The Dillinger Escape Plan - One of Us is the Killer (2013)
Det finns många pionjärer inom musik i allmänhet och metal i synnerhet. Ingen annan genre har lika många subgenrer, samtidigt som både band och fans gör en grej av att kategoriseras in i så obskyra fack som bara fysiskt möjligt.Så när Venom anses lagt grunden till Black Metal med sin namne till skiva och Meshuggah varit bandet som fått Mathcore - och i förlängningen även Djent - att explodera har The Dillinger Escape Plan plöjt en ny fåra i musiklandskapet med - dampmetal.
Har du någonsin funderat över hur en hjärntumör måste låta, eller hur man tonsätter ett epilsepsianfall? Då är The Dillinger Escape Plan något för dig. Släng på Farewell, Mona Lisa från 2010 års Option paralysis och du har en riktigt matig bit musikdamp att tugga i dig.
På uppföljaren One of Us is the Killer fortsätter galenskaperna och när Prancer kickar igång känner jag mig precis lika ovälkommen som alltid. Underbar känsla.
Överlag är One of Us is the Killer en grym välproducerad skiva. Grymt mastrad så till den milda grad att du mitt i det ljudkaos som ofta uppstår ändå kan urskönja väldiga mängder detaljer som gör varje lyssning värd din tid. Rent musikmässigt gör bandet sin i mina ögon bästa insats och har äntligen lyckats skrapa bort de ojämna kanter som funnits, utan att för den sakens skulle ens lite grann rucka på sina konventioner. Det jag menar är att det mellan pungsparkar som Magic That I Held You Prisoner och Hero of the Soviet Union dyker upp otroligt melodiska pariter som - gud förbjude - faktiskt går att digga med till utan att behöva sitta som en spillkråka framför stereon. Videosingeln When I Lost My Bet är väl aldrig egentligen enkel, men har trots sitt kaos en melodisk ådra genom hela låten, och titelspåret - som ironiskt nog mycket väl kan vara skivans bästa låt - är en lugnare jazzfusionsdänga som med sin lugna och tydliga refräng verkligen imponerar stort. New Jerseykvartetten visar verkligen vilka makalöst duktiga musiker de är som faktiskt lyckas skapa en hållbar och faktiskt rätt så njutbar platta.
Dillinger Escape Plan känns som ett riktigt dåligt förhållade; Bandet gör inga som helst ansatser till att försöka få mig att gilla dem, men likt förbannat återkommer jag gång på gång, oavsett hur många slag och sparkar monstret Greg Puciato än måttar mot mig.
Men den man älskar agar man, antar jag.
Betyg: 8
Bästa spår: One of Us Is the Killer och CH 375 268 277 ARS
