bobergsrecensioner

2006 års The Great Cold Distance var 2008 års största överraskning för mig. Skivan hade legat och lurat i min musikmapp rätt länge, men eftersom namnet på bandet lät så läskigt lät jag den vara. Efter ett tag kände jag hur upptäckarlustan kröp i mig och jag gav skivan en chans. Inget jag ångrar. Alls.
Nu är uppföljaren här och jag skäms nästan över att jag tvivlade.

Bli inte skrämda av att inledande Forsaker brummar på ganska rejält med sina gravt nedstämda gitarrer och underbart fylliga bas. Även om det är skivans bästa låt blir det mycket lugnare senare. De lugnare partierna dominerar helt klart skivan, men det känns för det mesta som ett klokt beslut. Det Katatonia lyckas så otroligt bra med när det kommer till Night Is The New Day är hur stockholmskisarna lyckas få de otroligt melankoliska, nästan mörka tongångarna att låta så inbjudande och ge en en sådan sinnesro. Slängde på skivan på bussen en gång och hamnade nästan i någon form av trans. Jag ville inte kliva av, bara fortsätta tills skivan var slut. Onward Into Battle är ett perfekt bevis på Katatonias skicklighet att skapa bedårande vackra, nästan sorgliga melodier som istället för att spränga upp bröstkorgen på dig, sakta gör ett litet hål i bröstet på dig, snirklar sig igenom revbenen och försiktigt lindar sig runt ditt hjärta. Idle Blood likaså, och absolut Liberation, och The Longest Year med, och...
Det känns som Opeths lugnare partier, fast mest hela tiden. Vilket å andra sidan inte är så konstigt då Mikael Åkerfeldt haft en stor roll i bandet tidigare år. Sången är dessutom väldigt lik världens bäste Åkerfeldt, så det är inte alls konstigt att referenser väldigt enkelt kan dras till världens bästa band. Och det är bara positivt. Stråkpartiet två minuter in i Inheritance ställer dessutom mitt nackhår på ända och jag kan bara blunda och insupa känslan av total sorg. Fantastiskt.


Det som under första lyssningen kan låta väldigt likadant i 45 minuter(Då bland annat Jonas Renkses gnolar på ungefär samma sätt majoriteten av speltiden och allting dessutom spelas i moll konstant) kommer växa sig fast om man bara är ihärdig. Även om det är lättuggat från första början vinner man absolut mest på att låta skivan få presentera sig både två och tre gånger. Jag kommer på mig själv med att vilja lyssna på skivan igen, vilket är det bästa betyg en skiva kan få egentligen. Tidigare nämnade Liberation etsar sig stenhårt fast i hjärnbarken och skriker på ens uppmärksamhet. Forsaker, Inheritance, fantastiskt tralliga New Night och avslutande, bdeårande vackra Departer gör precis samma sak. Till slut känns samtliga låtar sina egna och skivan vackert välsvarvad. Dessutom med en helt klockren produktion där varenda instrument ljuder knivskarpt och varenda harmoni och cymbalslag får ta plats.

Helhetsintrycket är en väldigt mörk skiva. Ledsam. Melankolisk. Och smått fantastisk faktiskt. Jag trodde The Great Cold Distance var ett lyckokast och kände att jag hade så stora förväntningar på Night Is The New Day att den aldrig skulle kunna leva upp till dom. Fel hade jag och stockholmarna petar ner Raised Fist från  årets bästa svenska album-toppen, trots den lilla bristen på nyanser from time to time. Hade faktiskt gärna sett bandet ta i från tårna lite oftare, som i tidigare nämnda inledare och näst sista Day And Then The Shade. Det låter så otroligt bra när de får kasta sig på distpedalen och bara bränna loss. Så synd att det inte inträffar oftare.

Doom, Prog, Alt, Melo, Depressive. Svårt att finna en enda genre som passar Katatonia. Skit i det säger jag. Även om betyget är svagt är det höstens bästa skiva och kommer antagligen bli vårens mest lyssnade.

Betyg: 8
Bästa spår: Forsaker och Liberation