Svensk dödsmetall: Vomitory - Carnage Euphoria, Tribulation - The Horror, Avatar - Avatar
Det har de senaste månaderna släpps en hel del fina alster från svenska metalband, något undertecknad finner ytterst underhållande. Som om Katatonias Night Is The New Day eller Raised Fists hardcoredänga Veil of Ignorance vore nog har jag lyckats gräva loss tre små dödsmetallklimpar som trots att de ligger inom samma subgenre låter väldigt olika. Jag ska alltså i detta inlägg inte bara recensera tre skivor, utan även peka på likheter och skillnader banden emellan. Och först ut är...
Vomitory - Carnage Euphoria
Någonstans, djupt inne i Wermlands skogar finns en liten liten håla som heter Forshaga. Det viktigaste med denna lilla lilla håla är att Redibo är därifrån. Det näst viktigaste att Vomitory 1989 skapades här. Bandet har sedan dess vart en av Sveriges pålitligaste producent av kvalitativ megahård dödsmetall. Men samtidigt ett av landets mest förbisedda. Tråkigt tycker jag efter somföregående alster, Terrorize, Brutalize, Sodomize visade prov på utomordentlig känsla för mediet i fråga. En skiva som andas mängder med Sodom, Napalm Death och Cannibal Corpse, men som på de flesta plan faktiskt överglänser sina förebilder.
Så hur är Carnage Euphoria då? Well, det som gör Vomitory så speciella är två saker. Den ena är att bandet inte sänker sina instrument ett par tonarter, utan de behåller de vanliga. Det skapar i mina öron mängder med nyanser jag kan ta åt mig, mitt i allt brötande, vilket gör det hela till en väldigt angenäm upplevelse. Den andra är helt enkelt skinnpiskare Tobias Gustavsson. Jag vet, det är mycket trummissnack när jag recenserar skivor, men för faen - lyssna på karln. Herreminje, killen måste haft en miljard erbjudanden från större band, för det han gör på Carnage Euphoria är väldigt sällan man hör någon annanstans. Killen kan utan att skämmas det minsta nämnas i samma andetag som Derek Roddy och George Kollias. Bara en sån grej. Världsmästare i D-takt?
Ljud- och produktionsmässigt ligger Vomitory som sagt - även om bandet inte säger sig ha några större referenser, vilket förvisso kan stämma bra - i det tekniska thrash-aktiga dödsmetallfacket. Stenhårt kristallklart ljud, en del solon, ett frenetiskt riffande, mörkare growl och en snortajt samling musiker. Det viks inte en tum från metronomen vilket bara i sig är en bedrift sett till vilket tempo killarna håller.
Allt som allt är Carnage Euphoria en diamanthårt dödsmetallblaffa. Det är inte lugnt en sekund och när de flesta bara hör oljud finner jag en hel del att hämta i den fina produktionen och i en hel del kalasbra dängor. Sen är det alltid lite roligt med låtnamn som Ripe Cadavers. Grannens värsta fiende just nu.
Betyg: 6
Bästa spår: The Carnage Rages On och Great Deciever
Tribulation - The Horror
Vi beger oss endast åtta mil söderut, från Forshaga till Arvika, där nästa band, Tribulation, härstammar. Jag har inte lyssnat på killarna tidigare så jag har ingen större koll, men har gjort lite research. Tydligt är att bandet inspirerats av gamla skräckisrullar och hela mystiken bakom ritualmord, vampyrer, läskiga spindlar, tomtar på loftet och Bert Karlsson. Det som gör att Tribulation utmärker sig från massan är att de implementerar detta i sin musik. En del texter är hämtade från gamla skräckfilmer, det samplas repliker från diton och i slutet av Beyond The Horror letar sig en klassisk Psycho-stråke fram som gör att huden knottras. Av välbehag.
Till skillnad från sina bröder från öst kör Tribulation mer i den punk-inspirerade dödsmetall-fåran. Det är nästan konstant tvåtakt - och sjukt snabb sådan -, inte mycket dubbeltramp, lågt stämda gitarrer, ljusare skriksång och dendär klassiska charmen i produktionen. Dels att den är rätt nyansfattig, dels att det inte spelar så jävla stor roll om det inte är exakt i takt precis hela tiden. Jag gillade inte sådant tidigare - dendär Entombed- och Dismembernojan att bara låta brötigt och nästan helt nyanstom - men Tribulation skapar med sina stämningshöjande skräckelement i var och varannan låt samt de rätt ljusa men ändå dödliga riffen en tydligare bild i lyssnarens huvud. Jag gillar det, riktigt ordentligt. Jag är ständigt underhållen när jag lyssnar på The Horror, har aldrig nånsins tråkigt. Det är hundra kilometer i timmen från start till mål, och skivans ringa speltid är perfekt, du hinner inte tröttna och känner dig lagom utpumpad i skallen efteråt.
Tribulation slår Vomitory på fingrarna på grund av klarare melodier - trots de tidigare nämnda subgenrerna, eller snarare på grund av detta -, en del finurligare riff och för de riktigt riktigt skojsiga skräckreferenserna. Till och med i låtnamnsfighten vinner de - titeln Seduced By The Smell Of Rotting Flesh är riktigt fnissig. Man mår lite dåligt när man lyssnar på The Horror - precis det som är tanken. En pärla!
Betyg: 7
Bästa spår: Beyond The Horror och The Vampyre
Avatar - Avatar
Nu ska vi styra skutan söderut, mot städernas stad, Göteborg, den melodiska dödsmetallens högborg, hem till några av världens bästa band. Från Mölndal kommer ynglingarna Avatar. Då, under sin början, runt 2004, ensama tempelriddare och försvarare av den klassiska At The Gates-melodiska dödsmetallen. Ett gladare In Flames brukade de kallas. I mina ögon är Thoughts of No Tomorrow det bästa debutalmbumet i historien, en helt skoningslös orgie i melodisk dödspropaganda. Att de då dessutom var 20-21 år gamla var nästan ett hån mot alla andra band. Att man har ett visst personligt band till medlemmarna gör ju dessutom saken inte så mycket sämre.
Efter tråkiga uppföljaren Schlacht vände Avatar skutan tillbaks till 80-talet, lyssnade ihjäl sig på Iron Maiden, Wasp och Judas Priest, slängde på rensång och ett par knixiga riff- och harmonislingor och spottade sedan ut ett självbetitlat album. Jag blev riktigt nervös när jag hörde detta. Visst, Maiden är mitt favoritband alla kategorier och mash-ups kan vara intressanta men inte mitt fina Avatar! Och att ge sig på sådana ikoniska band känns nästan hädande. Jag vågade inte lyssna på skivan.
Tills för ett par dagar sedan. Jag fick nog, orkade inte fega mer utan satte på skivan. Och som jag skämdes. Från inledande Queen of Blades till avslutaren Lullaby är jag konstant underhållen. Johannes Eckerström har ett otroligt mycket bredare register både i fråga om sång, skrik och growl, riktigt intrikata och nyanserade solon har jag alltid vart svag för, och när det dessutom blandas med den riktigt hårda metallen med smattrande kaggar och dånande riff smälter jag helt och hållet. Som i Out Of Our Minds. Herregud.
De kritiker som säger att låtarna inte fastnar förstår jag mig inte på. Det tog en och en halv lyssning för mig innan skivan satt. Och jag spenderade första dagen med att lyssna på skivan tre gånger. Något som inte händer i min värld. Jag kom dessutom på mig själv med att på jobbet längta hem, för att jag ville lyssna på skivan. Helt otroligt.
Numer tror jag dock inte man kan kalla Avatar för Melodisk döds, det ligger med sina solopartier, ljusare heavy metal-riff á la AC/DC(Deeper Down) och sin rensång längre vanlig hårdrock eller Heavy Metal men med growl. Jag kan kaaanske förstå mig på dom som tycker det låter lite väl metalcore, men då har du bara skrapat litegranna på ytan. Lyssnar du mer noga finner du väldigt mycket eget. Inte minst det helt makalösa svänget i många låtar. Eckerström sa i en intervju att de ville skapa dödsmetall man kan dansa till. Och ja, nog har de lyckats alltid. Det är medryckande till tusen och jag blir aldrig trött på det. Eftersom Avatar är så unika i det de gör klarar jag av det de gör, de ligger trots allt långt borta från mainstreamträsket. Visst, det är väldigt ljust, men fan vad det svänger. Jag fastnar skoningslöst i varenda melodikrok. Jag älskar det faktiskt.
Personligen är jag väldigt förvånad över att jag gillar Avatars nya skiva. En löjligt glad överraskning förvisso, helt klart. Bandet besitter en helt galen förmåga att skapa melodier som stannar kvar och att blanda modern metal med den gamla skola låter i mina öron - i alla fall denhär gången - fantastiskt. Årets positiva överraskning och millimeter från ett högre betyg. I år dansar jag runt julgranen till Roadkill.
Betyg: 7
Bästa spår: Roadkill och Out Of Our Minds
Vomitory - Carnage EuphoriaNågonstans, djupt inne i Wermlands skogar finns en liten liten håla som heter Forshaga. Det viktigaste med denna lilla lilla håla är att Redibo är därifrån. Det näst viktigaste att Vomitory 1989 skapades här. Bandet har sedan dess vart en av Sveriges pålitligaste producent av kvalitativ megahård dödsmetall. Men samtidigt ett av landets mest förbisedda. Tråkigt tycker jag efter somföregående alster, Terrorize, Brutalize, Sodomize visade prov på utomordentlig känsla för mediet i fråga. En skiva som andas mängder med Sodom, Napalm Death och Cannibal Corpse, men som på de flesta plan faktiskt överglänser sina förebilder.
Så hur är Carnage Euphoria då? Well, det som gör Vomitory så speciella är två saker. Den ena är att bandet inte sänker sina instrument ett par tonarter, utan de behåller de vanliga. Det skapar i mina öron mängder med nyanser jag kan ta åt mig, mitt i allt brötande, vilket gör det hela till en väldigt angenäm upplevelse. Den andra är helt enkelt skinnpiskare Tobias Gustavsson. Jag vet, det är mycket trummissnack när jag recenserar skivor, men för faen - lyssna på karln. Herreminje, killen måste haft en miljard erbjudanden från större band, för det han gör på Carnage Euphoria är väldigt sällan man hör någon annanstans. Killen kan utan att skämmas det minsta nämnas i samma andetag som Derek Roddy och George Kollias. Bara en sån grej. Världsmästare i D-takt?
Ljud- och produktionsmässigt ligger Vomitory som sagt - även om bandet inte säger sig ha några större referenser, vilket förvisso kan stämma bra - i det tekniska thrash-aktiga dödsmetallfacket. Stenhårt kristallklart ljud, en del solon, ett frenetiskt riffande, mörkare growl och en snortajt samling musiker. Det viks inte en tum från metronomen vilket bara i sig är en bedrift sett till vilket tempo killarna håller.
Allt som allt är Carnage Euphoria en diamanthårt dödsmetallblaffa. Det är inte lugnt en sekund och när de flesta bara hör oljud finner jag en hel del att hämta i den fina produktionen och i en hel del kalasbra dängor. Sen är det alltid lite roligt med låtnamn som Ripe Cadavers. Grannens värsta fiende just nu.
Betyg: 6
Bästa spår: The Carnage Rages On och Great Deciever
Tribulation - The HorrorVi beger oss endast åtta mil söderut, från Forshaga till Arvika, där nästa band, Tribulation, härstammar. Jag har inte lyssnat på killarna tidigare så jag har ingen större koll, men har gjort lite research. Tydligt är att bandet inspirerats av gamla skräckisrullar och hela mystiken bakom ritualmord, vampyrer, läskiga spindlar, tomtar på loftet och Bert Karlsson. Det som gör att Tribulation utmärker sig från massan är att de implementerar detta i sin musik. En del texter är hämtade från gamla skräckfilmer, det samplas repliker från diton och i slutet av Beyond The Horror letar sig en klassisk Psycho-stråke fram som gör att huden knottras. Av välbehag.
Till skillnad från sina bröder från öst kör Tribulation mer i den punk-inspirerade dödsmetall-fåran. Det är nästan konstant tvåtakt - och sjukt snabb sådan -, inte mycket dubbeltramp, lågt stämda gitarrer, ljusare skriksång och dendär klassiska charmen i produktionen. Dels att den är rätt nyansfattig, dels att det inte spelar så jävla stor roll om det inte är exakt i takt precis hela tiden. Jag gillade inte sådant tidigare - dendär Entombed- och Dismembernojan att bara låta brötigt och nästan helt nyanstom - men Tribulation skapar med sina stämningshöjande skräckelement i var och varannan låt samt de rätt ljusa men ändå dödliga riffen en tydligare bild i lyssnarens huvud. Jag gillar det, riktigt ordentligt. Jag är ständigt underhållen när jag lyssnar på The Horror, har aldrig nånsins tråkigt. Det är hundra kilometer i timmen från start till mål, och skivans ringa speltid är perfekt, du hinner inte tröttna och känner dig lagom utpumpad i skallen efteråt.
Tribulation slår Vomitory på fingrarna på grund av klarare melodier - trots de tidigare nämnda subgenrerna, eller snarare på grund av detta -, en del finurligare riff och för de riktigt riktigt skojsiga skräckreferenserna. Till och med i låtnamnsfighten vinner de - titeln Seduced By The Smell Of Rotting Flesh är riktigt fnissig. Man mår lite dåligt när man lyssnar på The Horror - precis det som är tanken. En pärla!
Betyg: 7
Bästa spår: Beyond The Horror och The Vampyre
Avatar - AvatarNu ska vi styra skutan söderut, mot städernas stad, Göteborg, den melodiska dödsmetallens högborg, hem till några av världens bästa band. Från Mölndal kommer ynglingarna Avatar. Då, under sin början, runt 2004, ensama tempelriddare och försvarare av den klassiska At The Gates-melodiska dödsmetallen. Ett gladare In Flames brukade de kallas. I mina ögon är Thoughts of No Tomorrow det bästa debutalmbumet i historien, en helt skoningslös orgie i melodisk dödspropaganda. Att de då dessutom var 20-21 år gamla var nästan ett hån mot alla andra band. Att man har ett visst personligt band till medlemmarna gör ju dessutom saken inte så mycket sämre.
Efter tråkiga uppföljaren Schlacht vände Avatar skutan tillbaks till 80-talet, lyssnade ihjäl sig på Iron Maiden, Wasp och Judas Priest, slängde på rensång och ett par knixiga riff- och harmonislingor och spottade sedan ut ett självbetitlat album. Jag blev riktigt nervös när jag hörde detta. Visst, Maiden är mitt favoritband alla kategorier och mash-ups kan vara intressanta men inte mitt fina Avatar! Och att ge sig på sådana ikoniska band känns nästan hädande. Jag vågade inte lyssna på skivan.
Tills för ett par dagar sedan. Jag fick nog, orkade inte fega mer utan satte på skivan. Och som jag skämdes. Från inledande Queen of Blades till avslutaren Lullaby är jag konstant underhållen. Johannes Eckerström har ett otroligt mycket bredare register både i fråga om sång, skrik och growl, riktigt intrikata och nyanserade solon har jag alltid vart svag för, och när det dessutom blandas med den riktigt hårda metallen med smattrande kaggar och dånande riff smälter jag helt och hållet. Som i Out Of Our Minds. Herregud.
De kritiker som säger att låtarna inte fastnar förstår jag mig inte på. Det tog en och en halv lyssning för mig innan skivan satt. Och jag spenderade första dagen med att lyssna på skivan tre gånger. Något som inte händer i min värld. Jag kom dessutom på mig själv med att på jobbet längta hem, för att jag ville lyssna på skivan. Helt otroligt.
Numer tror jag dock inte man kan kalla Avatar för Melodisk döds, det ligger med sina solopartier, ljusare heavy metal-riff á la AC/DC(Deeper Down) och sin rensång längre vanlig hårdrock eller Heavy Metal men med growl. Jag kan kaaanske förstå mig på dom som tycker det låter lite väl metalcore, men då har du bara skrapat litegranna på ytan. Lyssnar du mer noga finner du väldigt mycket eget. Inte minst det helt makalösa svänget i många låtar. Eckerström sa i en intervju att de ville skapa dödsmetall man kan dansa till. Och ja, nog har de lyckats alltid. Det är medryckande till tusen och jag blir aldrig trött på det. Eftersom Avatar är så unika i det de gör klarar jag av det de gör, de ligger trots allt långt borta från mainstreamträsket. Visst, det är väldigt ljust, men fan vad det svänger. Jag fastnar skoningslöst i varenda melodikrok. Jag älskar det faktiskt.
Personligen är jag väldigt förvånad över att jag gillar Avatars nya skiva. En löjligt glad överraskning förvisso, helt klart. Bandet besitter en helt galen förmåga att skapa melodier som stannar kvar och att blanda modern metal med den gamla skola låter i mina öron - i alla fall denhär gången - fantastiskt. Årets positiva överraskning och millimeter från ett högre betyg. I år dansar jag runt julgranen till Roadkill.
Betyg: 7
Bästa spår: Roadkill och Out Of Our Minds
Kommentarer
Trackback
