bobergsrecensioner

Bromptonbördiga A7x vet ju hur man skapar rubriker i alla fall. Det är något väldigt kommersiellt över bandet vilket driver puritanerna till vansinne men som landar dom såna där lagom stora gig som, jag vet inte, förband på Iron Maidens Europa-turné. Jag hade inte klagat.

Vanligtvis väljer man att självbetitla en skiva, antingen i början, eller när man på något sätt vänder ett nytt blad musikmässigt. Avenged Sevenfold väljer att självbetitla sitt fyronde album. Men jag ser inte anledningen. Det låter nämligen precis likadant som vanligt.

Det är old school thrash med gitarrslingor och solon som närmst liknar det Queens Brian May lyckades kräma ur sin gura. Allt detta tillsammans med M. Shadows faktiskt rätt unika röst. Raspigheten finns väl hos de flesta skrikare men killen sjuker bra. Riktigt bra. Det går inte att förneka.

Hur funkar det då, såhär fjärde gången gillt? Ptjaa. Andra och tredje spåret, Almost Easy och Scream fastnar hos mig. Och eftersom jag är så löjligt svag för ljusa solon som gärna spelar på känslosträngen och själva grundmelodin, blir jag ju lite svag för lite lugnare Gunslinger. Singeln Afterlife tröttnar man snabbt på men kommer givetvis att ge A7x den superstatus de eftertraktar. Och det kommer de få med denna skiva med, inget snack. Därmed inte sagt att jag gillar't.

Betyget hamnar dock en bit över godkänt, då det finns i alla fall en del att hämta i A7x musik, mycket tack vare de individuella insatserna och bra låtskrivare. För tro inte att bandet skriver sina egna låtar. Aldrig. De är precis som Dead By April kommer bli; ett band någon pamp investerat väldigt väldigt mycket pengar i. Killarna har talangen, looken och råkar komma från samma ställa; snorrika Orange County. 
Men tro inte för en sekund att de är äkta. Gör ni det har The Man lyckats. Och han har lyckats bra i så fall.

Betyg: 6

Bästa spår: Almost Easy och Dear God

En varm julidag 2002 kom att förändra fruktansvärt mycket för mig. Mer än jag någonsin skulle kunna tro. Det var första gången jag kom i kontakt med KoRn och Untouchables. Sedan dess har jag för alltid varit fast. Fast i den hårda rocken och metallens värld.

KoRn är ett band som verkligen förändrats genom åren. Från de första staplande Nu Metalstegen som helt förlitade sig på Heads sjuka gitarrslingor, Fieldy's åh så slappa bassträngar och Jonathan Davis rappande och tungmål, till ett experimenterande, Nine Inch Nails-doftande industrimetalband. Vilken av dessa perioder som passar bandet bäst låter jag vara osagt, då jag i ärlighetens namn inte har mycket till övers för nyss nämnda kategorier, hur mycket de än revolutionerar.

KoRn var enligt mig som allra bäst åren 2002-2006. Under den tiden hade de lekt av sig rap-tvånget och tillät äntligen gitarren ta mer plats, då Fieldys bas legat som en tung men nyansfattig matta över alla låtar. Under dessa åren tillät sig KoRn göra låtar istället.

Jag minns mitt första möte med Untouchables som det var igår. jag låg på mitt pojkrum i Göteborg och läste. Plötsligt mindes jag att min far nämnt något om att han bränt ner en skiva med KoRn. Jag smög ner till pappas musikrum, letade fram skivan och pep snabbt upp på rummet igen. 

Där hände något. Det var det hårdaste jag någonsin hört. Från Det numer klassiska riffet i Here To Stay, det lugna men sjuka introt i Make Believe, Det dödstunga gruffet i Blame som sedan går över till att bara Fieldy och Jonathan tar plats och det lugnt och stilla ebbar ut i en av de fetaste refränger jag då hört. Och givetvis de lugnare partierna i No One's There och givetvis rent geniala Thoughtless. Fjorton låtar och jag vill inte ha bort en enda. Detta var det allra bästa jag hört i metalväg någonsin.

Jag har ju tidigare nämnt att man sju år senare får en hel del andra influenser och helt enkelt annan smak. Jag tyckte Limp Bizkit var megahäftigt samtidigt, medans när jag numer måste kväva en kräkningsreflex när jag nämner deras namn. Men inte KoRn. Av alla de band jag lyssnade på tidigt i min ungdom är KoRn ett av de band som enträget stannar kvar på min goda sida. Jag Lärde mig gilla Take A Look In The Mirror[6] trots överdosen av slap-bas, lyssnade ihjäl mig på See You On The Other Side[7], gillar faktiskt Untitled[5] mer än de äldre albumen och riktigt ser fram emot kommande släpp(förhandstipsen säger 2009!).

Det finns många bra metal- och rockkritiker där ute. De flesta håller såklart till på tidningen Close Up, men frilansar till större tidningar. Martin Carlsson på Expressen är ett exempel, Jon Jeppson för Sydsvenskan ett annat. Men den jag gillar bäst, både i det han skriver och det han tycker, är Mattias Kling. Enda anledningen till att besöka Aftonbladet.se.

Jag tror jag klippte ur och sparade recensionen av Untouchables. Det var den första femman jag någonsin sett honom ge en skiva.* Redan här visste jag att jag och Mattias skulle bli bästa kompisar. Inte bara för att han hade rätt i sitt betyg utan för att han lyckades dissikera skivan och få ur sig precis de känslor jag kände med Untouchables. 

sju år senare är jag väl inte sådär nyförälskad i skivan som jag var då. Men det är fortfarande är galet bra skiva. Galet bra, mina vänner.

Betyg: 8

Bästa spår: Thoughtless

* Mattias Kling har delat ut två femmor efter detta till dags dato och det till System of A Down's Mezmerize[9] och till Khoma's The Second Wave[8]

Att säga att Exodus är gamla i gemet är minsann ingen underdrift. Killarna lirade ju för tusan när Pantera var som störst, och ner Metallica fortfarande var i blöjstadiet.

2007 släppte amerikanarna nytt, sitt åttonde album. Och ränderna har minsann INTE gått ur thrashkungarna.

Inledande Riot Act piskar så mycket stjärt att det nästan är löjligt. Det är verkligen old school-thrash i modern förpackning. Sylvasst, stenhårt och i ett ursinnigt tempo. Jag älskar verkligen detta. 

Sju spår senare ligger man och flämtar på golvet. Man har nu inmundigat ett riktigt knytnävsslag till skiva. Och jag har älskat varje sekund.

Särskillt djupt är det ju såklart inte. Det är detta du slänger på när du vill sparka någon i magen, hårt. När du känner för att avreagera dig. Jag nöjer mig såklart med att headbanga loss. Och får så göra till en klockren ljudbild i ganska exakt en timmas tid.

Vill ni ha albumet Metallica aldrig gjorde, men sääkerligen skulle vilja göra(inte minst i dessa tider), köp då hem The Atrocity Exhibition.

yeah, It's That good.

Betyg: 7

Bästa spår: Riot Act

Den 29'e juni är det dags för progmetalarna över andra - Dream Theater - att släppa nytt.

Det är alltid med skräckblandad förtjusning man ser fram emot ett DT-släpp. Man vet att det mycket väl kan vara det bästa man hört, med snabbt smattrande kaggar och gitarronani i harmonier till grymma refränger och taktbyten. Men samtidigt kan det bli så så fel, med schlagerballader och långa ljudexperiment så man bara blir vansinnig.

Jag kan redan nu säga att ingen som har lyssnat på och gillar Dream Theater kommer bli besviken.

2003 års Train of Thought är ett av de allra bästa altrena till dags dato. Jag älskar verkligen den skivan, så mycket, då det (trots att det ironiskt nog tog tre veckor att skriva) är en av de mest komplexa album jag hört.

Efterträdaren Octavarium var just ett skräckexempel på hur ojämna Dream Theater är. Skitbra låtar som These Walls och inte minst Panic Attack varvas med bottennapp som sömnpillret The Answer Lies Within eller rent horribla Schlagerdängan I Walk Beside You. Och lagom till 26 minuter långa titelspåret har man stängt av.

Killarna hamnade dock på rätt spår igen med föregångaren Systematic Chaos. Ett hårdare sound, men där de mjukare och ljusare partierna kompletterar på ett bättre sätt. Faktum kvarstår ju att bästa spåret på den skivan enlig mig, är det lugnaste; Ministry of Lost Souls. Dream Theater är mästare på känslosamma powerballader, men är samtidigt värdelösa på att hitta linjen mellan maffigt vackert och plumpt sliskigt.

Nog om föregående skivor - nu snackar vi Black Clouds & Silver Linings tycker jag!

Inledande A Nightmare To Remember inleder "stenhårt"(allt är ju relativt) och håller lyssnaren i ett järngrepp. Bra refräng, snygga passager mellan alla takter och riff. Världens tredje bästa trummis, Mike Portnoy får dessutom sitta och blastbeata den sista minuten, vilket är lite av en revolution i Dream Theater-sammanhang, om än en välkommen sådan. En riktigt bra inledare, även om den med sin knappa kvart är på tok för lång.

Nästföljande A Rite of Passage's intro luktar väldigt mycket New York-baserade Stonerpionjärerna Type O Negative, vilket jag inte har något till övers för. Men efter det första riffet övergår spåret snabbt i "vanligt"(om man nu får säga det om ett band som Dream Theater) DT-riffande vilket känns skönt. Refrängen ligger precis på sliskighetsgränsen, men klarar sig med näppe. 

Sticker inte ut på något vis(mer än det roliga synthsolot vid runt sjuminutersstrecket), men är långt ifrån dålig.

Tredje spåret, Wither är en riktig kalasdänga och ett klart lysande exempel på vad Dream Theater kan göra när de verkligen VILL. En megapowerballad med supervacker brygga och en refräng att dö för. Börjar i moll och liksom ligger och morrar betänksamt, vakande... Portnoy's fantasiska trumspel sätter verkligen stämningen, och James LaBrie sjunger bättre än på länge länge. Och nämnde jag refrängen?

En äkta Dream Theater-låt.

Fjärde låten, The Best of Times, är och nallar på klämkäck-kakan. Något de annars hållt sig borta från så duktigt. 

Piano och fioler i introt och det luktar verkligen slisk när refrängen går igång, men ursäktas faktiskt mestadels. Jag klarar mig faktiskt, då jag vet vad LaBrie egentligen skulle kunna koka ihop. Nu när jag sitter och lyssnar låter det nästan som låten i början på Yrrol-filmen, vilket förstärker komiken i vad de egentligen försöker åstadkomma.

Helt usel är låten inte. Långt ifrån. Det drar igång fint efter tre minuter och i slutet solar Petrucci ensam loss på stommen av låten, vilket jag är så löjligt svag för. Flera minuter håller han på och jag älskar varje sekund.

Den mjukaste och popigaste låten på skivan, men jag blundar dåraktigt för detta då slutet är så bra.

Näst sista låten, The Shattered Fortress blir lite av en favorit för mig. Andra spåret på tidigare nämnda mästerverk, Train of Thought heter As I Am. En utan några som helt omstridigheter fantastisk låt. Till fåregående alster, Systematic Chaos gjordes ett litet hommage på denna låt, genom att göra en lugn låt, och i den implementera basslinga och en vers. Denna låt kom fyndigt nog att heta Repentence och var för mig sketaheftig.

Till The Shattered Fortress tar Dream Theater ytterligare ett steg i detta begagnande. Nu tillkommer harmonier och till och med riff och trumkomp. Och även om As I Am tycks vara stommen i detta effektsökeri, får vi även texter från just Repentence men även från äldre låtar som Pull me Under och The Root Of All Evil. I skrivande stund fann jag även ett riff från In The Presence Of Enemies. Låten fortsätter alltså att imponera, även efter fyra lyssningar. 

Ett jättespännande tilltag som fångar mig direkt med sina små minireferenser här och var hela tiden. Jättesvårt att förklara, desto häftigare att uppleva. Testade detta på Redibo och han trodde att han satt på Shuffle på iTunes. Great Success.

Avslutande The Count of Tuscany är en 20 minuter lång mastodontlåt. En jättebra låt bortsett från det flera minuter långa ljudexperimenterandet som inte tillför ett dyft. Introt luktar jättemycket  Images And Words, skivan som satte Dream Theater på kartan. Ljust ljudbilden påminner jättemycket om 1992 års tredsättare vilket är skithäftigt. De sista självande minuterna är dessutom gudabenådat vackra, James LaBrie sjunger faktiskt fantastiskt och det är en perfekt avslutning på en mycket bra skiva.

Som ni hör är jag rätt positivt ställd till Black Clouds & Silver Linings.

Antagligen för att jag inte vågadeha några förväntningar, då jag vet hur jag känt när Dream Theater svikit mig.

Så att de återigen gjort ett hårdare alster känns som en riktigt kärleksförklaring till fansen. Och fortsätter det såhär tänker vi älska dom tillbaks.

Som vanligt finns det ungefär tusen och en smådetaljer att hitta i den ändlösa ljudmattan och de oändliga riffen. Det är ju bandets mångald och komplexitet som gör dom till bandet framför andra.

Jag är extremt positivt överraskad, bandet förtjänar skopvis med beröm och respekt för att de valt att gå rätt väg, två skivor i rad. Det har aldrig hänt innan. Detta blir ett solklart köp när skivan väl släpps.

Betyg: 8

Bästa Spår: Wither och The Shattered Fortress

"Den mest hatade Metallica-skivan" säger många. "Det är inte Metallica" säger puritanerna.

"Det bästa de presterat sedan Ride The Lightning" säger jag. Och jag skiter i om jag är ensam.

Ja. Lasse Lilldansks virvel låter som ett oljefat(Killen har ju för fan ingen sejarmatta, det är ju en puka då ju!?). Ja, såhär har Metallica Aldrig låtit. Det är mycket plock, det är mycket skumma riff, ännu mer skumma och rentav banala trumkomp, James Hetfield har aldrig sjungt så här gnälligt innan, och hela produktionen andas garage.

Men för fan. Det är ju det som är meningen.

Monsterproducenten Rob Rock sa det själv: Få konceptet att låta som världens största metalband som går in i garageband-stadiet och vill spela in en skiva."

Och precis så har de gjort.

Det är inte Metallica. Fine.

Men det är antagligen därför jag älskar det.

St.Anger låter som ingenting annat. Det vänder uppochner på det mesta. Det är okonventionellt, river en mothårs, ligger som en nagel i ögat. Och alla som känner mig vet att det är PRECIS det - underground - som tilltalar mig.

"Frantic är en fem minuter lång beskrivning om hur resterande 75 minuter kommer låta" säger Lars "Lasse Lilldansk" Ulrich. Och han har helt rätt. Gillar du inte Frantic(eller nästkommande - och fullkomligt underbara - St.Anger) kan du lika gärna stänga av. Då har du kommit fel.

Jag ska dock erkänna att jag till en början inte heller gillade det. Jag tyckte det var sämst och satte sedan på den svarta skivan och tyckte den var sketatuff istället.

idag, sex år och otaliga tusen timmar musikkunskap senare anser jag att St. Anger är det bästa Metallica presterat på nästan 20 år. Skit i Black Album, kastar Load- och Reloadskiten åt helsike och låt Garage inc. stanna just där.

Det nya Metallica är framtiden. Och efter att ha sett världens näst bästa musikdoukentär, Some Kind of Monster(bandets egna dokumentär om skivan. Som blev så mycket annat än en dokumentär om skivan), stiger aktierna ännu mer hos bandet jag aldrig lyssnar på annars.

Some Kind of Monster, Dirty Window, Invisible Kid, The Unnamed Feeling. Alla bryter mot det koncept och konvent Metallica så länge kämpat för att skapa. De gör tvärtom - och lyckas så bra. och då har jag inte ens nämnt det bästa låtarna, Shoot me Again, och fullkomligt geniala My World.

Det är rått, avskalat, i otakt och rent jävulskt illalåtande.

Men jag fullkomligt älskar det.

Betyg: 8

Bästa spår: My World och... St.Anger.