bobergsrecensioner

Det finns en bunt skivor jag svurit på att aldrig recensera. Opeth's Ghost Reveries är en. Nine Inch Nails' With Teeth en annan. Och såklart Train of Thought. Varför? För att jag aldrig kommer göra dom rättvisa. De är alldeles för bra för att jag på ett städat objektivt sätt ska kunna göra en bedömning av skivan.
Nu har läget dock förändrats. Världens bästa Camilla Molin har i ett sällan skådat slag av generositet beställt hem skivan åt mig som en present, och det känns då som min plikt att låta världen ta del av min åsikt gällande denna tidlösa klassiker.

Jag kommer ihåg hur jag kom i kontakt med Train of Thought - och Dream Theater i allmänhet - för första gången. Jag gick i åttonde klass och hade lånat ut Iron Maidens Edward The Great till en klasskamrat och hon älskade den. Det gjorde såklart även jag - det var ju Maiden - så enda alternativet till att hon skulle få behålla skivan var om hon lånade mig en minst lika bra, vilket ju i detta fallet inte direkt är en bit av en kaka.

Dagen efter dyker hon upp med Dream Theaters Train of Thought. Hon berättar att det är ett så kallat progmetal-band. Jag förstod inte vad hon menade så hon förklarar att de blandar takter och gärna har långa, komplicerade låtar. Jag blir först skeptisk, då jag under den tiden var väldigt inne på band som Disturbed, Linkin Park och Limp Bizkit, och det nekande svaret på spörsmålet om de var hårda ökade bara min pessimism.

Som den gode pajk man ändå är knatade man ändå något ovilligt hem och satte på skivan. Först var jag inte alls imponerad. Det var komplicerat, lät likadant och jag hittade inga melodikrokar att fastna i. Det var ju helt outforskad mark detta, och det skrämde mig lite.

Jag brände trots allt av skivan, gav tillbaks den och så var det inget med det på ett tag. En månad senare fick jag för mig att börja lyssna igen, och då hände något. Vad det var som gjorde det vet jag inte. Men allt stämde helt plötsligt. Gitarriffen kändes helt plötsligt mörka och häftiga i sin progressiva prakt, sången kändes faktiskt riktigt bra trots det ljusa tonerna och trumspelet - detta trumspel - var det allra häftigaste jag någonsin lyssnat på. Jag skämdes nästan, eftersom Nicko McBrain bestämt skulle vara min största förebild. Nu hade han efter två lyssningar ersatts av någon okänd kille. Mike Portnoy hette han visst. Tänk vad lite man visste.

Sex och ett halvt år senare sitter jag här.
As I Am, This Dying Soul, Endless Sacrifice, Honor Thy Father, Vacant, Stream of Consciousness och In The Name of God. Sju låtar som kom att definera framtidens progressiva rock. Och mig. Hade jag inte satt på Train of Thought dendär extra gången hade jag med allra största sannolikhet inte lyssnat på band som Opeth, PN, Mastodon, Burst. Eller Dream Theater för den delen.
Skivan har haft ett större intryck och en större betydelse för mig än egentligen någon annan skiva på planeten. Måhända Opeth's Ghost Reveries titulerar sig med epitetet världens bästa skiva, men det var Train of Thought som tog mig dit.

Det finns inte en enda liten beståndsdel som kan klassas som undermålig eller som jag vill ändra på. Basen får mycket plats, riffen känns på denna Dream Theaters mörkaste skiva någonsin hårdare än stål, sången är perfekt anpassad därefter och trummorna ska vi inte ens tala om. En helt monumental insats av den mest inflytelserika trumslagare i modern rockhistoria. Jag får fortfarande rysningar av det inledande trumkompet i This Dying Soul. Det allra mesta på Train of Thought får faktiskt lov att beskrivas som genialt. Och jag skäms inte när jag använder superlativet. Inte det minsta.

När de sista ekande ropen dör ut i In The Name of God efter en otrolig sånginsats av James LaBrie och pianospelet tar vid för att på något sätt avsluta den dryga timma progpropaganda som utspelat sig, har man egentligen bara en enda känsla som beskriver plattan - episkhet. Inte detdär lama datornörduttrycket, utan ordets sanna betydelse. Inte en enda gång känns skiva tramsig, som sån här musik lätt kan göra, utan det känns så mäktigt och svulstigt att du undrar varför egentligen bryr dig om att lyssna på något annat.

Jag har så mycket att tacka Train of Thought för. Inte nog med att den känns fulländad musikaliskt sett, har den även format mig som människa, i min musiksmak och överhuvudtaget i mitt extrema intresse för musik. Jag har därmed fog nog att här och nu dela ut den första fullpoängaren under bloggens ett och ett halvt levnadsår.

Betyg: 10
Bästa spår: Lyssna på skivan.