet. Och fyra dagar senare var jag där igen. Petade. Tittade. Var intresserad. Drog i det. Väntade.

Desto skönare att upptäcka att det man köpt för knappa två hundra kronor visade sig vara det finaste man lyssnat på på väldigt länge.

Att förklara Burst är inte lätt. Ljudmässigt sätt låter de på Lazarus Bird som inga andra just nu. Eller, man hör ganska tydligt att inspiration hämtats från Mastodon till denna skiva. Utanför den uppenbara kärleken, eller ödmjukheten till Opeth. Bakom vemodigheten och moll-ackorden.

Linus Jägerskog och grabbarna har utvecklats väldigt sedan briljanta Origo. Annorlunda. Och till det bättre.

Inledande I Hold Vertigo börjar stenhårt direkt, låter som vilket band som helst, men utvidgas snabbt till att visa Bursts sanna potential. Uppföljande I Exterminate the I likaså. En helt underbar låt. Eller, så kan jag säga om varje låt. Dessutom vet man knappt när de tar slut och när de börjar. Vilket många ser som negativt och jag ser som kalas, då jag älskar när allt hänger ihop och bildar någon form av symbios. 

Jag verkligen älskar hur Burst tillåter sig själva att ha ett två och en halv minut intro för att sedan övergå i någon form av morbid vals i kanske en minut. Ett avbrott på en mikrodels sekund och igång med nästa låt.

Burst är inte till för alla. Absolut inte. Det tar tid att sätta sig in i musiken, och även då kan det uppfattas som irriterande. Möjligtvis, vad vet jag.

Jag vet att jag älskar det.

En timmas fullkomlig eufori. Den skitdåliga engelskan till trots.

Lyssna på Lazarus Bird, eller dö.

Betyg: 9

Bästa spår: Äh. Alla eller inget.

Herr Brian Philip Welch - i folkmun kallad Head - har efter den hårda tiden i KoRn gått och blivit polare med Gud, slutat knarka och dricka, och sonat för alla sina synder. Först kom boken Save Me From Myself, och nu kommer skivan med samma namn. Så hur klarar sig nu Head utan sina metalpolare i KoRn då?

Förvånansvärt bra faktiskt.

Redan under det inledande riffet i L.O.V.E vet man vem det är som sliter på sjusträngaren. Det känns verkligen igen, på det bra sättet. 
Head har sedan plockat trummis från A Perfect Cirlce och Nine Inch Nails, och två basister från bland annat King Crimson, samt en sångare som typ låter precis som allas vår  Jonathan Davies. Och utefter detta har han skapat sitt nya alster där han tar itu med sina demoner. Om att supa sig redlös under och efter varje spelning, spy på en sunkig toalett på något random ställe, knarka varenda dag och bara om att leva som en skit.

Jobbigast är det nog för Head själv tror jag. I mina ögon skapar det inget annat än ett bra och annorlunda tema att skapa en skiva kring. För mig som kristen kan det vara skönt att höra den här typen av metal med. Sen är det ju givetvis en fördel att man gillar det man hör. Och det gör jag, oftast. Flush andas galet mycket gamla KoRn - när de var bra - , rebel rockar på fint, Money är riktigt riktigt bra med sitt intro och refräng som andas galet mycket Head. Och så givetvis Die Religion Die, som antagligen är en av vinterns starkaste låtar. Ett underbart intro ersätts av en mystisk fin vers som i refrängen fullkomligt exploderar i all ångest Head vill få ut. Det smakar riktigt gott.

Som vanligt är allt inte perfekt. Ibland blir det lite väl mycket nu metal över det hela, ibland bara substanslöst.

Men där KoRn blivit en NiN-wannabe, inte kan skapa ordentliga låtar utan bara trampar vatten, har Head tagit med sig allt som gjorde KoRn så bra och skapat sitt eget ångestladdade lokomotiv, tuffandes fram mot framgångar. Antagligen utan att han själv vet om det. Eller kanske vill för den delen.

Det ironiska i det hela är att Brian Welch ville bort från det gamla. Men faktum kvarstår att Head är det nya KoRn.

Betyg: 7

Bästa spår: Die Religion Die