Raised Fist - Veil of Ignorance
Ytterligare ett efterlängtat släpp landar i min brevlåda. Efter succéskivan Sound of The Republic med ett nytt fläskigt sound och världens bästa Matte Modin på trumpallen fick Luleåbaserade Raised Fist äntligen det stora erkännandet, efter åtta år som band. Uppföljaren är här.
Och det första man märker av är ju ljudbilden. Killen som stått för produktionen har även jobbat med band som In Flames, Soilwork och Meshuggah - sveriges ultimata fläskmästare. Ljudet är runt, brett och nyansrikt. Och det märks inte minst när tempot dras ner. Det blir nästan lite Khoma-vibbar i slutet på City Of Cold, för att inte tala om instrumentala avslutaren Out. Kanske inte vad man är van vid när det kommer till Raised Fist, men bra är det. Riktigt bra.
Överlag har tempot dragits ner. Vilket jag, som anser att Matte Modin är en av de bästa, tightaste och inte minst snabbaste trummisar vi har i detta land, ibland kan tycka är lite synd. Raised Fist är politik. Arg politik. Det är rens, det är röj.
Men då tempot sänks får man mer tid att lyssna till texterna. Och då viss lyrik såklart är supertöntig (klarar inte av den i Afraid och Slipping Into Coma) blixtrar den ibland verkligen till (älskar den i My Last Day och Words And Phrases) vilket faktiskt är väldigt förvånande.
Tokrenset kommer i låtar som They Can't Keep Us Down, Volcano Is Me och Never Negotiate, och då köttas det rätt rejält ska sägas, med fyndiga riff och Modins underbara tåtakt.
Bland de lugnare låtarna(allt är ju relativt) finner vi tidigare nämnda Words And Phrases och My Last Day. Den sistnämnda är en underbart vacker låt, väldigt icke-Raised Fist, men desto mer fantastiskt att se att de klarar av en sådan balansgång. Kudos till grabbarna.
Nu kommer vi till de stora frågetecknena här, två till antalet.
Det första stavas variation. Inte mellan låtarna, där varvas det friskt, mer än någonsin.
Men i produktion och allmäna riff och verser. Från förra skivan sett. Detta låter i sina stunder som Sound of The Republic 2, vilket ju inte är skitroligt. Klart man ska fortsätta på en inslagen väg om man nu hittat sitt gebit. Men ibland tycks jag kunna urskönja vissa riff och omdelbart känna att "detta har jag hört förut". Jag vill inte känna så med en ny skiva!
Det andra stavas Alexander "Alle" Hagman fd. Rajkovic.
Måhända killen är drivkraften och den kreativa lågan i bandet, men...
Det är verkligen jättesvårt att älska hans ljusa primalskrik i ena låten och sedan hata det i nästa. Det blir dessutom tydligare på Veil of Ignorance då tempot inte hela tiden ligger i 120bpm som det gjort tidigare. Martin Carlsson skrev något i stil med att det känns irriterande att veta att detta är bra, när det hade kunnat bli fantastiskt. Ganska precis så känner jag med. Nyans i sången är inget negativt, Alle...
Hursom. Veil of Ignorance är en skiva som imponerar på mig. Den överraskar faktiskt. Jag gillar inte band som blir mjukare och mer kommersiella av just fel anledning, men detta känns rätt. Ljudet är ju som sagt riktigt maffigt, det enda bandet gjort är att i vissa spår utforskat bortom sina gränser litegrann, men med epitetet Raised Fist tydligt markerat över allt de tar sig an.
En mogen skiva av ett av sveriges mest intressanta band, och ett alster som lär hamna lång upp på min årsbästalista i December.
Betyg: 7
Bästa spår: My Last Day och Out
