bobergsrecensioner

Bleeding Through har aldrig slutat imponera på mig. 2006 släppte de The Truth, som fortfarande är en av de bästa skivor jag hört, Declaration från 2008 var även den helt fantastisk och deras självbetitlade album lämnar knappast någon besviken. Efter knappa två minuters orkestralt intro lägger Brandan Schieppati och hans manskap i högsta växeln och låter endast hans egen röst överrösta blastbeatsen och de dånande riffen. Bleeding Through visade oss tidigt att de inte är vilket dödsband som helst. Bandet duckar inte för att använda sig av Norge-influerande synthar för att öka nyanserna och som sagt ge en liten black-stämpel på arrangemanget, samtidigt som de fortfarande väljer ut en tre låter som likt en näpen röd ros låter en rensångsrefräng dyka upp bland snåren. Smakfullt så det förslår och en välbehövlig liten paus i allt mördande.

Visst, Det är inte The Truth all over again, det kan jag inte påstå. Det låg så jävla mycket ilska, så mycket krossad kärlek och så mycket ångest i nämnda alster att det är svårt att överträffa något sådant. Och det köper jag. Jag får ändå mina lystmäten i krossande riff, lekfulla partier, blixtsnabbt trumspel, svintunga breakdowns och vackra refränger. Jag älskar det.
Det känns konstigt att säga att Bleeding Through innehar en nedåtgående trend då betyget på skivorna sänks med en pinne för varje skiva. Det känns verkligen inte så. Sextetten är fortfarande det mest lockande därute, något som den förkrossande bra spelningen på Metaltown lydigt proklamerade.
Avguda Bleeding Through.


Betyg: 7
Bästa spår: Salvation Found