Trivium - Ascendancy
På allmän begäran av: Daniel Carlsson
Jag ser tillbaks på Ascendancy med glädje. En av de första thrashcoreskivorna jag lyssnade på. Trivium skulle efter Ember to Inferno ta över världen med sitt megariffande och sina för sin ringa ålder otroliga kunskaper inom sina instrument.
Vi vet ju alla hur det slutade sen. Trivium sålde sig i och med The Crusade och blev inget annat än en den Metallica-wannabe man tidigare bara skymtat. "Growl är så ute!" skrek dom allesammen och sköt sig därmed själva i foten rätt brutalt.
Anyway, vi ska mer eller mindre bara koncentrera oss på grapparnas andra - och i mina ögon allra bästa - skiva.
Plattan släpptes 2005 och hade då skinnpiskare Travis Smith som ålderman med sina tjugiofyra bast.
Helt makalöst sett till hur killarna spelar. Det går fort, riktigt fort. Och låter bra. Riktigt bra.
Inledande Rain krossar la det mesta fortfarande, trots Corey Beaulieu's trökiga growl. Travis Smith får visa vilken groteskt duktig trumslagare han är i Pull Harder On The Strings of Martyr, och The Decieved sitter som en keps.
Allting är som sig bör väldigt välproducerat, nyanser och detaljer är lätta att urskönja, vilket är viktigt med denna typ av musik. Matthew Heafey har en fin kraftfull stämma som blir en bjärt kontrast mot Beaulieu's gapande. Man skulle antagligen inte palla med bara det ena eller det andra, så variationen gynnar båda sångare.
Ascendancy är en skiva som stått emot tidens tand. Trots sina fyra år på nacken står den sig bra mot dagens otroligt skiftande och många musikstilar. Den känns absolut inte som en dinosaurie, utan lever sitt eget liv. Vilket inte kan sägas om föregångaren eller efterträdaren.
Trivium återfick dock lite av den förlorade respekten av fans och musikkolleger i och med nya släppet Shogun[6] men bandet hamnade aldrig - på grund av detta musikaliska Harikiri som stavas The Crusade - där uppe hos den absoluta eliten som många trott. Band som Killswitch Engage, As I Lay Dying och All That Remains sitter med all rätt högre upp på metalcorepiedestalen.
Jag bryr mig dock inte nämnvärt, utan lyssnat med gott samvete vidare på den underbara stämman i titelspåret, den katchiga refrängen i Dying in Your Arms och superköttiga The Decieved. Modern Aggrothrashcore at it's best.
Betyg: 7
Bästa spår: Rain och The Decieved
Raubtier - Det Finns Bara Krig
Haparandahuserande Raubtier är bandet som snabbt skaffade sig popularitet genon internätet - Singeln Kamphund har snart 200 000 visningar - och finns nu på de flesta metalintresserades läppar, mycket genom stockholmsbördiga radiokanalen Bandit Rock. Nu är fullängdaren här. Och det bådar gott inför framtiden i alla fall.
Inledande trion Det Finns Bara Krig, Kamphund och sitter som en smäck, inget snack om saken. Det stjäls friskt monsterriff och klassiska mörka synthar från Rammstein, sång från Fintroll och supertöntig krigslyrik på svenska från Sabaton. Det är inte alls nyskapande - kanske att de sjunger på svenska då - men det är tre riktigt bra låtar som ska lyssnas på med högsta volym, och som med allra största säkerhet kommer ligga på de allra flesta rockdiggares förfestspellistor.
Intresset förtas dock efter ett tag. Att lyssna på Raubtier i sextio minuter är inte så jäkla spännande. Mest på grund av sången om du frågar mig. Det som gör att Rammstein höjer sig över mängden är Till Lindemans otroligt nyansrika röst. Det som gör att Raubtier aldrig kommer nå de stora massorna är Hulkoffs tjurskallighet att ställa sig bakom micken. Det är synd.
Oavsett vad tror jag detta bådar gott inför framtiden. Jag vill se fler svenska industrimetalband, detta kanske kan bli ett pionjärband trots sina självklara influenser.
Betyg: 6
Bästa spår: Kamphund och Achtung Panzer
Limp Bizkit - Chocolate Starfish and the Hot Dog Flavoured Water
Men det är nästan roligast att i föräldrarnas lägenheter skrota igenom den skivhyllan med alla gamla skivor man lyssnade på för sju-elva år sedan. Michael Jackson, Scooter, Eric Gadd, The Ark... Och Limp Bizkit.
När jag var tolv tyckte jag att Chocolate Starfish and the Hot Dog Flavoured Water var den hårdaste och tuffaste skivan i världen.
Tyckte därför det skulle vara enormt intressant att se vad jag tycker nu, nio år och otaliga musikerfarenheter rikare senare.
Här kommer svaret.
Jag förstår verkligen att jag gillade detta när jag var yngre. Hot Dog, direkt efter introt, innehåller 57 Fuck. Det var tuff rap till nu metal-gitarrer. Mycket adrenalin, lite skrik, massa producerat. Detta var superhäftigt.
En kommersiell fullträff alltså.
Idag är jag inte lika imponerad. Visst, let's face it, det är enkelt att totalsåga Limp Bizkit för att de är just Limp Bizkit. Jag tänker inte göra det bara sådär. Chocolate Starfish... släpptes innan debaclerna Results May Vary och The Unquestionable Truth. Detta var när Limp Bizkit var det nästa stora. De vann en grammy framför System of A Downs Geniala Toxicity - vilket ju å andra sidan i sig går att diskutera.
Och Chocolate Starfish är faktiskt en okej skiva. Under den första halvtimman radar Fred Durst upp Hits. Take A Look Around, temalåten till Mission: Impossible II är faktiskt en riktig dänga. Det sackar dock betydligt därefter. Man kan ju ge sig fan på att det kommer en såndär fakking pisslåt som Getcha Groove On, en ren "raplåt"(Biggie vänder sig i graven) med Xzibit. Det är så dåligt att det känns rent moraliskt förkastligt att låta detta oljud träffa trumhinnan. The One är något ljudexperiment, Outrot är samma kille som skrattar, loopat i säkert 25 minuter. Ren förbannad skit alltså. Vilket retar mig till vansinne när tempot skulle kunna blivit så fruktansvärt högt, vilket hade höjt skivan ett par rejäla släpp. Rent hjärnsläpp av ett gäng pajaser som faktiskt tror att rap och metal gifter sig.
Nu landar Chocolate Starfish and the Hot Dog Flavoured Water på ett godkänt betyg, trots allt. Jag har inte tråkigt precis hela tiden. Boiler är en gött känslosamt låt, Livin' It Up besitter en superrefräng och det är alltid roligt att höra det klassiska M:I-temat med Nu Metal-trummor och slapp bas.
Betyg: 5
Bästa spår: Boiler
Architects - Hollow Crown
Hyllade Englandkvintetten Architects levererar nu tredje fullängdaren på lika många år. Ambitiöst, javisst. Bra? Inte lika.Architects själva vill(såklart) inte själva lägga sig i Metalcore-facket. Men snabba taktbyten,(Dethroned) klassiskt dubbeltrampande till riffen(Numbers Count for Nothing) och rensång i refränger(Early Grave) eller allt på en gång(We're All Alone) vill inte direkt stärka bandets tes.
Inledande Early Grave är så nedstämd att den går genom golvet. Det låter nästan som Meshuggas monsterbas ligger och vilar i bakgrunden, vilket alltid är tryggt. Problemet ligger dock i att Hollow Crown ofta ligger där nere och morrar. Det lyfter inte så ofta man önskar. Sångarens screamo är dessutom riktigt tråkig, den saknar helt och hållet substans och är riktigt nyansfattig.
Hollow Crown är i grund och botten ett fint hantverk, vissa rensångspartier briljerar, gärna i kombination med de oktavmässigt sett ljusare tilltagen, men det känns för nyansfattigt för min del. Det finns fler toner än G, killar.
Betyg: 6
Bästa låt: Every Last Breath och We're All Alone
