The Agonist - Prisoners (2012)
Att blanda genrer och musikstilar är inte direkt ovanligt inom musik i allmänhet och metal i synnerhet. Problemet är bara att det istället för att agera fräschör kan låta som att man har svårt att veta vilket ben man vill stå på. Precis detta symptom lider The Agonist av på Prisoners.Jag skulle väl kunna erinra mig om att det finns något av värde i The Agonists musik. Om jag letar en stund. Förmodligen rätt längre. Men trots att det blandas rensång och närmst Black Metal-minnande growl från sångerskan Alissa White-Gluz och på sina ställen en del teknisk semibriljans från instrumentalisterna finner jag musiken fullständigt död. Kanske har det att göra den fruktansvärt tråkiga mastringen som hela tiden låter fel nyanser komma fram och vars grötighet bara gör mig förbannad. Kanske har det att göra med att jag inte finner en enda unik detalj med Prisoners. Jag kommer på mig mången gång att tänka att "Det här jag hört tidigare, från den här skivan, fast där var det bättre". Stölder är en sak, det kan vara mer än okej, men här är de så uppenbara och dessutom direkta att det ibland blir skrattretande. Predator And Prayer är ett lysande exempel på detta.
Prisoners blir väldigt snabbt tråkig och det är inte sällan jag känner att jag inte orkar lyssna klart.
Nej, det här var verkligen inte roligt.
Betyg: 4
Bästa spår: Panophobia
