bobergsrecensioner

Det är vår(Ja, jag tänker skita i det faktum att det snöade på sina ställen igår, det hände inte i min värld). Våren är väldigt mycket en förberedelse för många. Om det gäller att masa sig ner till gymet för att inbilla sig man ska hinna bli fit till beach -10, se knopparna slå ut lite här och var, känna solens ännu rätt svala strålar träffa en i nacken eller bli nykär - ja, det är väl upp till var och en. Men våren är förväntningarnas årstid. Och Go är i sin tur den perfekta skivan för detta tillstånd.

Alla som är kompis med Sigur Rós vet vem Jón Þór Birgisson är. Den stråkgitarrförsedde falsettsångaren har mången gång trollbundit oss med sin konstellations eteriska och flyktiga melodier och fullkomligt makalösa crescendon. När halva bandet går och blir pappalediga - ja, då gör man väl ett soloprojekt då. Resultatet är Go. Och vilket resultat sen.

Man anar absolut att det är Jónsi det hadlar om såfort plattan börjar snurra, det tänks inte långt utanför lådan här. Den patenterade falsetten sitter precis där den ska. Inledande Go Do är närmre besläktad med Með suð í eyrum við spilum endalaust än någon av Sigur Rós tidigare skivor. Det känns poppigare, lite spattigare och fluffigare än Exempelvis ( ) Eller Takk. Skillnaden är väl att Jónsi lyckas med det hans band inte riktigt klarade av på sitt senaste alster - att blanda de båda influenserna och få de att bli ett. Go är i det avseendet helt perfekt.

De lite mer rökiga låtarna(aaallt är ju relativt...) kommer garanterat följa mig genom hela sommaren. På stranden, i skuggan av ett stort träd i full blom, under de varmaste dagarna när solen verkligen steker och under min underbara sommarförälskelse. Jónsis falsett kommer vara med mig alla steg på vägen av vad jag förväntar mig kommer bli en fantastisk sommar. Go Do, Boy Lilikoi, Sinking Friendships och alldeles fantastiska Around Us sätter tonaten.

Det är dock de lite mer vemodiga och lugna låtarna som verkligen får mig på fall. Tornado, Kolniður och avslutande Hengilás är låtar som verkligen får det att kittlas i hela kroppen men samtidigt rysas av välbehag. Jag är helt tagen. Jag vill aldrig det ska ta slut. Precis samma känsla jag kommer få när hösten börjar närma sig. När man ätit sig rund på livets goda under sommaren, löven sakta men säkert samlas på hög vid rännstenen och bildar någon form av rödorange rännil, solen går i moln och man står där hjärtekrossad.

När Grow Till Tall med sitt taktfasta trummande, makalöst vackra fiolspel och sin dovt ljudande falsett sakta men säkert ebbar ut i Hengilás mollstämda toner blir jag nästan tårögd. Mållös om inte annat. Toner som inte kan beskrivas, bara upplevas.

Mer än den sista, ljuvt ljudande tonen precis när man trott att allt är slut. Ett sista andetag. En liten chans till. En liten strimma hopp.

Årets vackraste skiva är redan här.


Betyg: 8
Bästa spår: Tornado och Kolniður