Bobergs musikkrönika 2009
Så. Då var den äntligen här. Sedan i februari har jag gått runt och funderat. Och tänkt. Vankat. Av och an. Funderat. Och tänkt. Till slut har jag mer eller mindre slutat bråka med mig själv och faktiskt kommit fram till något som faktiskt kan likna en årsbästalista.
Det har vart mycket bra musik år 2009. Väldigt mycket bra. Problemet är bara att detta är "bäst 2009". Inte "bäst av all musik jag lyssnat på under 2009". Det jag menar är att mycket av den musik jag lyssnat på är sådant som exempelvis släppts sent 2008 men jag inte börjat lyssna på förän tidigt 2009. Sånt som lätt hade hamnat top 10. Som till exempel Burst - Origo, Gojira - The Way Of All Flesh, Meshuggah - ObZen, eller Bloodbath - The Fathomless Mastery. Vissa kanske till och med top 3. Top 3 är precis vad jag kommer ranka här, i alla fall bästa skiva och bästa låt. Resten av de fantastiska skivorna som släppts under årets föräras titeln bubblare och kommer för enkelhetens skull sorteras utan inbördes ordning. Hur många det är i varje kategori beror på hur många bra/dåliga skivor/låtar som släppts under året.
Rent allmänt kan jag väl även säga att även om det är tre trotjänare på de tre första platserna gällande årets bästa skiva, har jag hittat väldigt mycket ny skitbra musik. Jag har i min iver att upptäcka nya genrer och artister blivit rikligt belönad. Klart att bottennappen vart många, men vad spelar det för roll när man lyckats hitta ett guldkorn? Många positiva överraskningar i år, även om det kanske är besvikelserna - trots att de är få till antalet - som smärtar hårdast.
Kategorierna kommer vara Årets bästa album, Årets sämsta album, Årets svenska album, Årets debut, Årets överraskning, Årets besvikelse och Årets bästa låt.
Så. Låt oss nu börja. Dethär är Kim Bobergs musik-2009. Håll tillgodo.
Årets bästa album 2009 - 3: Lamb of God - Wrath
Den absolut svåraste platsen att utse. Eftersom de första två känns givna finns det ungefär tio skivor som lätt skulle kunna föräras tredjeplatsen.
Varför det blir just Lamb Of God är för att det just är Lamb of God. För att det inte finns något annat band i världen som kan kräkas ut agressiv, proggad bluesinspirerad New Wave Of American Heavy Metal som Richmondkillarna gör.
Visst, att lyssna på Wrath kanske till en början kändes som en besvikelse, men å andra sidan, vilken skiva hade inte gjort det i skuggan av mästerverket Sacrament? Klart man hade enorma förväntningar på Wrath av den anledningen, vilket i efterhand kan kännas orättvist. För när jag i skrivande stund sätter på skivan finns det inget band som hotar tredjeplatsen. Alls. Det är agressiv benknäckardöds från början till slut. Och på den fronten har ingen vart bättre 2009. Inte på långa vägar. Wrath är en förbannat bra skiva från början till slut, med en av årets bästa låtar som inledare.
Årets bästa album 2009 - 2: Dream Theater - Black Clouds And Silver Linings.
Det är mycket progressivt på årsbästalistan i år. Även om Iron Maiden och Opeth inte släppt några alster i år finns det fortfarande de som kan hålla fanan högt. Ett band som jag aldrig trodde skulle göra det i år är Dream Theater. Att de är bäst på vad de gör gör inte bandet bra. Det som gör att Dream Theater höjer sig över de allra flesta är att de har vart bäst på det de gjort så länge att de börjar bryta sig genom sin egen mall, talla på andra referenser och sedan implementera detta i sina egna verk. Och med Black Clouds And Silver Linings har de lyckats bättre än någonsin och serverar sitt bästa album sedan 2003 års Train Of Thought.
Jag minns att jag var rädd första gången jag skulle lyssna på skivan. Ville inte. Vågade inte. Tänk om det var dåligt, jag skulle inte klara av det. Så med oändligt stora förväntningar krängde jag på den, och jag blev träffad med ens. Att kunna göra så svåra melodier så lättillgängliga borde vara snudd på omöjligt. Och med 25-minutersmastodonter som The Count of Tuscany var ju risken för ett Octavarium-debacel överhängande, något bandet otroligt snyggt övervägde.
Black Clouds And Silver Linings är antagligen den skiva jag lyssnat mest på detta året, och som dessutom inte slutat imponera. Jag vill inte säga att det är otroligt, för jag borde egentligen inte vara förvånad. Detta är det perfekta giftemålet av för mesiga Ocatavarium och för hårda och nyanslösa Systematic Chaos. Perfekt balanserade låtar trots sin långa speltid, med allt från stenhårda riff, old school progreferenser, smäktande powerballader, superknepiga passager, töntig lyrik, gitarronani, smörpoprefränger, en för en gångs skull lysande James LaBrie och i allmänhet en mycket jämnare upplevelse än tidigare alster. Ojämnheten är tyvärr fortfarande lite för påträngande vid vissa tillfällen och även om det inte är något som numer stör mig, och som sagt inte är hälften eller ens en bråkdel så frustrerande som på tidigare skivor, är det fortfarande det som gör att Black Clouds And Silver Linings hamnar på en andraplats i år och inte en förstaplats.
Å andras sidan skulle jag inte vart missnöjd. Jag är inte det. Jag är otroligt positivt överraskad, och jag verkligen älskar Black Clouds And Silver Linings.
Årets bästa album 2009 - 1: Mastodon - Crack The Skye
Det var väl aldrig någon tvekan egentligen. Sedan i mars har jag redan bestämt mig. Jag skulle inte få lyssna på en bättre skiva än Crack The Skye i år. Två raka lyssningar - och ett argt sms från grannen - tog det, sedan var det bestämt. Och jag hade rätt.
Det är en fullkomligt episk konceptskiva Atlantakonstellationen mäktat med. Jag har svårt att se hur någon ska kunna toppa detta i just denhär genren - vad den nu än kallas.
Från det inledande riffet och modern tids näst främsta trumslagare Brann Dailors sång i Oblivion till det avslutande, lugna lugna riffet och långsamt fejdande synthen efter crescendot i sista spåret The Last Baron är jag helt fast, nästan som i trans. Jag hittar egentligen inte en enda del som jag önskar skulle vara annorlunda. Inte ett riff, inte ett taktbyte. Inte produktionen, inte mixningen. Inte sången, inte skriken. Inget. Det är från första sekund en underbar resa i i tid, men inte minst rum. En fantastisk berättelse om den förlamade pojken som lär sig färdas i sin astralkropp och blir bundis med Rasputin, och sedan deras förehavanden. Allting från Brent Hinds hjärnskadade och marijuanapåverkade sinne.
Det som gör Crack The Skye till årets bästa skiva 2009 - bortsett från de redan uppenbara anledningarna, som sju musikaliskt fulländade låtar med fler bottnar än ett regalskepp, en episk historia och individuella insatser som får allt annat att blekna i år - är att killarna verkligen verkar gilla detta. De tycker det är förbannat kul att spela sån här musik, de är där de vill vara. Det började ta form i Leviathan, spanns vidare och blev riktigt galet i underbara Blood Mountain och hittade hem i Crack The Skye. En progressiv melodifest med knarkade riff, galna referenser till gamla band, bedårande lyrik och en sorts sibirisk kyla och mystik över det hela som egentligen helt saknar motstycke. Du har så mycket känslor igång och så många sinnen på helspänn att du är helt matt när tamburinen drar sin sista suck tretton minuter in i The Last Baron.
Brann Dailors hyllning till sin döda lillasyster Skye visade sig bli ett mästerverk. Tvåtusennio års bästa skiva. Och ska jag vara ärlig ser jag redan nu hur jag gammal och skrumpen sitter där och gnäller för mina barnbarn över att musik var bättre förr i tiden, knatar bort till den uråldriga CD-spelaren och sätter på Mastodon's Crack The Skye.
Bubblare:
Katatonia - Night Is The New Day
Behemoth - Evangelion
Bleeding Through - Declaration
Raised Fist - Veil Of Ignorance
Antony And The Johnsons - The Crying Light
Årets sämsta album 2009: Emmure - Felony
Jag blir nästan arg på mig själv för att jag har med en sånhär kategori. Det innebär ju att jag måste gräva upp dendär jävla skitskivan jag begravde ute på innergården.
Jag tänkte i min naivitet att jag kanske bara överdrivit i mina tankar om hur dålig Felony var. Tills jag efter fem minuter med skivan bara ville slita loss öronen med en tång och mata dom till pingviner. Fy satan vad dåligt! Ickemusik för ickemänniskor. Blir bara förbannad.
Årets svenska album 2009: Katatonia - Night Is The New Day
Varje ord är en smekning. varje plock på gitarren är som en kall bris som rör sig längs ryggraden på mig. varje slag på virveltrumman en väckarklocka. Ett alarm. Ett tecken. På att Katatonia gjort det igen. Det hade jag aldrig trott.
Jag upptäcker att jag överväldigas över att skivan bara blir bättre och bättre för varje lyssning. Att jag accepterar att skivan är lugnare än The Great Cold Distance. Jag börjar till och med gilla det mer.
Katatonia har gjort det så många svenska band misslyckats med. Att skapa ett kompetent album som korsar genrer. Som bjuder på lika mycket matiga riff som får headbangarnacken att trivsamt guppa fram och tillbaks, som silkeslena partier där du nästan blir religiös. Att klara referenser finns att hämta hos Opeth är inte alls något som förringar Katatonias insats. Tvärtom. Jag trodde bara det fanns ett band som klarade av att göra denhär typen av musik.
Tydligen hade jag fel. Årets allra vackraste alster.
Bubblare:
Avatar - Avatar
Raised Fist - Veil of Ignorance
Dark Funeral - Angelus Exuro Pro Eternus
Årets Debut 2009: Tribulation - The Horror
Dra mig baklänges på en skördetröska och kalla mig snoddas! Inte hade jag en aning om att jag när jag klämde på The Horror för första gången, hade att göra med ett gäng nybörjare från Värmland. Min konkreta tanke när jag lyssnade på skivan var att här har vi ett gäng killar som äntligen hittat sitt sound och äntligen lyckats göra sin bästa skiva hittills. Föga anade jag att detta var Tribulations debutskiva. Vilket ju bara är positivt. Bara bara.
Att på första försöket lyckas skapa en sånhär benhård och livsfarlig old school punkdödsskiva känns nästan hånfullt mot alla andra band som harvar där ute. Grabbarna lirar med sån pondus och självklarhet att jag blir påtagligt imponerad och hoppas att fler personer med en fäbless för denhär typen av musik känner samma sak. Killarna förtjänar all framgång de kan få. Roligt!
Bubblare:
Dead By April - Dead By April
Årets överraskning 2009: Avatar - Avatar
Jag kan ärligt säga att jag faktiskt inte hade några förväntningar alls när jag slöt öronen runt Avatars tredje fullängdare. Schlacht var helt enkelt inte en skiva i min smak och jag var märkbart besviken efter att ha spenderat lite tid med den. Så att deras självbetitlade skiva skulle vara en orgie i gammaldags heavy metal osmakligt ihopbroderad med modern dödsmetall - och till råga på allt låta riktigt jävla bra - kom som en otroligt positiv käftsmäll för mig. Jag tror inget band hade lyckats med detta så bra som Avatar och jag skäms över att jag tvivlade. Men jag hade ju mina själ, och detta hade kunnat låta förbannat illa om det inte vore för att Avatar inte skyr några medel när det kommer till att brutalt stjäla sina förebilders referenser och göra något eget av det hela. Och i grund och botten görs det med en enorm skopa kärlek, vilket genomsyrar hela skivan. Fan vad kul grabbarna verkat haft. Och har man kul kan man tydligen producera ett par av årets bästa låtar. Roadkill får mig att vilja dansa och Pigfucker säger åt mig att välta allting i rummet jag befinner mig i. Knäckande bra!
Bubblare:
Katatonia - Night Is The New Day
Dream Theater - Black Clouds And Silver Linings
Behemoth - Evangelion
Paramore - Brand New Eyes
Tribulation - The Horror
Årets besvikelse 2009: Scar Symmetry - Dark Matter Dimensions
Som jag väntat. Som jag längtat. Vilka episka förväntningar jag fått.
Vilket jävla debacel det blev.
Ett Scar Symmetry utan Christian Älvestam är tydligen abra ett dussinband. Dark Matter Dimensions saknar allt föregångarna hade - spänning, mystik, dynamik, knepiga melodiska passager och görbrutala dödsrosslingar blandat med gudabenånat vacker rensång.
Allt dethär försvann - eller miste i ala fall helt sin charm - när Älvestam valde att lämna skutan. Och det är så sorgligt.
Dark Matter Dimensions är med sin taffliga produktion, usla rensång, sina banala riff och sin lama presentation helt ointressant. Rentav dålig. Och detta faktum gör riktigt ont i mig.
Bubblare:
Killswitch Engage - Killswitch Engage
Metallica - Death Magnetic
Årets bästa låt 2009 - 3: Mastodon - Oblivion
Det känns ju nästan barnsligt att försöka sitta och ranka enskilda låtar. Det är ju egentligen helt omöjligt. Men jag ska försöka mig på ett försök.
Det tog nästan en kvart för mig att välja en låt från Crack The Skye, och anledningen till att jag valde Oblivion är väl egentligen för att den börjar resan genom hela denna långa episka historia som är Crack The Skye. Det är den ultimata öppnaren för denna typ av musik, denna typ av alster. Den sätter standarden för hur resten av skivan ska låta på ett särdeles intrikat vis. Så medans The Czar alltid vart det självklara valet tidigare, Divinations är en singel av oändligt kvalikativa mått, titelspåret känns som det mest känslosamma och The Last Baron är den absolut avslutningen på en av tidernas bästa skiva, är det Oblivion som i ryggraden känns mest värdig epitetet årets tredje bästa låt. Lyssna på den så förstår ni vad jag menar.
Årets bästa låt 2009 - 2: Lamb Of God - In Your Words.
Det Lamb of God gör med In Your Words är helt enkelt befäster sin plats som en av världens bästa låtbyggare. Bandets inledare har sedan debuten New American Gospel tillhört genrens allra bäst spår och personliga favoriter allihopa. In Your Words är minst lika bra som numer klassiska Laid To Rest - en megamaffig NWOAHV-blaffa med riff som får dig att trilla av stolen och sedan tvingar dig att sakta resa dig upp och hejdlöst sätta igång någon form av indiandans medans det regnar ner saker från din bokhylla. Produktionen är kristallklar och Randy Blythe visar upp sitt ändlöst breda register när han nästan falsettgapar fram de första orden på skivan. Men givetvis är det ju svänget i musiken som avgör det - samspelet mellan världens bästa speedmetaltrumslagare Chris Adler, hans gitarrbroder Willie och såklart kungen själv - gitarrguden Mark Morton. Hans fascination av att implementera blueselement i musiken är det som gör att Lamb Of God är där de är idag - är helt makalöst. In Your Words sitter där med en enda gång och har inte släppt taget för en sekund detahär året.
Årets bästa låt 2009 - 1: Dream Theater - The Count of Tuscany
Lika självklart som det var att Crack The Skye skulle hamna överst på min årsbästalista över albumen, lika självklart var det att The Count of Tuscany skulle segla låångt ovanför resterande låter detta år. Det var aldrig någonsin något snack. Alls.
Visst. Du kan gnälla på lyriken. Den är i början inte direkt megahäftig. Den känns ibland till och med cheesy. Okej. Du kan störa dig på det flera minuter långa mellanspel som äger rum efter lite mer än halva den nitton minuter långa låten. Det känns ibland otroligt vacker och ibland olidligt irriterande.
Det är vad som utspelar sig däremellan som spelar roll. Inledningen av The Count of Tuscany får mina knän att darra och mina öron att dansa. Det musikaliska i denhär låten vill jag jämföra med vilka kända kompositörer som helt. Alla jag kan komma på. Jag svär i kyrkan när jag namedroppar Dream Theater i samma andetag som Bach, Beethoven, Enrico Morricione och grabbarna, men det skiter jag fan i.
Efter ungefär fjorton minuter och tjugiotre sekunder börjar vad som för alltid kommer vara fem av de vackraste minuterna jag någonsin kommer kommer uppleva i musikväg. De sista skälvande fem minuterna av fantastiska Black Clouds And Silver Linings är obeskrivliga. Det enda jag kan säga är att när jag i skrivande sekund satte på låten och nådde just detta parti, ställde jag mig upp och sjöng passionerat med i varenda av James LaBries makalöst vackert tonsatta ord. Den musikfusion som tar form här kommer jag för alltid använda som standardmall för all musik framöver. Det finns egentligen inga ord som förklarar dessa fem minuter. Upplevas är vad det ska.
Stairway to Heaven, Thunderstruck, Another Brick In The Wall, Life On Mars... Alla klassiska rocklåtar ni bara kan tänka er. Och så The Count Of Tuscany.
Dream Theater har vart där och sniffat länge och ofta, med blandade resultat.
2009 var året de lyckades.
Bubblare:
Avatar - Roadkill
Deadmau5 - FML
Behemoth - Daimonos
Katatonia - Forsaker
Dream Theater - Wither
Killswitch Engage - Starting Over
Mastodon - The Last Baron
Paramore - Brick By Boring Brick
Antony And The Johnsons - Another World
Dead By April - Stronger
Raiesd Fist - My last Day
Nå! Detta var alltså musikåret sammanfattat av mig. Jag hoppas ni haft lika kul att läsa detta som jag haft att skriva.
jag önskar alla mina(två) läsare ett Gott Nytt År och att musikåret 2010 blir minst lika bra som detta!
TACK FÖR MIG!!
Kim Boberg
Det har vart mycket bra musik år 2009. Väldigt mycket bra. Problemet är bara att detta är "bäst 2009". Inte "bäst av all musik jag lyssnat på under 2009". Det jag menar är att mycket av den musik jag lyssnat på är sådant som exempelvis släppts sent 2008 men jag inte börjat lyssna på förän tidigt 2009. Sånt som lätt hade hamnat top 10. Som till exempel Burst - Origo, Gojira - The Way Of All Flesh, Meshuggah - ObZen, eller Bloodbath - The Fathomless Mastery. Vissa kanske till och med top 3. Top 3 är precis vad jag kommer ranka här, i alla fall bästa skiva och bästa låt. Resten av de fantastiska skivorna som släppts under årets föräras titeln bubblare och kommer för enkelhetens skull sorteras utan inbördes ordning. Hur många det är i varje kategori beror på hur många bra/dåliga skivor/låtar som släppts under året.
Rent allmänt kan jag väl även säga att även om det är tre trotjänare på de tre första platserna gällande årets bästa skiva, har jag hittat väldigt mycket ny skitbra musik. Jag har i min iver att upptäcka nya genrer och artister blivit rikligt belönad. Klart att bottennappen vart många, men vad spelar det för roll när man lyckats hitta ett guldkorn? Många positiva överraskningar i år, även om det kanske är besvikelserna - trots att de är få till antalet - som smärtar hårdast.
Kategorierna kommer vara Årets bästa album, Årets sämsta album, Årets svenska album, Årets debut, Årets överraskning, Årets besvikelse och Årets bästa låt.
Så. Låt oss nu börja. Dethär är Kim Bobergs musik-2009. Håll tillgodo.
Årets bästa album 2009 - 3: Lamb of God - WrathDen absolut svåraste platsen att utse. Eftersom de första två känns givna finns det ungefär tio skivor som lätt skulle kunna föräras tredjeplatsen.
Varför det blir just Lamb Of God är för att det just är Lamb of God. För att det inte finns något annat band i världen som kan kräkas ut agressiv, proggad bluesinspirerad New Wave Of American Heavy Metal som Richmondkillarna gör.
Visst, att lyssna på Wrath kanske till en början kändes som en besvikelse, men å andra sidan, vilken skiva hade inte gjort det i skuggan av mästerverket Sacrament? Klart man hade enorma förväntningar på Wrath av den anledningen, vilket i efterhand kan kännas orättvist. För när jag i skrivande stund sätter på skivan finns det inget band som hotar tredjeplatsen. Alls. Det är agressiv benknäckardöds från början till slut. Och på den fronten har ingen vart bättre 2009. Inte på långa vägar. Wrath är en förbannat bra skiva från början till slut, med en av årets bästa låtar som inledare.
Årets bästa album 2009 - 2: Dream Theater - Black Clouds And Silver Linings.Det är mycket progressivt på årsbästalistan i år. Även om Iron Maiden och Opeth inte släppt några alster i år finns det fortfarande de som kan hålla fanan högt. Ett band som jag aldrig trodde skulle göra det i år är Dream Theater. Att de är bäst på vad de gör gör inte bandet bra. Det som gör att Dream Theater höjer sig över de allra flesta är att de har vart bäst på det de gjort så länge att de börjar bryta sig genom sin egen mall, talla på andra referenser och sedan implementera detta i sina egna verk. Och med Black Clouds And Silver Linings har de lyckats bättre än någonsin och serverar sitt bästa album sedan 2003 års Train Of Thought.
Jag minns att jag var rädd första gången jag skulle lyssna på skivan. Ville inte. Vågade inte. Tänk om det var dåligt, jag skulle inte klara av det. Så med oändligt stora förväntningar krängde jag på den, och jag blev träffad med ens. Att kunna göra så svåra melodier så lättillgängliga borde vara snudd på omöjligt. Och med 25-minutersmastodonter som The Count of Tuscany var ju risken för ett Octavarium-debacel överhängande, något bandet otroligt snyggt övervägde.
Black Clouds And Silver Linings är antagligen den skiva jag lyssnat mest på detta året, och som dessutom inte slutat imponera. Jag vill inte säga att det är otroligt, för jag borde egentligen inte vara förvånad. Detta är det perfekta giftemålet av för mesiga Ocatavarium och för hårda och nyanslösa Systematic Chaos. Perfekt balanserade låtar trots sin långa speltid, med allt från stenhårda riff, old school progreferenser, smäktande powerballader, superknepiga passager, töntig lyrik, gitarronani, smörpoprefränger, en för en gångs skull lysande James LaBrie och i allmänhet en mycket jämnare upplevelse än tidigare alster. Ojämnheten är tyvärr fortfarande lite för påträngande vid vissa tillfällen och även om det inte är något som numer stör mig, och som sagt inte är hälften eller ens en bråkdel så frustrerande som på tidigare skivor, är det fortfarande det som gör att Black Clouds And Silver Linings hamnar på en andraplats i år och inte en förstaplats.
Å andras sidan skulle jag inte vart missnöjd. Jag är inte det. Jag är otroligt positivt överraskad, och jag verkligen älskar Black Clouds And Silver Linings.
Årets bästa album 2009 - 1: Mastodon - Crack The SkyeDet var väl aldrig någon tvekan egentligen. Sedan i mars har jag redan bestämt mig. Jag skulle inte få lyssna på en bättre skiva än Crack The Skye i år. Två raka lyssningar - och ett argt sms från grannen - tog det, sedan var det bestämt. Och jag hade rätt.
Det är en fullkomligt episk konceptskiva Atlantakonstellationen mäktat med. Jag har svårt att se hur någon ska kunna toppa detta i just denhär genren - vad den nu än kallas.
Från det inledande riffet och modern tids näst främsta trumslagare Brann Dailors sång i Oblivion till det avslutande, lugna lugna riffet och långsamt fejdande synthen efter crescendot i sista spåret The Last Baron är jag helt fast, nästan som i trans. Jag hittar egentligen inte en enda del som jag önskar skulle vara annorlunda. Inte ett riff, inte ett taktbyte. Inte produktionen, inte mixningen. Inte sången, inte skriken. Inget. Det är från första sekund en underbar resa i i tid, men inte minst rum. En fantastisk berättelse om den förlamade pojken som lär sig färdas i sin astralkropp och blir bundis med Rasputin, och sedan deras förehavanden. Allting från Brent Hinds hjärnskadade och marijuanapåverkade sinne.
Det som gör Crack The Skye till årets bästa skiva 2009 - bortsett från de redan uppenbara anledningarna, som sju musikaliskt fulländade låtar med fler bottnar än ett regalskepp, en episk historia och individuella insatser som får allt annat att blekna i år - är att killarna verkligen verkar gilla detta. De tycker det är förbannat kul att spela sån här musik, de är där de vill vara. Det började ta form i Leviathan, spanns vidare och blev riktigt galet i underbara Blood Mountain och hittade hem i Crack The Skye. En progressiv melodifest med knarkade riff, galna referenser till gamla band, bedårande lyrik och en sorts sibirisk kyla och mystik över det hela som egentligen helt saknar motstycke. Du har så mycket känslor igång och så många sinnen på helspänn att du är helt matt när tamburinen drar sin sista suck tretton minuter in i The Last Baron.
Brann Dailors hyllning till sin döda lillasyster Skye visade sig bli ett mästerverk. Tvåtusennio års bästa skiva. Och ska jag vara ärlig ser jag redan nu hur jag gammal och skrumpen sitter där och gnäller för mina barnbarn över att musik var bättre förr i tiden, knatar bort till den uråldriga CD-spelaren och sätter på Mastodon's Crack The Skye.
Bubblare:
Katatonia - Night Is The New Day
Behemoth - Evangelion
Bleeding Through - Declaration
Raised Fist - Veil Of Ignorance
Antony And The Johnsons - The Crying Light
Årets sämsta album 2009: Emmure - FelonyJag blir nästan arg på mig själv för att jag har med en sånhär kategori. Det innebär ju att jag måste gräva upp dendär jävla skitskivan jag begravde ute på innergården.
Jag tänkte i min naivitet att jag kanske bara överdrivit i mina tankar om hur dålig Felony var. Tills jag efter fem minuter med skivan bara ville slita loss öronen med en tång och mata dom till pingviner. Fy satan vad dåligt! Ickemusik för ickemänniskor. Blir bara förbannad.
Årets svenska album 2009: Katatonia - Night Is The New DayVarje ord är en smekning. varje plock på gitarren är som en kall bris som rör sig längs ryggraden på mig. varje slag på virveltrumman en väckarklocka. Ett alarm. Ett tecken. På att Katatonia gjort det igen. Det hade jag aldrig trott.
Jag upptäcker att jag överväldigas över att skivan bara blir bättre och bättre för varje lyssning. Att jag accepterar att skivan är lugnare än The Great Cold Distance. Jag börjar till och med gilla det mer.
Katatonia har gjort det så många svenska band misslyckats med. Att skapa ett kompetent album som korsar genrer. Som bjuder på lika mycket matiga riff som får headbangarnacken att trivsamt guppa fram och tillbaks, som silkeslena partier där du nästan blir religiös. Att klara referenser finns att hämta hos Opeth är inte alls något som förringar Katatonias insats. Tvärtom. Jag trodde bara det fanns ett band som klarade av att göra denhär typen av musik.
Tydligen hade jag fel. Årets allra vackraste alster.
Bubblare:
Avatar - Avatar
Raised Fist - Veil of Ignorance
Dark Funeral - Angelus Exuro Pro Eternus
Årets Debut 2009: Tribulation - The HorrorDra mig baklänges på en skördetröska och kalla mig snoddas! Inte hade jag en aning om att jag när jag klämde på The Horror för första gången, hade att göra med ett gäng nybörjare från Värmland. Min konkreta tanke när jag lyssnade på skivan var att här har vi ett gäng killar som äntligen hittat sitt sound och äntligen lyckats göra sin bästa skiva hittills. Föga anade jag att detta var Tribulations debutskiva. Vilket ju bara är positivt. Bara bara.
Att på första försöket lyckas skapa en sånhär benhård och livsfarlig old school punkdödsskiva känns nästan hånfullt mot alla andra band som harvar där ute. Grabbarna lirar med sån pondus och självklarhet att jag blir påtagligt imponerad och hoppas att fler personer med en fäbless för denhär typen av musik känner samma sak. Killarna förtjänar all framgång de kan få. Roligt!
Bubblare:
Dead By April - Dead By April
Årets överraskning 2009: Avatar - AvatarJag kan ärligt säga att jag faktiskt inte hade några förväntningar alls när jag slöt öronen runt Avatars tredje fullängdare. Schlacht var helt enkelt inte en skiva i min smak och jag var märkbart besviken efter att ha spenderat lite tid med den. Så att deras självbetitlade skiva skulle vara en orgie i gammaldags heavy metal osmakligt ihopbroderad med modern dödsmetall - och till råga på allt låta riktigt jävla bra - kom som en otroligt positiv käftsmäll för mig. Jag tror inget band hade lyckats med detta så bra som Avatar och jag skäms över att jag tvivlade. Men jag hade ju mina själ, och detta hade kunnat låta förbannat illa om det inte vore för att Avatar inte skyr några medel när det kommer till att brutalt stjäla sina förebilders referenser och göra något eget av det hela. Och i grund och botten görs det med en enorm skopa kärlek, vilket genomsyrar hela skivan. Fan vad kul grabbarna verkat haft. Och har man kul kan man tydligen producera ett par av årets bästa låtar. Roadkill får mig att vilja dansa och Pigfucker säger åt mig att välta allting i rummet jag befinner mig i. Knäckande bra!
Bubblare:
Katatonia - Night Is The New Day
Dream Theater - Black Clouds And Silver Linings
Behemoth - Evangelion
Paramore - Brand New Eyes
Tribulation - The Horror
Årets besvikelse 2009: Scar Symmetry - Dark Matter DimensionsSom jag väntat. Som jag längtat. Vilka episka förväntningar jag fått.
Vilket jävla debacel det blev.
Ett Scar Symmetry utan Christian Älvestam är tydligen abra ett dussinband. Dark Matter Dimensions saknar allt föregångarna hade - spänning, mystik, dynamik, knepiga melodiska passager och görbrutala dödsrosslingar blandat med gudabenånat vacker rensång.
Allt dethär försvann - eller miste i ala fall helt sin charm - när Älvestam valde att lämna skutan. Och det är så sorgligt.
Dark Matter Dimensions är med sin taffliga produktion, usla rensång, sina banala riff och sin lama presentation helt ointressant. Rentav dålig. Och detta faktum gör riktigt ont i mig.
Bubblare:
Killswitch Engage - Killswitch Engage
Metallica - Death Magnetic
Årets bästa låt 2009 - 3: Mastodon - Oblivion
Det känns ju nästan barnsligt att försöka sitta och ranka enskilda låtar. Det är ju egentligen helt omöjligt. Men jag ska försöka mig på ett försök.
Det tog nästan en kvart för mig att välja en låt från Crack The Skye, och anledningen till att jag valde Oblivion är väl egentligen för att den börjar resan genom hela denna långa episka historia som är Crack The Skye. Det är den ultimata öppnaren för denna typ av musik, denna typ av alster. Den sätter standarden för hur resten av skivan ska låta på ett särdeles intrikat vis. Så medans The Czar alltid vart det självklara valet tidigare, Divinations är en singel av oändligt kvalikativa mått, titelspåret känns som det mest känslosamma och The Last Baron är den absolut avslutningen på en av tidernas bästa skiva, är det Oblivion som i ryggraden känns mest värdig epitetet årets tredje bästa låt. Lyssna på den så förstår ni vad jag menar.
Årets bästa låt 2009 - 2: Lamb Of God - In Your Words.
Det Lamb of God gör med In Your Words är helt enkelt befäster sin plats som en av världens bästa låtbyggare. Bandets inledare har sedan debuten New American Gospel tillhört genrens allra bäst spår och personliga favoriter allihopa. In Your Words är minst lika bra som numer klassiska Laid To Rest - en megamaffig NWOAHV-blaffa med riff som får dig att trilla av stolen och sedan tvingar dig att sakta resa dig upp och hejdlöst sätta igång någon form av indiandans medans det regnar ner saker från din bokhylla. Produktionen är kristallklar och Randy Blythe visar upp sitt ändlöst breda register när han nästan falsettgapar fram de första orden på skivan. Men givetvis är det ju svänget i musiken som avgör det - samspelet mellan världens bästa speedmetaltrumslagare Chris Adler, hans gitarrbroder Willie och såklart kungen själv - gitarrguden Mark Morton. Hans fascination av att implementera blueselement i musiken är det som gör att Lamb Of God är där de är idag - är helt makalöst. In Your Words sitter där med en enda gång och har inte släppt taget för en sekund detahär året.
Årets bästa låt 2009 - 1: Dream Theater - The Count of Tuscany
Lika självklart som det var att Crack The Skye skulle hamna överst på min årsbästalista över albumen, lika självklart var det att The Count of Tuscany skulle segla låångt ovanför resterande låter detta år. Det var aldrig någonsin något snack. Alls.
Visst. Du kan gnälla på lyriken. Den är i början inte direkt megahäftig. Den känns ibland till och med cheesy. Okej. Du kan störa dig på det flera minuter långa mellanspel som äger rum efter lite mer än halva den nitton minuter långa låten. Det känns ibland otroligt vacker och ibland olidligt irriterande.
Det är vad som utspelar sig däremellan som spelar roll. Inledningen av The Count of Tuscany får mina knän att darra och mina öron att dansa. Det musikaliska i denhär låten vill jag jämföra med vilka kända kompositörer som helt. Alla jag kan komma på. Jag svär i kyrkan när jag namedroppar Dream Theater i samma andetag som Bach, Beethoven, Enrico Morricione och grabbarna, men det skiter jag fan i.
Efter ungefär fjorton minuter och tjugiotre sekunder börjar vad som för alltid kommer vara fem av de vackraste minuterna jag någonsin kommer kommer uppleva i musikväg. De sista skälvande fem minuterna av fantastiska Black Clouds And Silver Linings är obeskrivliga. Det enda jag kan säga är att när jag i skrivande sekund satte på låten och nådde just detta parti, ställde jag mig upp och sjöng passionerat med i varenda av James LaBries makalöst vackert tonsatta ord. Den musikfusion som tar form här kommer jag för alltid använda som standardmall för all musik framöver. Det finns egentligen inga ord som förklarar dessa fem minuter. Upplevas är vad det ska.
Stairway to Heaven, Thunderstruck, Another Brick In The Wall, Life On Mars... Alla klassiska rocklåtar ni bara kan tänka er. Och så The Count Of Tuscany.
Dream Theater har vart där och sniffat länge och ofta, med blandade resultat.
2009 var året de lyckades.
Bubblare:
Avatar - Roadkill
Deadmau5 - FML
Behemoth - Daimonos
Katatonia - Forsaker
Dream Theater - Wither
Killswitch Engage - Starting Over
Mastodon - The Last Baron
Paramore - Brick By Boring Brick
Antony And The Johnsons - Another World
Dead By April - Stronger
Raiesd Fist - My last Day
Nå! Detta var alltså musikåret sammanfattat av mig. Jag hoppas ni haft lika kul att läsa detta som jag haft att skriva.
jag önskar alla mina(två) läsare ett Gott Nytt År och att musikåret 2010 blir minst lika bra som detta!
TACK FÖR MIG!!
Kim Boberg
Kommentarer
Trackback
