Architects - Hollow Crown
Unga englandskvintetten Architects har tidigare blivit unisont hyllade av den samlade kritikerkåren, och 2009 års Hollow Crown har inte varit något undantag. Jag själv vägrar dock sålla mig till hyllningskören och jag ska berätta varför.
Khoma - The Second Wave
Högt ärade musikrecensent(jodå) Kim Boberg har återigen rotat igenom musikbiblioteket efter gamla glömda guldkorn och har återigen gjort ett fynd - denna gång i form av Khomas blivande klassiker The Second Wave. Efter att andaktsfullt spenderat två veckor med skivan är han redo att ge sin definitiva åsikt.Något som redan i inledningen av denna text ska klargöras är att Khoma inte är ett emo-band. Khoma är ett av de allra mest känslomässigt laddade banden jag någonsin hört, men skola för allt i hela vida världen inte förknippas med söta kajalsminkade pajkar i sjuttonårsåldern som rimmar hjärta med smärta. Khoma är femton vuxna karlar från Umeå som skapat en musikalisk vuxenmelodram, med musik och lyrik som skulle kunna få den hårdaste motorcykelknutte man att börja gråta. Varför?
För att det träffar på precis rätta stället.
När jag började lyssna på The Second Wave, det vill säga för drygt tre år sedan, hade jag svårt för startande The Guillotine. Den gick lite för långsamt och kändes inte rätt i skivans resterande kontext. Jag kunde till och med skippa den för att gå på betydligt snabbare och hårdare Stop Making Speeches. Därför är det så kul att tre år senare hitta en ny favorit på The Second Wave. Mer effektfull inledare får du leta länge länge efter. En otroligt suggestiv sak som får nackhåren att kusligt knottra sig på dig. Jag älskar. Förbehållslöst.
Det som är lite skrämmande är att man i varendaste ett av de elva spåren finner något som verkligen är värt att lyssna på. Om det är ett trumkomp, ett gitarriff, en texrad, sången eller någon liten basslinga som ligger och lurar verkar inte spela Khoma någon roll. Det finns något för alla. Melodikrokar som sätter sig så stenhårt att dras åt flera håll samtidigt, osäker på vart du vill hamna. Du vill ha allt, på en gång.
Det är häftigt att upptäcka att The Second Wave är en så ofantligt känslomässigt stark skiva. Du skickas mellan hopp och förtvivlan i parti och minut. När bedårande vackra och så så sköra Hyenas drar igång är det nästan svårt att inte börja darra på läppen. Du känner dig som världens mest olyckliga människa. Ända tills Through Walls dunkar på dörren och uppmuntrar dig till att stå på egna ben och bara skrika ut din ilska. För att på nästkommande - helt makalösa - Like Coming home kastas mellan båda dessa känslomässiga steg i samma låt. Att något som börja så svart, melankoliskt och vemodigt kan avslutas så starkt, skrikande och mäktigt är helt otroligt. I det anseendet är The Second Wave helt perfekt avvägd.
Ytterligare en sak som är värd att nämna är min oförmåga att hitta referenser. Klart den cyniske kan hävda att Khoma är ett mjukare Cult of Luna utan skriksång. Och visst, likheter finnes i de hårdare partierna, då det makalösa driv som skådas i låtar som Stop Making Speeches, If All Else Fails och Through Walls återfinns i vissa av Cult of Lunas alster. Men då bland annat gitarristen spelar i samma band faller det argumentet i mina ögon väldigt platt. Hönan eller ägget?
När jag mäktat med tio spår och jag flämtandes ligger på golvet, kippandes efter andan och sakta försöker resa mig upp, rusar avslutande One of Us Must Hang fram ur mörkret, greppar tag i mig och kastar mig till andra sidan rummet. Jag är återigen knockad och jag känner att jag när jag väl orkar resa mig igen, aldrig kommer vara samme man igen. Jag har förärats ett osynligt ärr, blivit märkt. Och det kommer aldrig försvinna. Och för det är jag glad.
One Of Us Must Hang är egentligen bara två minuter och 44 sekunder lång. För under resterande tre minuter och elva sekunder är du någon helt annan stans. det crescendo som utspelar sig liknar ingenting jag någonsin varit med om tidigare. Jag är inte kvar på jorden i alla fall, den saken är säker. Varenda liten del, från det frenetiska trummandet, till den utomordentligt vackra körsången, gitarrspelet som kan flytta berg och inte minst den synthslinga som ger avslutandet precis den nyans det förtjänar och som sakta, sakta tonar ut, ensamt klingande mot slutet, fusionerar sig och blir till en enda enhet, mer stark än något jag tidigare stött på. Det går egentligen inte att förklara hur magisk denna låt är, utan måste egentligen upplevas. Själv har jag inte riktigt rest mig än.
Det krävs sin man att kunna lyssna på The Second Wave. Det fordras rätt sinnesstämning och att man uppriktigt vågar släppa in Jan Jämte när han först försiktigt knackar på ditt fönster och sedan vänder dig upp och ner.
Personligen anser jag fortfarande The Second Wave vara en av de bästa skivor jag någonsin lagt öronen på. Och att det i min värld redan är en klassiker, såhär bara tre år senare, är inget dåligt betyg.
Inget dåligt betyg alls.
Betyg: 9
Bästa spår: Like Coming Home och One Of Us Must Hang. Men du ska lyssna på hela skivan, från start till mål.
Infected Mushroom - Vicious Delicious
Israels finaste Psytrance-duo vet hur man skapar musik man aldrig trodde man ville lyssna på. På IM The Supervisor var det skumma grodljud, mörka psykedeliska passager och Nine Inch Nails-inspirerade industrigalenskaper. Till 2007 års Vicious Delicious lär vi oss att långsamtgående mellanösterninspirerad rap med djuplodad kick och synthesizerljuden från helvetet inte är så förbaskat dåligt ändå.
Alla har någon gång i sitt liv - frivilligt eller icke - lyssnat på någon form av digitalproducerad musik. Drum 'n Bass, Industrie, Harddance, Trance i alla dess former, eller techno. Det finns dock en del subgenrer som inte är lika vanliga att man snubblar in på. Elektro(Deadmau5, Bloody Beetroots, Crookers) är en av dessa. Psykedelisk Trance en annan. Eller Psytrance for short. I denna genre huserar band som Astral projection och Astrixt. Med Infected Mushroom som den absoluta herren på täppan. IM har i över ett decennie tryck på kuvertet för vad som tordes vara möjligt inom elektronikavärlden i stort. Erez Aizen och Amit Duvedevani besitter en känsla de bemästrar ända ut i fingertopparna och ingen har någonsin kunnat slå dom där. Inledande Becoming Insane är en klassisk psytrancelåt med IM's klassiska mellanösternfäbless. Tvåan Artillery är en Trip Hop-aktig sak med två rapparare och en ganska fräckt riffande elgitarr som ackompanjerar beatet. Det hela görs oväntat bra. Men det är tredje låten, Heavyweight som verkligen visar vilka fruktansvärt bra musiker israeliterna är. Åtta minuter och fyrtio sekunder ren magi Det blandas tokgalna beats och ljudmattor med lugnare rockliknande partier och allt landar till slut i ett crescendo med det vackraste, mest reverbade gitarrsolot jag hört i denhär typen av musik. Jag fullkomligt älskar det. Eufori är inte ett illa valt ord.
Just gitarrer är något Erez och Amit tagit fasta på till Vicious Delicious, mycket mer än i tidigare och för den delen efterföljande alster. Någon form av gitarrslinga eller -riff återfinns i så gott som samtliga spår. De används snyggast i tidigare nämnda Becoming Insane, Artillery och Heavyweight men återfinns även skickligt och subtilt i låtar som Suliman, In Front of Me(som för övrigt är en rätt så smäktande powerballad(!) med en riktigt bra text(!!))och Change The Formality.
I det stora hela är det mycket tydligare att det har blivit låtar av spåren. Även om IM The Supervisor var en bra skiva, var den väldigt lösryckt. Det kunde lika gärna vart fem olika artister som bidragit med ett gäng låtar, mest för att gruppen verkar velat skapa hjulet på så många olika sätt vilket bidragit - eller snarare inte bidragit - till en helhet.
I Vicious Delicious hör du låtarna på ett helt annat sätt, dessutom är flera av dom ackompanjerade av sång. Du hittar egentligen inga ointressanta låtar förän i slutet på skivan, i avslutande Before.
Allt som allt är Vicious Delicious den bästa psytranceskivan jag hört. Jag ska knappast kalla mig en expert på ämnet, men av det jag hört så finns det inte mycket som rör Infected Mushroom i allmänhet och Vicious Delicious i synnerhet. Dessutom hinkvis med kudos åt ett av de snyggaste skivomslagen jag sett någonsin.
Bara en sån grej.
Betyg: 7
Bästa spår: Heavyweight
Scar Symmetry - Dark Matter Dimensions
Skrikaren tillika rensångaren Christian Älvestam har lämnat skutan och blivit ersatt av två sjungande förmågor, i form av Roberth Karlsson för skrik och gap och Lars Palmqvist gällande rensång. Kvar är en i mina ögon ohelig allians.Detdär med sången ja. Det är egentligen rent barnsligt vad viktigt det är. Det finns de som lätt skulle kunna klara sig utan sina respektive sångare, eller i alla fall byta ut dom(Dream Theater, Daron Malakian i System of A Down). Och sedan finns det de band som, trots hur bra instrumentalisterna i sig är, aldrig någonsin skulle klara sig utan sin frontman(Opeth, Soilwork, Serj Tankian i System of A Down). I den senare kategorin vill jag placera Scar Symmetry.
Det som fick mig att reagera på Scar Symmetry från första början var Christan Älvestams avgrundsdjupa growl. Och det som fick mig att bli tvungen att plocka upp hakan från golvet var hans rensång. Sällan har jag blivit så knockad som under första lyssningen av låten The Illusionist.
Därför är det med ovana öron man tar sig an det nya Scar Symmetry. Vet inte riktigt vart man ska hålla i sig. Hittar inga krokar någonstans. Jag lyssnar, men jag tycks inte höra. Och detta är inte bara sångens fel(även om jag kommer till den senare).
Det känns som att all egentlig drivkraft och inspiration fanns hos Älvestam. Jag kan ha jättefel, men det är den direkta känslan jag får när jag slänger på Dark Matter Dimensions. Det är aldrig dåligt egentligen, det finns melodier och det finns stämmor och det finns helt fruktansvärt skickliga gitarrpartier. Men det där lilla extra, som gör att man verkligen fastnar dyker aldrig upp. Om jag bestämt mig för att sången inte ska vara tillräcklig, eller om det faktiskt är så att ingen kan axla Christian Älvestams båda röstlägen vet jag inte. Men jag vet att jag inte tål dåligt engelskt uttal, och i A Parenthesis In Eternity är den rentav usel. Herregud.
Så detta tillsammans med ett burkigare ljud, avsaknaden av melodikrokar och för många låtar, gör att jag inte alls fastnar för Dark Matter Dimensions. Det är inte alls så dynamiskt och inspirerat som under Pitch Black Progress och Holographic Universe. Och det är jättesynd.
Christian Älvestam, kom tillbaks. Jag saknar dig.
Betyg: 5
Bästa spår: The Iconoclast
