bobergsrecensioner

Skrikaren tillika rensångaren Christian Älvestam har lämnat skutan och blivit ersatt av två sjungande förmågor, i form av Roberth Karlsson för skrik och gap och Lars Palmqvist gällande rensång. Kvar är en i mina ögon ohelig allians.

Detdär med sången ja. Det är egentligen rent barnsligt vad viktigt det är. Det finns de som lätt skulle kunna klara sig utan sina respektive sångare, eller i alla fall byta ut dom(Dream Theater, Daron Malakian i System of A Down). Och sedan finns det de band som, trots hur bra instrumentalisterna i sig är, aldrig någonsin skulle klara sig utan sin frontman(Opeth, Soilwork, Serj Tankian i System of A Down). I den senare kategorin vill jag placera Scar Symmetry.
Det som fick mig att reagera på Scar Symmetry från första början var Christan Älvestams avgrundsdjupa growl. Och det som fick mig att bli tvungen att plocka upp hakan från golvet var hans rensång. Sällan har jag blivit så knockad som under första lyssningen av låten The Illusionist.

Därför är det med ovana öron man tar sig an det nya Scar Symmetry. Vet inte riktigt vart man ska hålla i sig. Hittar inga krokar någonstans. Jag lyssnar, men jag tycks inte höra. Och detta är inte bara sångens fel(även om jag kommer till den senare).
Det känns som att all egentlig drivkraft och inspiration fanns hos Älvestam. Jag kan ha jättefel, men det är den direkta känslan jag får när jag slänger på Dark Matter Dimensions. Det är aldrig dåligt egentligen, det finns melodier och det finns stämmor och det finns helt fruktansvärt skickliga gitarrpartier. Men det där lilla extra, som gör att man verkligen fastnar dyker aldrig upp. Om jag bestämt mig för att sången inte ska vara tillräcklig, eller om det faktiskt är så att ingen kan axla Christian Älvestams båda röstlägen vet jag inte. Men jag vet att jag inte tål dåligt engelskt uttal, och i A Parenthesis In Eternity är den rentav usel. Herregud.

Så detta tillsammans med ett burkigare ljud, avsaknaden av melodikrokar och för många låtar, gör att jag inte alls fastnar för Dark Matter Dimensions. Det är inte alls så dynamiskt och inspirerat som under Pitch Black Progress och Holographic Universe. Och det är jättesynd.
Christian Älvestam, kom tillbaks. Jag saknar dig.


Betyg: 5
Bästa spår: The Iconoclast