Grand Magus - Hammer of The North (2010)
Det är inte svårt att ana vad det är man kommer låta öronen vila på när man ser skivomslaget - En hiskelig ylande varg! - och läser låttitlarna - Mountains Be My Throne, Ravens Guide Our Way och Savage Tails. Mycket riktigt handlar det om vikingar, fornnordisk mytologi, skäggiga gubbar, knutna nävar, bredbenta poser och annat fnissigt. Du sätter dock snabbt hånflinet i halsen och övergår istället i dyrkan när grabbarna i Grand Magus i bredställ kör rakt in i hjärtat på dig.Vi snackar metal i ordets sanna bemärkelse, som i övrigt inte ogärna trivs med prefixet heavy. En där man inte räds för att låta riffen andas för bästa effekt, men givetvis vågar anta ett snabbare och lite hårdare anslag när det behövs. Det görs snillrikt och smakfullt. Detta är egentligen inte en genre jag vanligtvis känner mig särskilt hemma i, men Hammer of The North finner jag mig girigt lapandes i mig för att inte för en sekund vilja sluta eller dela med mig. Janne "JB" Christoffersson sjunger med pondus och ett berikat omfång samtidigt som Fox och Seb vackert målar upp en taktmatta som kompletteras av sådana där enkla och så smarta riff man inte trodde fanns kvar längre. Aldrig att det blir tjatigt, ingen låt känns för svag och skivans tio låtar gör att du precis börjar längta efter mer.
Frågar du mig är det skam på torra land att ett så kvalitativt band som Grand Magus inte får större uppmärksamhet, tio år in i karriären. Med hemtama och älskade förebilder som Iron Maiden, Candlemass och Manowar borde trion gå hem precis överallt, inte bara hos puritanerna. Det är ingen svårt musik att älska direkt.
Jag tänker dock göra mitt bästa och fortsätta att varmt rekommendera Hammer of The North, årets bästa Heavy Metalskiva - Vilket i sig är ganska otroligt då det ändå är ett Maiden-år i år.
Grand Magus behövs.
Betyg: 7
Bästa spår: I, The Jury och Bond of Blood
Stone Sour - Audio Secrecy (2010)
Det är Slipknot på allas läppar nu. Samtidigt som trumslagare Joey Jordison deltar i Murderdolls nya släpp är sångare Corey Taylor och gitarrist James Root aktuella i Stone Sour med Audo Secrecy. Och samtidigt som Slipknot har gått från bra till dåliga och Murderdolls alltid legat på en jämnusel nivå, sluter Stone Sour Cirkeln med att för första gången i sin karriär göra en intressant skiva.Sjutton låtar är för mycket, det ska sägas direkt. Hade grabbarna faktiskt haft smidigheten att kunna sålla lite hade skivan vart tolv, allra högst 13 spår lång vilket hade hållt mitt intresse vid liv från början till slut och således höjt betyget minst ett snäpp.
För det finns bra låtar på Audio Secrecy, det ska gudarna veta. Singeln Mission Statement träffar precis så rätt som amerikansk radiorock kan göra, Digital [Did You Tell] rockar på fint precis som Hate Not gone. Ballader finns det dessutom många av och Dying sitter på en alldeles utmärkt refräng, Imperfect är helt makalöst vacker - en tvättäkta snyftare med Corey Taylors löjligt känslosamma röst ömt lindade kring den vackra lyriken - och såklart, hesitate, som antagligen någonstans kvalar in som en av årets tio bästa låtar.
Det är mest detdär skvalet mittemellan allt detta som jag retar mig på. Let's Be Honest, Unfinished, Miracles, Pieces, Anna och Home Again. Låtar som enligt mig inte tillför ett dugg. Låtar jag lätt skulle kunna klara mig utan för att bibehålla tempot och hålla mig vaken. Det är synd, för lite hederlig avhållsamhet verkar inte vara överskattad idag.
Stone Sour gör det dock bra. Det känns trots detta jämnare än förra skivorna, högstanivån är helt klart högre. Corey Taylors röst är dessutom one of a kind och kan göra vilken medioker låt som helst till sin egen. Killen utstrålar pondus, kräver respekt.
Synd bara att han inte verkar kunna kill his darlings bara.
Betyg: 6
Bästa spår: Hesitate och Imperfect.
Bring Me The Horizon - There Is A Hell, Believe Me I've Seen It. There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret (2010)
Jag trodde jag blivit gammal eller något. Då jag inte alls förstått mig på den ungdomliga metalcoren med screamo- och dödsinslag som slagit ner likt en bomb i metalfloran och lockat till sig otaliga mängder svarthåriga, kajalsminkade småpojkar och -flickor. Underoath, The Devil Wears Prada, Parkway drive... Listan kan göras lång med band vars medlemmar omöjligt har skaffat behåring på pillekanken men likt förbenat kan gnola och fulgapa om hierta och smerta. "Jävra ongar..." mumlar jag för mig själv, hytter med näven och sätter mig och lyssnar på Iron Maiden.Därför känns det så befriande när tidigare så usla Bring Me The Horizon på ett snyggt och nästan vuxet sätt skriker ut sitt förakt mot resten av världen. Helt plötsligt känner jag mig längre inte som en mossig farbror.
Inledande Crucify Me med ett riktigt skönt driv, vacker refräng(med ett riktigt snyggt mässande av skivans titel), sina givna elektroliknande element och en i allmänhet mogen approach ställer direkt allt på sin kant och jag letar febrilt efter infantiliteten jag tidigare föraktat så hos bandet. Anthem, It Never Ends, Home Sweet Hole, ytterligare tre låtar som visar hur duktiga musikanter Sheffield-outfiten är. Jag häpnar, inte minst av rensången i till en början så kaotiska Fuck, som nästan gör att jag får hämta hakan hos grannen nedanför.
Ett par brötlåtar för mycket och flickfavoriten, den söndertatuerade frontmannen Oliver Sykes skriksång gör mig lite illamående, men samtidigt har den tonats ner extremt mycket från föregående alster och fler snygga och intrikata melodier får ta plats. Den lugnare avslutande trion sätter tonaten för den hopplöshet bandet verkar vilja delge oss och har med denna avrundning således lyckats knacka ihop ett mer än habilt konstverk och dessutom - mest imponerande av allt - lyckats imponera på mig.
När jag återfår min gamla roll som gammal gobbe som bara inte kan förmå mig att förstå vad dagens ungdomar faktiskt lyssnar på gäller sagda påstående inte There Is A Hell, Believe Me I've Seen It. There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret.
Betyg: 6
Bästa spår: Crucify Me
Raubtier - Skriet Från Vildmarken (2010)
Skriet Från Vildmarken, Lebensgefahr, Hulkovius Rex och En Hjältes Väg. Så låter Raubtiers senaste skiva enligt mig. Det finns tydligen sju låtar till, men det vet jag egentligen inget om.
Riff-riff-riff-riffeliriff-riff-riff. Samma ton hela låten. Hela skivan. Hulkoff morrar på tornemål och jag tror han sjunger någonstans med. Praedator låter prexakt likadan i tre minuter och elva sekunder, det händer absolut ingenting. Det är som att tugga på bark, i takt. Så jävla tråkigt. Polarvagnen och Armageddon likaså. Lennart besitter väl bortsett från en sjukt rolig låttitel kanske i alla fall en riktigt morbid text och ett tema som får en att rysa lite av obehag, men vad spelar det för roll när det inte är en låt, utan en gammal ångloksmotor. Tjugga, tjugga, tjugga.
Det är istället när krapparna istället får leka Roger Pontare som det, ironiskt nog, tar fart och börjar kännas lite relevant. Hulkovius Rex är ett lysande exempel på detta. Visst, i ett mellanparti tar neandertalarriffandet vid, men det görs tillsammans med en riktigt snygg synthslinga vilket befogar ett existensberättigande. Refrängen sitter som en smäck och trots självironisk buskislyrik går det inte att värja sig mot allsångsattacken. Titelspåret spelar på precis samma strängar och avslutande En Hjältes Väg är så överdrivet schlagerbombastisk att det borde bli parodi och kräkreflexer av debaclet men här är första gången jag kan acceptera Raubtiers självuttalade ironi och lekstugefasoner vilket leder till att det istället blir skivans bästa spår.
Raubtier morrar betänkligt när kritiker inte förstår distansen bandet stoltserar med i text och musik. Min fråga är bara vad satan det spelar för roll när musiken ändå inte är tilltalande? Som om Stefan och Krister skulle vara roligare för att det är just buskis, inte för att det faktiskt är roligt i sig. Finns det inga kvalitéer spelar det ju ingen roll hur stor självdistans man än har.
Fyra bra låtar. Lika många poäng låter således som en rimlig överrenskommelse
Betyg: 4
Bästa spår: En Hjältes Väg
