Thåström - Beväpna Dig Med Vingar (2012)

Det räcker egentligen med introt till Beväpna mig med vingar. Sedan är jag helt fast i Thåströms bestämda men väna grepp. Ett lunkande, dunkande trumkomp som bygger upp en av de mest direkta och träffande låtar jag hört i år. Diskussionerna kring att Joakim pratsjunger är skitsnack, han använder sin röst mer på Beväpna Dig Med Vingar än han gjorde på både Skebokvarnsv. 209 och Kärlek Är För Dom.
Och på tal om de två skivorna. Visst är det tre skivor i samma musikaliska anda, Thåström är fortfarande omskolad till Ruhr-trubadur och väldigt få skillnader finns att känna igen på de tre alstren. Utom i texterna.
På de två föregående skivorna stod ett stort utelämnande i centrum, en vilja att berätta för oss var han varit och vad han varit med om. Den biten saknas nästan helt på Beväpna Dig Med Vingar. Och jag måste säga att det faktiskt faller mig i smaken mer, det blir lättare att ta åt sig utan att bli påtvingad en skör mans liv.
Den andra halvan av skivan andas mer av Joakims industriarv och på låtar som Dansbandssångaren och Nere på Maskinisten - även om de är minst bra på skivan - får man en liten liten hint om hur Thåström kanske låtit om han hållt sig mer i Ruhrområdet och mindre på Sönder Boulevard.
Bortsett från ett litet lyrikistiskt debacel på Samarkanda(en annars helt fantastisk låt!) har jag förtvivlat svårt att hitta några som helst svagheter på Beväpna Dig Med Vingar, och det gör mig nästan förbannad. Det blir så enkelt att förbehållslöst älska Thåström, ingen hyllning om hans alster, inga superlativ kring hans persona är överflödiga.
Sveriges viktigaste artist på svenska.
Betyg: 8
Bästa spår: Beväpna Dig Med Vingar, Sluta När Jag Vill