bobergsrecensioner

Jag minns första gången jag lyssnade på Iron Maiden. Jag hade lånat hem Brave New World från biblioteket på Bjurslättsskolan på Hisingen och när jag satte skivan i spelaren, Adrian Smith började bända strängar, Nick McBrain piska skinn och Bruce Dickinson gapa för full hals visste jag att det här, det här, är minsann det bästa som finns i hela världen.
Euforin är helt klart likställbar med Alcest och Les Voyages de L'âme.

När mysfarbrorn Neige omsorgsfullt rör sig mellan Shoegaze, Black Metal och gammaldags rock är det nästan barnsligt hur euforisk man blir. Jag ser en naken man och kvinna med håriga armhålor strutta hand i hand i slow motion längs en daggvåt äng i gryningen. Jag ser påfåglar i grälla färger, norrsken, drakar - fast sådana där vänliga - och ädelstenar som tränger igenom bergväggar och skapar ett fantastiskt disskimmer över en dimmig sjö.

Grundstommen i musiken avser melodi och gitarr, kryddad med ganska rågade mått melankoli och sorg. Neiges gnolande agerar inget annat än ett extra instrument och ett ytterligare element i en redan mustig ljudbild, vilket faktiskt fungerar bra i detta fall. Franskan stjälper dessutom knappast illussionen av att färdas i en feberdröm.
Neige blandar dessutom in en liten skvätt black metal-growl och skapar i all sin glätthet en enormt bra kontrast, som för att påminna oss om att det finns ormar även i paradiset.

Det finns inte en människa jag inte skulle rekommendera Les Voyages de L'âme till. När Neige pläterar sina harmonier i renaste guld, smeker ens kind med ett ömt plockande på gitarren eller låter våra hjärtan explodera i regnbågsfärger med urkraften i sina crescendon (Titelspåret, herregud, titelspåret!) måste du ha ett hjärta mörkare än kol och hårdare än diamant för att inte smälta helt. 

Les Voyages de L'âme är för själen vad Alvedon är för en värkande panna. Livsnödvändigt.


Betyg: 8
Bästa spår: Les Voyages de L'âme