bobergsrecensioner

The Truth var och är fortfarande det bästa undergroundalbumet jag hört tillsammans med Avatar's Thoughts of No Tomorrow. Med sin extrema grinddöds med hjärtskärande refränger och texter skapade Bleeding Through historia. Så bra var det.

Så hur följer man upp ett av de bästa dödsmanglaralstrena i modern tid?

Det är riktigt mycket bra musik där ute i världen just nu. Musiken i sig är mörk, elak och bitter men betygen hamnar så högt upp på skalan att man skulle kunna tro att det är Morgan Allings tur att dansa i Let's Dance. Felet ligger dock inte hos mig, jag har sagt att alla nya skivor jag lyssnar på ska recenseras, vare sig det är skit eller pannkaka.

Det är mycket pannkaka just nu.

Bleeding Through är det inte många som känner igen. Det är typ skitsynd. Deras skiva The Truth är just det. Sanningen. Om hjärta och smärta. Och det är även ett evangelium i ren dödsprosa.

Declaration är mer påkostad. Gitarrerna känns väldigt väl igen, inte minst i de nedstämda partierna, vilket ger undertecknad rejäla rysningar. Men produktionen har ändrats. Det låter inte lika rakt och koncist längre, utan det närmar sig nästan goth-dödshållet. Trummorna låter väldigt mycket Dimmu Borgir, inte minst tillsammans med synthen som numer tar väldigt stor plats. Inget fel i det på så sätt, men det är inte det jag förknippar med Bleeding Through.

Texterna känner jag heller inte igen mig i, det känns mer flyktigt och oprecist denna gång. Inte alls den känsloschock som sist. Å andra sidan. Det är lite Antony And The Johnsons-symptomet här med; Hur följer man upp en av de mest känslosamma skivorna någonsin. Tydligen genom att göra det mindre känslosamt.

There Was A Flood bärs helt och hållet upp av synthen, vilket förvånar mig. Det låter fantastiskt skitbra. "Sången" påminner mer om Randy Blythes stämma numer, vilket ALLTID(alla alla gånger) är ett mycket bra betyg.

Det mesta låter hela tiden väldigt bra. Nästan lite för bra dock. 

Med facit i hand är Declaration en liten pärla, inget snack om saken. Dessutom avslutas denna skiva bättre än föregångare. Där The Truth bara tog slut(om än på ett väldigt passande och chockerande sätt) avslutas Declaration med skivans bästa spår - Sister Charlatan. Här känns det "gamla" Bleeding Through igen, med de känslosamma refrängerna och riktigt vasst megariffande. Och med två minuters otroligt detaljerat spöregn och åska ackompanjerat med mollstämt pianoplinkande. Vilket givetvis spär på Dimmu-känslan ytterligare.

Det enklaste sättet av förklara skivornas förhållandesätt är genom att TV-spelsnörda sig. Om The Truth var smutsiga Gears of War är Declaration mystiska Castlevania - Det är mörkt, våldsamt, köttigt och rent överjävligt bra. Men på två helt skilda sätt.

Betyg: 8

Bästa spår: There Was A Flood och Sister Charlatan

Ni har hört den på tv4's Robinson, dendär katchiga låten som känns sådär lagom hård men samtidigt jättehittig. Dead By April är här för att erövra världen.

Angereds kungar Dead By April har fortfarande inte släppt en riktig skiva, utan lever - som så många band - på Myspace. En form av LP med de bästa av bandets låtar i finare kvalitet finns dock för gratis nedladdning. Det är denna jag koncentrerar mig på i denna recension.

Att Dead By April nåt relativt stora framgångar med sin pop-metalcore är inte konstigt, inte konstigt alls. Många ingredienser för en saftig kaka finns där. En lagom portion fet metalcore med inte alltför tekniska partier, en tesked growl och en liter rensång och poprefränger. Grädda tillsammans med pianoslingor i mer eller mindre varje intro och låt servera.  Det blir metal för gemene man, och det funkar väldigt väldigt bra. Substanslöst, visst, men lättilgängligt för många.

Losing You är den allra starkast lysande stjärnan i Dead By Aprils solsystem, med egen musikvideo som ett brev på posten tillsammans med att låta låten agera intro till Robinson. En på många sätt hittig låt med lagom delar hårt och mjukt. Räkna med att många alternativa fjortonåringar spelar den på högsta volym från mobilen längst bak i bussen.

Men det finns mycket annat gött att hämta. Lost är riktigt snabb adrenalinstinn, Stronger är antagligen min favorit med sina progressiva och svårtillgängliga utspel och med annorlunda trumtakt, tillsammans med ett roligt synthljud. Promise känns klassiskt metalcore-tung, nästan med lite nu metal-känsla, dock med supertråkig refräng. Det finns ingen substans att hämta whatsoever, men vill man sparka stjärt på förfesten är Dead By April förstavalet.

Allt är givetvis inte guld och gröna skogar. Många låtar känns löjligt hittiga, ibland blir det nästan schlagerrefränger av allt, och det blir nästan komiskt. Painting Shadows och inte minst Unhateable är ett lysande exempel på detta. Supertunga och headbangarnervkittlande verser förstörs totalt av en refräng Carola rejectat.

Tempot dras tyvärr ofta ner, vilket är jättesynd. Jag vill sparka stjärt!

Man märker dock rätt fort vilken väg Dead By April valt att gå. Fel väg om du frågar mig, då det ofta börjar så bra.

Men när man tänker på killarnas ålder och deras erfarenhet(ingen, ungefär) blir betyger mer än godkänt. Jag kommer dock eftersöka mer dynamik istället för poprefränger. Vilket givetvis aldrig kommer hända, då soundet är väldigt internationellt just nu(vilket dock innebär göteborgssoundet, ironiskt nog). Betyget är dock skrämmande nära att dras ner en pinne, men räddas av bandets jävlar anamma.

Dead By April vill bli det nya In Flames, och kommer givetvis inte lyckas.

Men de kan komma riktigt, riktigt långt.

Betyg: 7

Bästa spår: Lost och Stronger

I en tidigare recension utnämde jag Lamb of God's Wrath till det mest efterlängtade albumet hittills. Well, det höll inte länge. Efter att läst ett gäng recensioner med allra högsta betyg som utgång var det inte snack om att Mastodons senaste megaalster skulle hamna i min skivsamling. Detta är historien om en av de mest skruvade skivorna under 2000-talet.

MTV Music Awards 2007. Det är efterfest på Mandalay Bay-kasinot i Los Angeles. Sångare, gitarrist samt låtskrivare Brent Hinds hamnar i bråk med System of A Down-basisten Shavo Odadjian. Saker och ting urartar och Hinds skalle möter betong med hjärnblödning som utgång.

Under åtta månader med svår yrsel (och en del marijuana) skriver Hinds ett konceptalbum om rysk mytologi och om Eter. Nej, inte det kemiska ämnet utan om det ämne Aristoteles ansåg vara det femte elementet. Ungefär som luft - någon form av flyktig substans -  fast med den stora skillnaden att eter inte påverkasnär det kommer i kontakt med de andra fyra elementen. Eter ska enligt Aristoteles vara det ämne som fyller alla universums hörn.

Slut på filosofilektionen, men faktum kvarstår att det verkar ganska vettigt att Mastodon väljer luft till denna skiva. Då Mastodon redan avverkat eld(March of The Fire Ants), vatten(Leviathan) och jord(Blood Mountain) känns det som ett ganska givet val att luft är bandets nästa opus.

Själva händelseförloppet i Crack The Skye är givetvis mer komplext än "det handlar om eter". Här följer en ytterst kort förklaring kring vare låt:

Inledande Oblivion berättar om en liten pojke som är förlamad i hela kroppen. Hans enda sätt att röra på sig är genom sin astralkropp. Han reser ut i rymden men kommer för nära solen, precis som Ikaros i den grekiska mytologin. Lite bättre utgång för vår huvudperson dock då solen bränner loss navelsträngen som binder honom till hans fysiska kropp. Han sugs in i ett maskhål - som många anser kunna göra att man förflyttar sig i tid och rum - och hamnar i någon form av andevärld.

Nästföljande spår, singeln Divinations förklarar att pojken inte är död, utan att hans själ helt enkelt bara hamnat i mystikern Rasputins kropp.

Quintessence förklarar mer ingående vad eter handlar om - mörk materia, och som tidigare beskrivet - oviljan att ändra form när det kommer i kontakt med andra element.

Långa och fantasifulla The Czar tar oss från Rysslands skogar till palatsen och berättar om när Rasputin försöker störta Tsaren men blir förådd och själv mördas. De två själarna, pojkens och rasputins egen, lösgör sig från kroppen och försvinner genom en spricka i himlen(crack the skye?).

Ghost of Karelia börjar med att pojkens föräldrar hittar hans livlösa kropp och fasar över att han är död. Pojken vill då hem och tillsammans med Rasputin börjar de sin långa långa resa hem....

Den enda låt som egentligen inte har med konceptet att göra är titelspåret Crack the Skye och handlar mer abstrakt och konkret om förlust och hur man hanterar den. Sägast ska nog att det är just denna låt som griper tag i mig mest. Den känns så fruktansvärt äkta och man känner sorgen och bedrövelsen i varje trumslag, i varje riff och i varje not.

Och till sist då, avslutande The Baron. Efter otaliga hinder och påfrestningar absorberar Rasputin pojkens själv och han kan ta sig hem...

Detta var alltså den KORTA versionen av vad som händer. 

Men hur skoj är skivan om man egentligen inte bryr sig om historier, eller ens texter för den delen?

Ja du, i Crack The Skye finns grejer att hämta för ALLA. Fina enkla poprefränger som sätter sig på huvudet direkt. Komplexa riff och taktbyten som för den mest inbitna hardcorediggare att trigga headbangarnerven. Komplex sång i Neurosis anda som för undergroundkillen att lyssna noga. Och för gemene man, helt enkelt ett fruktansvärt bra stycke musikprosa.

Detta är så fantastiskt bra att det inte verkar finnas någon rim och reson. Det är mycket mer lättillgängligt än 2006 års fullkomliga mästerverk Blood Mountain. Låtarna är lugnare, den rena sången dominerar totalt och vi får inga en och en halv minuter långa låtar med blastbeats och parningsrop från Yetis.  Ändå är det så grymt komplext att man blir vindögd om man ska på en gång upptäcka samtliga lager i producent Brendan O'Briens makalösa produktion.

Texterna är makalöst vackra och mycket finns att känna igen sig i, även om man inte trot på reiknarnation i stort.

Som jag nämnde tidigare, är titelspåret något i särklass. En helt underbar låt att låta sig dras med i. temat känns för mig jätterelevant och det gör nästan ont att lyssna på Hinds hesa stämma om att han inte vill att Lucifer ska ta hans mor ifrån honom.

Resterande låtar är samtliga helt fantastiska, inte minst drömska The Czar med sina fyra kapitel.

Alla som hittar någon form av tillfredsällelse i Opeth, Dream Theater och Bursts musik (lugna drömska partier som ofta övergår i lite mer fartyllda och hårdare sekvenser, taktbyten och konstiga texter) kommer tycka detta är skitbra.

Många många ställer sig frågan om Mastodon är det nya Metallica. Det hoppas jag verkligen inte. Mastodon är Mastodon och ska inte liknas vid något annat band idag. Storheten kommer i att de går sin egen väg och gör precis vad fan de vill. 

Och med skivor som Leviathan, Blood Mountain och inte minst Crack the Skye kommer Mastodon bli legender. Årets bästa skiva är här.

Betyg: 9

Bästa spår: The Czar och Crack The Skye.

Denna hybrid av punkpop förväntas bli det nästa stora. 

Man kan se ambitionerna direkt, absolut. Men fjortonåriga skejtar- och emokids kommer sällan överrens med griniga kritiker.

Jag har dock hört mycket sämre band än Paramore. Det är galet sockersöt powerpop med gitarrer. Ibland låter det väldigt likt Avril Lavigne. Detta känns dock mer äkta. Söta Hayley Williams sjunger dessutom riktigt riktigt bra. Till skillnad från exempelvis halvdussinet American Idol-vinnare har Hayley hamnat i sitt rätta element direkt, vilket gör det så mycket mer genuint.

Låtar som sticker ut stavas skönt popiga That's What You Get, semiballadiga Hallelujah och relativt snabba förstasigeln Misery Buisness, som faktiskt bryter rätt ordentligt mot vad bandet presterar på resten av skivan.

Man inser dock rätt snabbt att inspirationen någonstans gick förlorad. De bästa låtarna ligger utan tvekan på de första femton minuterna av skivan. 

Substanslöst, ytterst lättlyssnat och ibland tråkigt. Men som sagt, jag har lyssnat på mycket värre kommersionella poppunkband än Paramore.

Betyg: 5

Bästa spår: That's What You Get och Hallelujah

Som en blix från klar himmel - för min del - kom Protest the Hero och bara råkade leverera 2008 års tredje bästa skiva. Alla som gillar musik bör låta öronen kalasa på denna skiva. Det skulle göra er gott.

Det är å andra sidan inte särskillt lätt att ta till sig Protest the Hero med en gång kanske. Det låter inte särskillt hårt, men är så frukstansvärt komplext att man blir vinögd. Man kastas mellan himmel och helvete i parti och minut och hinner knappt landa innan det är dags för nästa tripp av excellent progressiv metalpropaganda. Precis så här ska all musik låta. Som Dream Theater på uppåttjack ungefär. Precis, Dream Theater spelar inte direkt sakta.

Referenser är extremt svåra att hitta. Jag vet inget band som låter likadant. Det börjar med en gång, gärna i 180 kilometer i timman för säkerhets skull. Något galet riff ackompajerad av en rejält tokig trummis. Sångaren blandar primalskrik(inga Amon Amarth-grejer, utan den barnvänliga versionen) för att sedan ta i från tåna i den mest rena skönsång jag hört på så länge. Och basisten Arif Mirabdolbaghi(jodå.) är bland det sjukaste jag hört.

Ingen takt verkar vilja låta som den andra, utan bara i inledande Bloodmeat finns tillräckligt mycket finnesser och detaljer att basera en hel skiva. Här kommer alla känslor på en och samma gång, verkligen.

Och sedan fortsätter det. Andraspåret The Dissentience är bland det sjukaste - och bästa - jag hört på otroligt länge. För mitt i allt organiserade kaos kommer det helt plötsligt, och knockar mig totalt. En sådan superrefräng, mer klockren än något annat, någonsin. Den kommer så plötsligt och jag står så handfallen att jag inte hinner ta tag något, utan bara faller. Ner, ner, ner. Och vill inte landa. Någonsin.

Denna eufori uppstår alltså redan på spår två. Och mycket sämre blir det inte. Sångare och instrumentalister fortsätter producera superkomplex melodisk posthardcore som om det vore sina egna liv allt hängde på. Och det slutar faktiskt ALDRIG att låta illa. Tempot sänks inte. Dubbelkaggarna fortsätter smattra och vokalist Rody Walker sjunger som om han vore besatt.

Rätt som det är dyker dessa galna superrefärnger upp och målar med en palett av renaste guld upp musikaliska himlavarv jag aldrig upplevt tidigare. För att sedan dyka ner i det progressiva hardcoreträsket igen. Jag hänförs konstant. Låten Palms Read ger mig tårar i ögonen. Inte ofta det händer.

Hållbarheten är dessutom grotesk. Jag plockade fram skivan igen, efter att inte lyssnat på den på kanske två månader. Och jag blir kär på nytt. Jag fullkomligen älskar när det händer.

Med detta vill jag väl ha sagt att SAMTLIGA med den minsta fabläss för progressiv musik ska ta sig ett gäng lyssningar på Fortress. Annat är straffbart med kalldush naken på stora torget i Gällivare.

Fullkomligt genialiskt.

Betyg: 9

Bästa spår: Bloodmeat och The Dissentience

På allmän begäran från: RoZZor.

Efter genombrottsskivan Oceanborn var Nightwish större än storast. Med den pressen skapades en bra efterföljande skiva, men inte helt utan fadd eftersmak.

Man kan bara tåla så mycket av operett ackompanjerad av metalmusiker och MIDI-synthar inrattade på "orchestra". En av världens svåraste sångstilar synkroniserad med en musikform mest relaterad med civiliserat kaos kan väl i mina ögon sluta precis hur som helst. Men svulstig powermetal där kaggarna ligger som åskan en ljummen augustikväll tillsammans med höga höga C funkar faktiskt i detta fall. 

Tarja Turunen HAR en bra röst, det går inte att komma ifrån. Resterande finnar kan sina instrument bra, det sitter tight och precist alltihop.

Däremot inte sagt att musiken i sig intresserar. Well, det funkar hjälpligt, The Kinslayer är en ganska suggestiv sak, som gärna drar ner i moll vilket är en kontrast. Intro och refräng i Wanderlust sitter som en smäck och Dead Boy's Poem är precis sådär lagom cheesy som finsk bastumetal ska vara. Dessutom ska ingen skugga falla på titelspåret där instrumentalisterna får ta över och faktiskt gör det... Nästan skitbra.

Lika intressanta är dock inte semiballaden Come Cover Me, skitlångsamma Two For tragedy och Bare Grace Misery, som bara måste vara någon form av Melodifestivalen-reject.

Det är alltså när tempot skruvas upp som Nightwish kommer till sin rätt.

Betyg: 6

Bästa spår: Wishmaster

Så var det då dags för årets - hittills - mest efterlängtade släpp. Efter tre kalashänder (As The Palaces Burn, Ashes of the Wake och Sacrament) är det så dags för en ny giv. Men är det fullt hus eller ytterliggare ett par i tvåor?

Lamb of God är alltid lamb of god, avsett vad. De gör ALLTID sin grej, och det får man ta. Det rinner inte mycket vatten under broarna direkt, utan Virginiakvintetten gör det de alltid gjort, nämligen en grotesk anomalie av Pantera-thrash och nutida Metalcore. Och de är bäst i världen på sitt gebit, inget snack om saken.

Frågan är bara om man orkar med samma grej hela tiden. Mitt svar på det är "Hell to the yes!"

Randy Blythe sjunger(?) faktiskt bättre än någonsin, ljudproduktionen är på något sätt sparsmakad på ljudmattor men kryllar ändå av detaljer och låter samtidigt riktigt rå. En steg framåt från den i mina ögon lite överproducerade och aningen brusiga  Sacrament.

Elva låtar(varav ett intro) på en sammanlagd speltid på runt trekvarten kan dock bli lite väl mycket för vissa. Ibland går det och går, men kommer aldrig riktigt fram. Jag saknar dedär låtarna som gjorde Sacrament så galet bra, som bröt mot mönstret. Låtar som Descending eller Blacken the Cursed Sun. Några sådana kalasdängor återfinns tyvärr inte på Wrath. Däremot har högstanivån - och i viss mån även tempot - höjts, vilket ju alltid är härligt. Jag har aldrig tråkigt när jag lyssnar på Wrath.

Sägas ska med att hypade singeln Contractor i mina öron bara låter tråkig och hafsig.

Även om det låter som att jag gnäller en del, tycker jag Wrath är en kalasskiva. En riktigt skitig adrenalinkick fylld med småfinesser som man kommer komma på senare - precis som med Sacrament, som håller än, vilket är helt otroligt för rak dödsmusch. Slutbetyget blir mycket gott, men man kanske kan önska att trumslagare Adler släpper en del på tyglarna och låter strängbändare Morton få mer utrymme att skapa sina klassiskt amerikanskt bluesinspirerade dödskrossarlåtar.

Då är Lamb of God som bäst.

Betyg: 8

Bästa spår: In Your Words