bobergsrecensioner

Jag minns första gången jag lyssnade på Iron Maiden. Jag hade lånat hem Brave New World från biblioteket på Bjurslättsskolan på Hisingen och när jag satte skivan i spelaren, Adrian Smith började bända strängar, Nick McBrain piska skinn och Bruce Dickinson gapa för full hals visste jag att det här, det här, är minsann det bästa som finns i hela världen.
Euforin är helt klart likställbar med Alcest och Les Voyages de L'âme.

När mysfarbrorn Neige omsorgsfullt rör sig mellan Shoegaze, Black Metal och gammaldags rock är det nästan barnsligt hur euforisk man blir. Jag ser en naken man och kvinna med håriga armhålor strutta hand i hand i slow motion längs en daggvåt äng i gryningen. Jag ser påfåglar i grälla färger, norrsken, drakar - fast sådana där vänliga - och ädelstenar som tränger igenom bergväggar och skapar ett fantastiskt disskimmer över en dimmig sjö.

Grundstommen i musiken avser melodi och gitarr, kryddad med ganska rågade mått melankoli och sorg. Neiges gnolande agerar inget annat än ett extra instrument och ett ytterligare element i en redan mustig ljudbild, vilket faktiskt fungerar bra i detta fall. Franskan stjälper dessutom knappast illussionen av att färdas i en feberdröm.
Neige blandar dessutom in en liten skvätt black metal-growl och skapar i all sin glätthet en enormt bra kontrast, som för att påminna oss om att det finns ormar även i paradiset.

Det finns inte en människa jag inte skulle rekommendera Les Voyages de L'âme till. När Neige pläterar sina harmonier i renaste guld, smeker ens kind med ett ömt plockande på gitarren eller låter våra hjärtan explodera i regnbågsfärger med urkraften i sina crescendon (Titelspåret, herregud, titelspåret!) måste du ha ett hjärta mörkare än kol och hårdare än diamant för att inte smälta helt. 

Les Voyages de L'âme är för själen vad Alvedon är för en värkande panna. Livsnödvändigt.


Betyg: 8
Bästa spår: Les Voyages de L'âme

Vad som började med ett one time collaboration utvecklades till en hel skiva - Jonathan Davies och kompani fick blodad tand gällande allt vad Dubstep och -style heter och valde att låta några av de just nu hetaste artisterna och DJ's där ute vitalisera Korn-konceptet på ett helt annorlunda sätt än vad som försökts göra förut.

Eller, helt annorlunda är det väl inte. Korn har varit och sniffat lite på industrin och dess karga metalliska elektrolandskap förr i och med både See You On The Other Side och Untitled.

Med The Path of Totality är det dock annorlunda. Här samsas väl till skillnad från ett relativt tidlöst sound en mer tydligt daterad approach då dubstep just nu är binas knän. Jag själv har alltid varit en dubstep-förespråkare, jag har alltid gillat när det är smutsigt och hjärnknullande, dessutom finnes alltid en egen fascination för det som är hatat av en stor mängd människor. En god vän sa att Dubstep är den elektroniska musikens punk. Den går inte att dansa till och är föraktad av genrens puritaner.

Så hur låter nu The Path of Totality då?
Min förhandstanke var att jag skulle älska den medan kritikerna slipar sågarna till max för att sedan tävla i bäst formulerad kvädelse. Men så vart faktiskt inte fallet. Skivan har faktiskt blivit väl mottagen av pressen som en frisk fläkt och en avstamp från den nu så förlegade Adidas-metallen Korn tidigare stod för. Och det mest paradoxala är väl att jag för en gångs skull är benägen att hålla med.

Visst är singlarna Narcissistic Cannibal och inte minst Get Up!(Som ärligt talat är en av årets enskilt bästa låtar) bäst på skivan, men det finns helt klart rum för mer gottigott. Let's Go har ett riktigt fett driv och inledande Chaos Lives in Everything har en refräng som sätter sig direkt. Det enda direkt negativa är att Jonathan Davies tyvärr får för lite plats att briljera med rösten som blivit bandets signum. Men det betyder inte att det är dubstep med Korn-anslag, det är fortfarande Korns musik, spetsad med det bästa av de bästa den elektroniska världen har att erbjuda just nu.

Ett vågat tilltag som i min bok burit frukt. Skaka rumpa!

Betyg: 7
Bästa spår: Get up!

Mycket kan sägas om Niklas Kvarforth. En misantrop utan dess like som enligt egen utsago önskar livet av 90% av mänskligheten.  En man med sår så djupa att de inte längre får plats i en enda människa utan måste appliceras på människor i hans närhet. En bipolär schizofren med icke existerande empati för mänsklighet överhuvudtaget.
Men det är som de brukar säga - skillnaden mellan galenskap och genialitet är ofta hårfin.

För visst. Lyriken avser allt som oftast ett mänskligt hat och drogromantik. Så ska man hårdra och lusläsa är det aldrig något man kan - eller vill - relatera till. 
Men vad man än kan tycka och tänka om själva budskapen i Kvarforths texter kan du aldrig någonsin frångå ärligheten och den sanslösa känslostorm som attackerar dig varje gång du sätter på VII: Född Förlorare. Aldrig någonsin har jag känt en sådan autencitet i tonfall, lyrik och känsla. Det är helt makalöst. Vilket i min bok utan någon tvekan berättigar greppet.

Ett dödsfall i familjen är aldrig någonsin något man minns med särskild glädje. Och när min morfar dog var jag såklart ett mindre vrak under en tid.
Det ENDA som just där och då fick mig att fysiskt framskrida på någon sånär human basis var Född Förlorare. Mycket av den musik jag lyssnar på agerar ventil för mig, att istället för att sparka ner någon på stan kan jag sätta på något riktigt hårt och på ett mycket mer sunt sätt känna hur den ilska, sorg och förtvivlan jag just då bär på försvinna.
Precis så fungerade Kvarforth och Shining för mig då. Och det kan jag inte tacka honom nog för.


På det stora hela är VII: Född förlorare inget annat än monumental. Musikaliskt sett är det skivan Opeth inte släppte i år. Blandningen mellan det väna och det överdjävulska är genom hela skivan totalt sömlös och du märker aldrig skillnad på klaraste dag och mörkaste natt.
Jag kan älska ironin i att någon som hatar så mycket och bara vill förstöra för allt och alla kan skriva sådan sanslöst medryckande och träffande musik. Att i Tillsammans Är Vi Allt höra förtvivlan i Håkan "Nordman" Hemlins röst när han själv sjunger om sitt omtalade drogmissbruk och samtidigt själv sakta med säkert digga med i det otroligt smittande riff som ligger i bakgrunden är en paradox sällan skådad.

Kvarforth, du är en sjuk jävel.
Men du behövs.


Betyg: 9
Bästa spår: Tillsammans Är Vi Allt.

Hundranittio kilometer i timmen. Ungefär så snabbt går det när Fleshgod Apocalypse spelar sin svärtade, men ändock pampiga och melodiska dödsmetall. Likt en Bugatti Veyron blåser italienarna på och det varvas blastbeats och jätteelaka riff med mäktiga orkestrala bitar och kastratsång. Låter det fruktansvärt när jag beskriver det? Jag förstår det. Låter det fruktansvärt på skiva? Inte någonstans.

Det känns som att Fleshgod Apocalypse mitt i allt tokrens ändå lyckats hitta ett tankesätt som när det sätts i praktik är grovt smittande. Och som visar på att de är extremt begåvade på det musikaliska planet, inte bara rent tekniskt, utan även när det kommer till att väva in de orkestrala bitarna i den hårdare musiken. Det är så självklart men ändå spännande att det aldrig någonsin blir tråkigt. Av någon anledning tänker jag på spänniga spartaner, blod, gudar och krig. Hade inte God Of War varit ett kommersiellt spel hade Agony lätt kunnat vara soundtracket.

Bandet har varit förband åt superdödsmastodonter som Behemoth, Black Daliah Murder, Whitechapel och nu senast Decapitated, så ni kan tänka er ungefär i vilken nivå detta ligger på.
En frisk fläkt och en mäktig upplevelse. Detta är skivan Dimmu Borgir aldrig varit förmögna att släppa  Jag diggar starkt.


Betyg: 7
Bästa spår: The Betrayal

Idag ska vi ta på oss skäll-kalsongerna. Och diskutera lite om varför svenska band anno 2011 bara inte kan förnya sig på ett vettigt sätt. Och varför svensk musikpress borde kölhalas.

Det började med The Haunted. Unseen skulle markera en ny era, en andlig uppföljare till förrförra plattan The Dead Eye, som förde bandet bort från dödsthrashen och inledde en ny era, började ett nytt kapitel i sagan om ett riktigt bra band.
Den skivan sög. Visst, jag gav Unseen en sjua, men det är någon jag verkligen ångrar idag. Jag skulle efter viss ansträngning klara av att ge plattan en femma, godkänt, men aldrig att jag skulle ta det längre än så. I utländska tidningar är betygen mer än svaga och en metalbloggs 0/10-recension är ökänd.
Hur reagerar då svensk metalmedia på skivan? I Close-Up Magazine utses skivan till månadens bästa och har ett snittbetyg på runt fyra av fem möjliga i svensk press runt om i landet. Vilket osökt leder oss till In  Flames som valt att göra lite samma sak. Förra skivan, A Sense of Purpose, agerad vattendelare, markerade slutet på en epok som ett av världens största melodiska dödsmetall för att istället - enligt de själva - låta ett djupare och mer intrikat låtskriveri ta fart, där inspirationen ska få flöda fritt och fler "Icke-metal-grepp" ska få lov att användas.
Så lång allt väl givetvis. Att medlemmar i ett band som spelat mer eller mindre samma sak i tiotals år vill testa lite annat, inspireras av andra akter och andas ny luft är inte konstigt, tvärtom bra. Om det görs på rätt sätt. Och det ska ju direkt sägas, In Flames är inte något Opeth.

Personligen är Sounds of a Playground Failing ett misslyckande. Ett halvtappert försök att försöka simma ut på okänt vatten för att halvvägs - för sent - inse att man tagit sig vatten över huvudet och håller på att drunkna. Man kan alltid applådera försöket, viljan, men jag kan aldrig av anledning att de ju i alla fall försöker förbise att slutprodukten som bäst är medelmåttig. Det har pratats vitt och brett om att In Flames använder sig av tramporgel i Jester's Door, en semilåt på ett par minuter som ärligt talat är den som tillför allra minst till Sounds of a Playground Failing. Och sista spåret, Liberation är så jävla schlagersvultigdålig att jag är beredd att underkänna skivan på fläcken. När jag efter ett tag samlat mig kan jag sträcka mig att kalla skivan medioker. Och vad gör då våra glada svenska rockrecensenter? Det delas ut snorhöga betyg till höger och vänster. I Close-Up vinner skivan det så kallade Soundcheck-elementet (där fem skribenter får säga vad de tycker om tio skivor som sedan rankas enlig dessa fem recensenters snittbetyg) före årets just nu bästa skiva, Shinings VII: Född Förlorare och blir således månadens bästa album, bandet hyllas unisont som ett modet och viljans fanbärare och jag sitter mest och gapar.

Metalsucks.com, en av de största metalbloggarna i världen, ger skivan betyget 1,5 av 5 och anser - precis som jag - att det inte spelar någon roll hur mycket man förändrar någonting om förändringen inte är av godo. på otaliga andra sajter och tidningar världen om sågas skivan, medan vi svenskar fortsätter att sätta på oss skygglappar och minsann visst tycker att både Haunted och In Flames är binas knä 2011.

Det jag vill komma till är att den här typen av patriotism är av ondo, en styggelse som gör att de annars så bra svenska recensenter vi ändå har där ute ses som oseriösa. Det är enligt mig beklämmande att se när hypen och ryggdunkarna styr betygen, inte musiken i sig. Detta gör mig dessutom lite nervös inte för Opeths högt förväntade släpp i höst, även där ett alster som innebär stora förändringar.

Givet är i alla fall att The Haunteds Unseen och In Flames Sounds of a Playground Failing kommer pryda våra metaltningars årsbästalistor i slutet av året.
Om jag hittar en annan - seriös - internationell metaltidning som har med någon av dessa bland årets tio bästa skivor kommer jag äta min hatt.

Betyg: 5
Bästa spår: Deliver Us

När jag letar mig in på Amaranthes Myspace och ser att regionen skrivs till Göteborg utbrister jag ett ironiskt "Nähäe!?". Den melodiska dödsmetall At The Gates födde under 90-talets första hälft, vilken således lade grunden till vad som i folkmun lite styltigt kallas The Gothenburg Sound har idag tagit sig två uttryck. Antingen går man den väg band som bland andra In Flames, Arch Enemy och Dark Tranquillity valt att gå, med hårdheten som grund och med melodiska och ibland även rena anslag vilka får agera brytpunkt och nyans. Eller så gör man som till exempel Dead By April, All Ends - och nu även Amaranthe. Lägger full fokus på melodier och schlagerrefränger där den hårdare tonen mest finns där som ursäkt till att man ska få ha tatueringar upp till halsen och du som kvinna har en för kraftfull röst för att kunna sjunga radiopop. Släng på ett "modernt" metalsound, kliniskt och rent, tillsammans med trancesynthar och vips har du sålt en massa skivor. A recipe for success.
Synd då bara att det låter så jävla tråkigt.

När tempot saktas ned, som i till exempel powerballaden Amaranthine märks det tydligt att Elize Ryd inte har den styrka i sin röst som krävs för att verkligen kunna skänka låtarna den ytterligare nyans för att ordentligt kunna lyfta låtarna till högre höjder. Jag tänker främst på Epicas Simone Simons som referensmaterial, Lizzy Hale i Halestorm ett annat. Detta tillsammans med en knippe låtar som helt enkelt inte imponerar på undertecknad gör svenskdanskbandets debut till en liten soppa. Och att som band ha mage att proklamera att de lirar melodisk dödsmetall känns som en skymf mot det fantastiska melodödsarv vi metalsvenskar är så stolta över.

Se Amaranthe i en melodifestivaldelfinal inom kort.


Betyg: 4
Bästa spår: Hunger

Inget svenskt rockband, med undantag för satansrockarna Ghost, har under slutet på förra och början på detta året varit mer hypade i svensk press som Graveyard. Anledningen? Well, en stor del ligger ju såklart i singeln med samma namn som skivan som släpptes i början på tjugohundraelva, vilken proklamerade att tidlös proggrock minsann visst är högintressant sisådär 30 år efter sin storhetstid. Men en svala gör ju som bekant ingen sommar, och förväntningarna och förhoppningarna var enorma hos många. Och jamenjävlar vad Göteborgarna lyckas infria varenda en av dessa. Och mer därtill hos mig.

"Hör du?!" nästan skriker jag över frukostbordet. "Hör du vad bra!?". Elin tittar upp knappt upp från morgontidningen utan undslipper ett "mmm... Jättebra du". Jag känner mig missförstådd.
Låten som spelas är No Good, Mr Holden och den har redan efter första lyssningen - då jag stod på jobbet med en störtlöjligt bredflin och med rysningar över exakt hela kroppen - fått mig hög av endorfiner och nu, under min andra lyssning, vid matbordet fått mig att landa i något slags euforirus och inte kan kontrollera min egen röstnivå ordentligt.

vad det är som fått mig att gilla Hisingen Blues så förbannat vågar jag faktiskt inte konret svara på. Är det kanske Opeths mest psykedeliska stunder som fått mig att omvärdera genren? Kanske Deep Purples ovärderliga gamla liveversioner av Child In Time och Speed King? Kanske bara det faktum att melodier alltid bitit stenhård på mig och att Graveyard på sin andra platta smetar på lager på lager av finurligheter att jag till slut kapitulerar under tyngden av dem. Utslagen ligger jag och funderar på vad det är som gör att Hisingen Blues har Det. Till slut orkar jag dock inte bry mig utan konstaterar bara att Graveyards andra är det allra bästa jag hört i år.

Är du inte rädd för att utforska rocklandskapet och ditt eget lyssnande längre än till Linkin Park eller Takida är Graveyard ett måste för dig. Inget band har under året gett mig större tilfredsställelse(och då har jag ändå fått nytt från Haunted, Amon Amarth, Mogwai, Protest The Hero och Destruction) eller för den sakens skull sedan Kellermensch dundrade in i hjärtat på mig för över ett år sedan, och egentligen vill jag bara fläska på en enorm, klart lysande nia. Endast hindrad av min enorma professionalitet(ehm) sänker jag betyget till ett lite mer jordnära sådant men med en högljudd påminnelse om att det är det starkaste jag satt.

Betyg: 8

Bästa spår: No Good, Mr Holden och Uncomfotably Numb