bobergsrecensioner

Okej. Visst. Första spåret Early Grave är så djupt nedsänkt att den till och med är och leker i Meshuggas division, vilket bara det är värt en hel del cred. Det jag dock aldrig kan förlåta Architects för är deras brist på nyanser. Det är en låg krossande ton i tre takter och en ljusare i en, Det är samma förbannade crash-cymbal och det är sångarens infernaliskt tråkiga och rentav frustrerande skriksång. Tänk er Adept fast UTAN rensången i bakgrunden. I en knapp timma. Herregud vad uttråkgad jag hinner bli. Jag fastnar egentligen aldrig för något speciellt parti eller nån låt under hela skivan, utom kanske We're All Alone som 2.15 in i låten får på ett tämligen intrikat riff vackert sammansatt med rensång. Men i nästa låt är det tillbaks till samma skittråkiga råriffande, cymbalsodomerande och supermonotomskrik.

Ska man klämma in tretton spår på en skiva är det ju utan någon som helst tvekan ett måste att nyanserna finns där.

Att det då är sista spåret, titelspåret, som är den enda riktigt lugna låten, och dessutom är riktigt bra, känns mer irriterande än något annat på Hollow Crown. Vackert komponerad, fin lyrik och det känns riktigt härligt att höra sångarens brittiska dialekt bakom det maskinella hi-hat'andet och gitarrplockandet. Crescendot efter 2.45 känns dessutom helt rätt och och låter riktigt känslofyllt.

Känslor ja. Precis det föregående tolv spår vackert låtit lysa med sin frånvaro.

Betyg: 5

Bästa spår: Early Grave och Hollow Crown