bobergsrecensioner

Idag ska vi ta på oss skäll-kalsongerna. Och diskutera lite om varför svenska band anno 2011 bara inte kan förnya sig på ett vettigt sätt. Och varför svensk musikpress borde kölhalas.

Det började med The Haunted. Unseen skulle markera en ny era, en andlig uppföljare till förrförra plattan The Dead Eye, som förde bandet bort från dödsthrashen och inledde en ny era, började ett nytt kapitel i sagan om ett riktigt bra band.
Den skivan sög. Visst, jag gav Unseen en sjua, men det är någon jag verkligen ångrar idag. Jag skulle efter viss ansträngning klara av att ge plattan en femma, godkänt, men aldrig att jag skulle ta det längre än så. I utländska tidningar är betygen mer än svaga och en metalbloggs 0/10-recension är ökänd.
Hur reagerar då svensk metalmedia på skivan? I Close-Up Magazine utses skivan till månadens bästa och har ett snittbetyg på runt fyra av fem möjliga i svensk press runt om i landet. Vilket osökt leder oss till In  Flames som valt att göra lite samma sak. Förra skivan, A Sense of Purpose, agerad vattendelare, markerade slutet på en epok som ett av världens största melodiska dödsmetall för att istället - enligt de själva - låta ett djupare och mer intrikat låtskriveri ta fart, där inspirationen ska få flöda fritt och fler "Icke-metal-grepp" ska få lov att användas.
Så lång allt väl givetvis. Att medlemmar i ett band som spelat mer eller mindre samma sak i tiotals år vill testa lite annat, inspireras av andra akter och andas ny luft är inte konstigt, tvärtom bra. Om det görs på rätt sätt. Och det ska ju direkt sägas, In Flames är inte något Opeth.

Personligen är Sounds of a Playground Failing ett misslyckande. Ett halvtappert försök att försöka simma ut på okänt vatten för att halvvägs - för sent - inse att man tagit sig vatten över huvudet och håller på att drunkna. Man kan alltid applådera försöket, viljan, men jag kan aldrig av anledning att de ju i alla fall försöker förbise att slutprodukten som bäst är medelmåttig. Det har pratats vitt och brett om att In Flames använder sig av tramporgel i Jester's Door, en semilåt på ett par minuter som ärligt talat är den som tillför allra minst till Sounds of a Playground Failing. Och sista spåret, Liberation är så jävla schlagersvultigdålig att jag är beredd att underkänna skivan på fläcken. När jag efter ett tag samlat mig kan jag sträcka mig att kalla skivan medioker. Och vad gör då våra glada svenska rockrecensenter? Det delas ut snorhöga betyg till höger och vänster. I Close-Up vinner skivan det så kallade Soundcheck-elementet (där fem skribenter får säga vad de tycker om tio skivor som sedan rankas enlig dessa fem recensenters snittbetyg) före årets just nu bästa skiva, Shinings VII: Född Förlorare och blir således månadens bästa album, bandet hyllas unisont som ett modet och viljans fanbärare och jag sitter mest och gapar.

Metalsucks.com, en av de största metalbloggarna i världen, ger skivan betyget 1,5 av 5 och anser - precis som jag - att det inte spelar någon roll hur mycket man förändrar någonting om förändringen inte är av godo. på otaliga andra sajter och tidningar världen om sågas skivan, medan vi svenskar fortsätter att sätta på oss skygglappar och minsann visst tycker att både Haunted och In Flames är binas knä 2011.

Det jag vill komma till är att den här typen av patriotism är av ondo, en styggelse som gör att de annars så bra svenska recensenter vi ändå har där ute ses som oseriösa. Det är enligt mig beklämmande att se när hypen och ryggdunkarna styr betygen, inte musiken i sig. Detta gör mig dessutom lite nervös inte för Opeths högt förväntade släpp i höst, även där ett alster som innebär stora förändringar.

Givet är i alla fall att The Haunteds Unseen och In Flames Sounds of a Playground Failing kommer pryda våra metaltningars årsbästalistor i slutet av året.
Om jag hittar en annan - seriös - internationell metaltidning som har med någon av dessa bland årets tio bästa skivor kommer jag äta min hatt.

Betyg: 5
Bästa spår: Deliver Us