Devin Townsend Project - Epicloud (2012)
Devin Townsend är en sådan där person, ett objekt, som har förvånat dig så många gånger att han helt enkelt slutat förvåna dig. Låt mig förklara vad jag menar: När han inte längre känner för att lira industri-Nu Metal i Strapping Young Lad och har tröttnat på tonsatta syratripper om kaffeslurkande utomjordingar i Ziltoid The Omniscient går han helt enkelt på en navelskådande själaresa för att hitta sig själv. Och när han väl gjort det Skriver han Epicloud, och, tja, slänger in en gospelkör, vrider på varenda reglage på mixerbordet och sprutar ut själaglad schlagerrock, som dessutom låter riktigt bra.Denne Devin.
Först ska sägas att jag fick lite svårt att sålla i ljudmassan, det är många intryck som vill samlas inom samma yta, i sann Devin-anda. Men när man väl fått sållat i ordning lite märker man snabbt att det döljer sig en hel del riktigt fina låtar på Epicloud. Samtliga låtar där kören får spela in är smått fantastiska, allt från det korta introt genom Kingdom, nyinspelningen från 2000 års Physicist - vilken antagligen är bäst på skivan, ironiskt nog - till makalöst snygga Grace. Sjätte spåret, Save Our Now är udda för att det är den enklaste och mest slående låten av samtliga. Intro, vers, brygga, refräng. Inte på en Devin Townsend-platta väl? Jojobullar. Bra som fan är det dessutom. Mer sådant!
Men allt är inte solsken och regnbågar. Det blir som vanligt gärna lite hjärnsubstans i maskineriet när det gäller Devin, och för en tempomässigt perfekt sammansatt skiva hade man gärna fått skippa en del spår vilka i mina öron mest bara blir utfyllnad, en väntan på de riktigt feta låtarna.
Med det sagt är Epicloud i mina öron - utan att vara den som skrutiniserat kanadickens tidigare diskografi - den genomgående bästa skiva jag hört. Låt gå för att allt inte når hela vägen, men det är ju som sagt Devin vi har att göra med. Då blir det lättare att göra små undantag.
Denne Devin.
Betyg: 7
Bästa spår:KingdomochGrace
Kortkort: Periphery - Periphery II (This Time It's Personal) 2012
På den sida av planeten där metal fortfarande är en framåtskridande kraft och inte fast i gamla hjulspår står Periphery tillsammans med en handfull band i det allra främsta ledet. Och det säger jag inte bara för att de palm mutar som Meshuggah och "Alla band som låter som Meshuggah per automatik är progressiva", utan för att Periphery är det enda band jag hört som lyckats fånga den tekniskt avancerade essens som band som Between The Buried And Me bär i sitt sköte samtidigt som de med all tänkbar heder i behåll lyckas skapa en väldig hitkänsla med melodier i ett landskap inget band ens med karta och kompass skulle hitta till. Vilken av dessa två egenskaper som är mest imponerande vågar jag inte svara på. Men jag vet att de tillsammans stavas genrefulländning.
Betyg: 8
Bästa spår: Luck as a Constant och Erised
