bobergsrecensioner

Högt ärade musikrecensent(jodå) Kim Boberg har återigen rotat igenom musikbiblioteket efter gamla glömda guldkorn och har återigen gjort ett fynd - denna gång i form av Khomas blivande klassiker The Second Wave. Efter att andaktsfullt spenderat två veckor med skivan är han redo att ge sin definitiva åsikt.

Något som redan i inledningen av denna text ska klargöras är att Khoma inte är ett emo-band. Khoma är ett av de allra mest känslomässigt laddade banden jag någonsin hört, men skola för allt i hela vida världen inte förknippas med söta kajalsminkade pajkar i sjuttonårsåldern som rimmar hjärta med smärta. Khoma är femton vuxna karlar från Umeå som skapat en musikalisk vuxenmelodram, med musik och lyrik som skulle kunna få den hårdaste motorcykelknutte man att börja gråta. Varför?
För att det träffar på precis rätta stället.

När jag började lyssna på The Second Wave, det vill säga för drygt tre år sedan, hade jag svårt för startande The Guillotine. Den gick lite för långsamt och kändes inte rätt i skivans resterande kontext. Jag kunde till och med skippa den för att gå på betydligt snabbare och hårdare Stop Making Speeches. Därför är det så kul att tre år senare hitta en ny favorit på The Second Wave. Mer effektfull inledare får du leta länge länge efter. En otroligt suggestiv sak som får nackhåren att kusligt knottra sig på dig. Jag älskar. Förbehållslöst.

Det som är lite skrämmande är att man i varendaste ett av de elva spåren finner något som verkligen är värt att lyssna på. Om det är ett trumkomp, ett gitarriff, en texrad, sången eller någon liten basslinga som ligger och lurar verkar inte spela Khoma någon roll. Det finns något för alla. Melodikrokar som sätter sig så stenhårt att dras åt flera håll samtidigt, osäker på vart du vill hamna. Du vill ha allt, på en gång.

Det är häftigt att upptäcka att The Second Wave är en så ofantligt känslomässigt stark skiva. Du skickas mellan hopp och förtvivlan i parti och minut. När bedårande vackra och så så sköra Hyenas drar igång är det nästan svårt att inte börja darra på läppen. Du känner dig som världens mest olyckliga människa. Ända tills Through Walls dunkar på dörren och uppmuntrar dig till att stå på egna ben och bara skrika ut din ilska. För att på nästkommande - helt makalösa - Like Coming home kastas mellan båda dessa känslomässiga steg i samma låt. Att något som börja så svart, melankoliskt och vemodigt kan avslutas så starkt, skrikande och mäktigt är helt otroligt. I det anseendet är The Second Wave helt perfekt avvägd.

Ytterligare en sak som är värd att nämna är min oförmåga att hitta referenser. Klart den cyniske kan hävda att Khoma är ett mjukare Cult of Luna utan skriksång. Och visst, likheter finnes i de hårdare partierna, då det makalösa driv som skådas i låtar som Stop Making Speeches, If All Else Fails och Through Walls återfinns i vissa av Cult of Lunas alster. Men då bland annat gitarristen spelar i samma band faller det argumentet i mina ögon väldigt platt. Hönan eller ägget?


När jag mäktat med tio spår och jag flämtandes ligger på golvet, kippandes efter andan och sakta försöker resa mig upp, rusar avslutande One of Us Must Hang fram ur mörkret, greppar tag i mig och kastar mig till andra sidan rummet. Jag är återigen knockad och jag känner att jag när jag väl orkar resa mig igen, aldrig kommer vara samme man igen. Jag har förärats ett osynligt ärr, blivit märkt. Och det kommer aldrig försvinna. Och för det är jag glad.
One Of Us Must Hang är egentligen bara två minuter och 44 sekunder lång. För under resterande tre minuter och elva sekunder är du någon helt annan stans. det crescendo som utspelar sig liknar ingenting jag någonsin varit med om tidigare. Jag är inte kvar på jorden i alla fall, den saken är säker. Varenda liten del, från det frenetiska trummandet, till den utomordentligt vackra körsången, gitarrspelet som kan flytta berg och inte minst den synthslinga som ger avslutandet precis den nyans det förtjänar och som sakta, sakta tonar ut, ensamt klingande mot slutet, fusionerar sig och blir till en enda enhet, mer stark än något jag tidigare stött på. Det går egentligen inte att förklara hur magisk denna låt är, utan måste egentligen upplevas. Själv har jag inte riktigt rest mig än.

Det krävs sin man att kunna lyssna på The Second Wave. Det fordras rätt sinnesstämning och att man uppriktigt vågar släppa in Jan Jämte när han först försiktigt knackar på ditt fönster och sedan vänder dig upp och ner.
Personligen anser jag fortfarande The Second Wave vara en av de bästa skivor jag någonsin lagt öronen på. Och att det i min värld redan är en klassiker, såhär bara tre år senare, är inget dåligt betyg.
Inget dåligt betyg alls.

Betyg: 9

Bästa spår: Like Coming Home och One Of Us Must Hang. Men du ska lyssna på hela skivan, från start till mål.