Sigur Rós - Takk
Ur Islands karga landskap har ett gäng udda figurer skapat en ljudkonstellation likt ingen annan tidigare. Med skivan Takk tar Sigur Rós ett steg närmre perfektion. Att vara bäst inom sitt gebit är inte så svårt när konkurrensen inte existerar. Men att vara ett av jordens finaste band är en desto större bedrift."Ljudet på nya skivan kommer att vara massivt, vi strävar efter något i stil med Korn och Papa Roach". Sa bandet i en intervju med en isländsk tidning.
"Låtarna har blivit till genom att vi i timtal stått och bara jammat tillsammans. Vi har inte repat någonting tillsammans tidigare." har de med sagt.
Det översta är såklart bullshit när man hör Takk. Det är mer eller mindre precis lika vackert, svävande och hoppfullt som tidigare, bortsett från att utsvävningarna hålls i lite stramare tyglar, vilket bäddar för en mer kompakt ljudbild, och att lyssnaren enklare kan hålla sig kvar.
Det understa citatet tänker jag ofta på när jag hör Takk. Egentligen är det såklart dretsnack det med, det kan det bara vara. Varenda melodi känns så utstuderad och invecklad, samtidigt som det känns så spontant och flyktigt.
Då ( ) ofta kändes som flera ljudexperiment staplade på varandra, sammanfogade till en enda lång låt, hörs det klart och tydligt skillnad på islänningarnas nya alster. Inledande Glósoli är en fantastiskt vacker, stegrande låt med ett crescendo utan dess like. Efterföljande singeln Hoppipolla skivans starkaste spår och en helt sanslöst vacker sak om evig ungdom(Hoppipolla betyder "Hoppa i pölar" ) som i min värld kommer gå till historien som en av tidernas vackraste låtar.
Det är inte sällan jag får känslan av att flyga när jag hör Takk. Hufupukar och inte minst fantastiska Milano är de största anledningarna till detta konstiga beteende. Det är stråkar, det är avlägsna trummor, xylofoner som gifter sig med aukustiska gitarrer, en distad fiol och Jónsi Birgissons fantastiska falsett.(Sigur Rós har lämnat hittepåspråket Hopelandic till förmån för sitt eget språk, isländska. Jag hör själv ingen skillnad.)
Löjligt ledsama Sorglega med sina långsama, dröjande stråkar skulle kunna passa i vilken kärleks- eller dödsscen som helst och Heysatan är väl egentligen den perfekta avslutningen. Avskalad och otroligt vacker.
På det hela taget är Takk en fantastisk skiva. En skiva som ligger mig otroligt varmt om hjärtat, och en otroligt stark rekommendation till alla med just ett sådant.
Ett hjärta.
Tack, Sigur Rós.
Betyg: 8
Bästa spår: Hopipolla
Muse - Black Holes And Revelations
Muse. Jaså.Antingen hatar man den elektroniska arenapoprocken. Eller så älskar man den. Ironiskt nog tycker jag bara om den.
Mathew Bellamy vet ju hur man skapar melodier i alla fall. Elektroniska slingor sammansvetsade med småfyndiga gitarrnoter som allt som oftast gifter sig på de mest melodramatiska sätt. Svulstigt, sliskigt och helt oorginellt säger de ena. En melodisk fröjd, initiativrikt och rentav genialiskt säger de andra. Jag är beredd att hålla med båda.
Även jag kan spy galla och ösa superlativ över de tre. I stunder som Singeln Starlight och i viss del i inledaren Take A Bow, när synthen tar så mycket plats att det ibland inte hörs något annat, vill jag kräkas lite, och Soldier's Poem är verkligen jättetråkig. Men under solo-partiet i Invincible blir jag alldeles salig, och när Assassin kickar igång och batterist Howard får visa att han är bättre än samtliga i genren vill man nästan dra fram gamnacken och börja rocka lite.
Allra bäst är episka Knights of Cydonia som låter som verkligen LÅTER som en spaghettivästern i framtiden.( http://www.youtube.com/watch?v=G_sBOsh-vyI - videon säger väl allt) Ett litet under av melodikunskap där varje beståndsdel är smått fantastisk. Och nej, jag älskade den INNAN Guitar Hero III, så lägg ner't.
Black Holes And Revelations är en bra skiva. Den lämnar inte direkt något bestående intryck, men roar absolut för stunden. Lite för många låtar för att hålla intresset vid liv men de riktigt fina låtarna är utan tvekan värda att vänta på. Tjejernas förstaval på spritzer-förfesten.
Betyg: 6
Bästa spår: Assassin och Knights Of Cydonia
Defleshed - Reclaim The Beat
När det tidigare bara gällde att kötta på så mycket det bara gick, gjorde killarna i dödstrashgänget Defleshed det enda rätta och satsade på lite mer nyanser. Och med det menar jag "något som liknar refränger" och "mer tvåtakt än grind".
Allt är ju relativt...
Jag kom ihåg när jag först såg Reclaim The Beat i mediasammanhang. Den recenserades faktiskt i Aftonbladet. Mattias Kling gav den en fyra och jag fastnade direkt. Jag var bara tvungen att ha detta!
Jag sprang runt i hela stan och letade. Inte ett endaste napp någonstans. Ledsen och vemodig knatade jag hem igen.
När internätet blev mer populärt, och möjligheterna med nedladdning blev allt större stötte jag till slut på Defleshed och skivan jag väntat så länge på att få höra. Jag hade absolut ingen som helst referensram inom denna genre innan, hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig - så när jag satte hörlurarna över hjässan och klämde igång inledande Stripped To The Bone åkte dom av nästan lika fort igen. Herregud! Så fort. Och så hårt.
Men det var något speciellt med trummisen som fick mig att fortsätta lyssna. Den otroliga hastigheten till trots, verkade han ha full koll på vad han gjorde, och tvåtakten fick nästan ett gung. Jag var jätteimponerad.
Nu såhär typ fyra-fem år senare vet jag att Matte Modin(tidigare Dark Funeral, nu Raised Fist) är sveriges näst bästa trummis. Och jag vet även att Reclaim the Beat har åldrats med värdighet.
Jag hittade skivan undanskymd i en musikmapp, och den hamnade genast i min iPhone. Nu är skivan säkert den mest spelade i hela biblioteket.
Någonstans kan man säkert hitta något som liknar refränger, mitt i allt krossande. Eller, krossande för den delen. Klart det går skitfort och är skithårt, men det är inte sådär Entombed- eller Dismember-skitigt. Det är faktiskt rätt rent och avskalat. För att vara den genre det ändå är hittas en del nyanser. Jaa, du som inte är van och skulle lyssna på detta skulle nog bara höra "blarhgha-blargha" och "ducka-ducka-ducka-kakka". jag hör dock intrikata trumpartier, intressanta och finurliga gitarriff och en helt okej sång, med lyrik om absolut ingenting(Favoritlåttiteln är ju lätt "May The Flesh Be With You"). Men mest av allt är det adrenalin i musikform.
Så ska ni bara leva med en enda dödsthrashskiva tills ni dör ska ni välja Defleshed's Reclaim The Beat. Så bra är den. Nian är sådär fläskigt nära.
Betyg: 8
Bästa spår: Aggroculture
