bobergsrecensioner

Emmure, det nya heta Deathcorebandet från USA, kommer revolutionera världen! Hehehehe...

Brittiska glamexcessrockarna nummer ett är tillbaks efter tvåtusensex års säljsuccé Black Holes And Revelations. och det är inte utan att du hinner bli förbannad både en och två gånger när du sätter tänderna i The Resistance.

Det är tvära kast. Verkligen. Efter en fantastisk start med trion Uprising(som i sig räcker som argument för att sälja denhär skivan. Åt fanders med både Kings of Leon och The Killers. Muse vinner kriget om bästa mainstreamlåt, nuff said), Resistance och Undisclosed Desires vill du bara kyssa Matt Bellamys fötter, och United States of Eurasia är en så snygg om än osubtil Queenpassning att självaste fröken Mercury ler uppe i sin plyschhimmel. Den avslutande samplingen ger mig dock ofrivilliga megarysningar då jag ser Sir Philip Anthony Hopkins mest kända karaktär steka och äta hjärnan på en FBI-agent.

Sedan vänder det. Kampsången Guiding Light känns otroligt klyschig(även om det är Muse's signum att vara detta. men för jösse namn, liite återhållsamhet kanske?) och är dessutom en grotesk stöld på Anthem. Ni vet, Chesslåten. Unnatural Selection är intetsägande och alldeles för lång, MK Ultra är bara intetsägande. Bowie-passningen I Belong To You borde sett till tidigare sagda referens i praktiken inte kunna gå fel, men då låten helt saknar dynamik faller allt platt trots Matt Bellamys sång. Irriterande är bara förnamnet. Slarv får agera mellannamn.

Och sedan då. Exogenis Symphony-trilogin. Tretton minuter pianoslingor. Tjena. Måhända det är vackert(för det är del 3; Redemption) men för i Jesu namn - det sänker ju tempot något så otroligt! Det är helt fruktansvärt att vänta sig ett avslutande crescendo i stil med Knights of Cydonia/Glorious, och istället bli tvångsmatad med långsam symfoniackompanjerad falsettsång i nästan en kvart. Dessutom utan en enda unik tonföljd. Jag blir fan skitförbannad. Ett antiklimax utan dess like.

Jag hade förväntat mig mer. Man skulle kunna anat att det var hitåt det barkade, att man efter rockiga, av hits sprängfyllda Black Holes And Revelations ville utforska lite mer, kanske dra lite åt koncepthållet. Fine by me. Men om man gör det på bekostnad av musiken, är du lite lite jättefel ute.

Det är tur jag är så fåfäng, för när jag direkt efter jag lyssnat klart börjar om skivan och får ta del av de fyra första helt fantastiska låtarna igen vill jag slita mitt hår.
Ett sånt slös.


Betyg: 5
Bästa spår: Uprising

Karin och Olof Dreijer är rätt häftiga ändå. Inget band har inom genren tidigare vunnit en grammis för alla sex kategorier de var nominerade i(Årets album, årets artist, årets popgrupp årets producent, årets kompositör och årets musik-DVD). Inget band någonsin har heller inte hämtat ut något av priserna. Det kan tyckas jättepretto att istället göra ett videoklipp med en förvrängd bild på en liten pojke som tackar för att "ni tycker om mig".
Men mest är det bara jättehäftigt.

Om förra skivan Deep Cuts var den glada, snygga baldrottningen, sitter Silent Shout längst bak i mörkret som hennes tjocka, finniga syster. Helt klädd i svart.
Svart ja. Det är den enda färgen jag ser framför mig när jag hör Silent Shout. Något jag inte ens gör när jag tar mig an mina mörkaste metalakter. Silent Shout är så mörk, så oinbjudande och avskräckande. Och så bra att du  maniskt skrapar så hårt på ytan för att få komma in att du bryter naglarna på dina fingrar.
Inledaren och tillika inledningsspåret är en otroligt lång och tjock pekpinne pekandes på att riktigt bra techno inte handlar om snygga tjejer som sjunger "vackert" och synthesizer-pitchen på 10. Det räcker bra med ett snyggt kickbeat, en otroligt stämningsfull basslinga, Karin och Olof Dreijers löjligt skumma, förvrängda sång med usel engelska, samt en refrängslinga som får huden att knottra sig av ömsom välbehag ömsom obehag. Fantastiskt.

Efter ett par lyssningar lär du dig slappna av, tar in det mesta av den extremt tjocka ljudmatta som är låtar som Neverland, The Captain, Marble House, Like A Pen och alldeles makalösa We Share Our Mothers Health. En av de mest skruvade låtarna jag lyssnat på, och jag har lyssnat på en del. Ett helt utflippat beat blandat med sjuk sång, ackompanjerat av en refräng där jag tror någon form av marimba eller oljefat samplats. Det måste höras för att upplevas. Jag själv blir i alla fall i extas. Jag tror min chef Mattias sammanfattar låten bäst när jag spelar den på jobbet; "Denhär låten är verkligen skitkonstig".
Jag vilar min låda.

Helhetsintrycket är att Silent Shout är en jämn och trots mörkret och galenskaperna snyggt paketerad skiva. Vi får våra välbehövliga pauser i From off To On(vilket behövs, eftersom nästkommande Forest Families i sin enkelhet hämningslöst pockar på din uppmärksamhet) och i avslutande Still Light.
Ironiskt att ett band som The Knife i allmänhet och på en skiva som Silent Shout i synnerhet har med en låt som anspelar på ljuset.

Och det häftigaste med allt är att det är den tjocka, finniga systern, helt klädd i svart, som går hem med balens prins.


Betyg: 7
Bästa spår: Silent Shout och We Share Our Mothers Health

Starsailor är ett i mängden av brittiska band i Oasis kölvatten. De spelar en britpop de knappast är ensama om att utöva. Stereophonics, Travis, Keane, Coldplay. Listan kan göras längre. Så varför bör du lyssna på Starsailor istället för tidigare nämnda band?

Det ironiska med All The Plans är att den går tvärtemot mina konventioner. Sånhär musik ska om något vara bra att lyssna på direkt, men inte tåla en dissekering. Det är dock precis det  All The Plans gör. Vid första, andra och tredje lyssning känner jag att jag bara lyssnar på den för att jag älskade låten Way To Fall från skivan Love Is Here. Måhända jag vill tycka det är bra - men det är det inte.

Ända tills jag sätter på mig stereolurarna klockan halv åtta på morgonen och verkligen lyssnar. Inte bara hör. Då får du ända fram till monumentala sjunde spåret Hurts Too Much en bra lektion i musik du hatar att älska.
Inledande Tell Me It's Not Over är en klassisk öppnare med de melankoliska piano- och gitarrspelet och den fantastiska refrängen med en text att dö för. Titelspåret är en låt som platsat bra i Coldplays liverepetoar. Neon Sky likaså. En låt att falla för. Falla hårt.
Och så. Hurts Too Much. Detta monumentala superspår som på många sätt har större betydelse för mig än så mycket annat. Enligt mig det enda spåret - kanske med undantag från inledaren - som inte känns stulen från något annat band. Ett känslomässigt potpurri av melankoli, beska och förbannad kärlek blandat med undersköna melodier, fantastisk lyrik, en barnsligt bra refräng, och - såklart - James Walshs gälla stämma som läcker så mycket känsla att jag blir alldeles dyngsur. Eureka.

Problemet ligger dock i regressionen som sker efter dessa sju spår. Det är ju lika många spår kvar, och det är väl egentligen bara lugna Safe At Home som fastnar på mig. De andra låtarna glider ur mina händer likt dendär maneten du alltid krossar i dina händer efter årets sista västkustbad. Jag får inte tag i dom på allvar, i mina öron låter det bara oinspirerat. Mycket beroende på att fjorton låtar är alldeles för mycket för att man på allvar ska kunna hålla intresset uppe. Du hade lätt kunna stryka låtar som Black Limousine, Do You Believe In Love och Stars And Stripes till förmån för en kortare speltid och således ett mer inspirerat album. Synd på så rara ärtor.

Jag lyssnar inte längre på Coldplay, Keane har bortsett från Everybody's Changing aldrig intresserat mig, Travis är rentav dåliga - och inga av dessa band kvalificerar sig till den genre jag mestadels lyssnar på. Så varför borde jag ens recensera All The Plans?
Well. Dels för att jag faktiskt gillar skivan, några skönhetsfläckar till trots. Vilket egentligen är det bästa betyget ett sådant här alster kan få. En metalhead som lyssnar på britpop. Tjena.
Dels för att det är tråkigt både för läsare och yours truly att bara recensera deathcore, emothrash och melodisk 70-talsdöds med jazzinslag.
Dels för att det är min blogg. Jag gör vad fan jag vill.


Betyg: 6
Bästa spår: Neon Sky och Hurts Too Much

Jag tycker nästan lite synd om Scar Symmetry. Få svenska band levererar en dödsmetall med så mycket pondus som Avesta-grabbarna. Vi snackar snortajt, megamaffigt dödsrens blandat med renare partier, fantastiskt ackompanjerat av Christian Älvestam's stämma.