bobergsrecensioner

Som jag nämnt tidigare - det är mycket folkigt och symfoniskt nu för tiden. Finntroll är svåra att veta var man har. Hur ska man förhålla sig till ett band som egentligen inte tar sig själv på särskillt stort allvar? Well, lyser spelglädjen vacker och tydlig finns det väl inte så mycket att klaga på.

Matias "Vreth" Lillmåns har själv tidigt proklamerat att medlemmarna i Finntroll alltid har extremt roligt när de spelar in en skiva. Har man inte kul kan det lika gärna vara. Skön inställning. Och med det i åtanke blir det genast lite lättare att lyssna på Nifelvind. Jag kan lätt bli nervös av att lyssna på musik där musikerna verkligen vill mena allvar med det de håller på med, medans musiken sig är - eller i alla fall känns - så oseriös. Men när jag efter ett par lyssningar fick reda på Vreth's filosofi gällande bandet i stort vart det med ens ett par andra ögon som betraktade bandets senaste alster. Och det var helt klart till det bättre.

Musikaliskt sätt är det som vanligt - det är humppametal med tomtar och troll på agendan. Småfnissigt och lagom löjligt. Det är svårt att inte skapa skrattgropar längs kinderna över låttitlar som Den Frusna Munnen eller Under Dvärgens Fot. Kvalitén på låtarna är genomgående hög, så när som på Galgasång. Annars håller finnarna mig ständigt underhållen. Det håller sig inom sina egna ramar och gör inga volter utanför lådan, ingen ska bli besviken. Kanske kan kännas lite tråkigt, men jag känner att om kvalitén är såhär hög kan jag egentligen inte klaga.
Sen ska killarna ha hinkvis med kudos till ett av de snyggaste bandfotona jag sett. Så löjligt. Men så jävla rätt.

Betyg: 6
Bästa spår: Under Bergets Rot