bobergsrecensioner

Bättre sent än aldrig säger dom ju. Dags för mig att summera det jag sett av Metaltown anno 2010. Eftersom jag inte är någon form av "äkta" journalist som skriver för tidningar eller såntdär bjäfs kommer jag blanda in en del personliga anslag, som vad vänner tyckte och lite sidohistorier och diverse. Äh, läs får ni se. Här är mitt Metaltown!

Skindred
Jag kollade Skindred ungefär två dagar innan jag åkte ner till Göteborg, så mina förkunskaper om bandet var knappast episka. Men jag tänkte att om de ändå ska få inleda årets metallstad tänkte jag väl i alla fall ge dom en chans. Skindred spelar någon form av reggae-influerad nu metal med alla sorters onlika inslag. Budskapen är givetvis politiska. Sången är väldigt intressant och går från ren crunk till rensång och vissa skrik. "Detta kan ju vara rätt kul live" tänker jag. Helt rätt. När Skindred kliver upp på scenen äger de den, eller frontmannen Benji Webbe fgör i alla fall. Det blir fest bland publiken redan vid 13.30 och Benji visar sig vara en riktigt cool frontman i bomberjacka, shorts och knästrumpor. Låtmaterialet sviktar väl ibland men när Nobody och Pressure drar igång är det riktigt roligt att vara på Metaltown.
[6]
Bäst: Pressure.
Sämst: Övriga bandmedlemmars scennärvaro.




Brian "Head" Welch
Metaltown har alltid haft ett tight spelschema, ett spelschema som alltid följts benhårt av både arrangörer tillika artister. Allting har flytit på mer eller mindre klanderfritt i fem år. Tills Head dyker upp. Eller inte dyker upp snarare. Nästan 20 minuter försenad klampar nu metalkonstellationen fram. Vi rynkar redan på näsan. Sedan blir det inte direkt bättre av att Heads så känslosamma uttryck på skiva här blir någon löjeväckande cirkus som förstörs av den fattiga "sången" och övriga bandmedlemmars knarkiga uttryck. Ett barnkalas där instrumenten verkar skötas av tolvåringar. Eftersom Katatonia spelar härnäst och Head är så försenad som vi är blir vi tvugna att dra tidigare. Inget någon av oss tyckte var särskilt synd förvisso. Såhär får man inte bete sig.
[4]
Bäst: Money
Sämst: Var ska jag börja? Förseningen, det bleka låtmaterialet, slakten av de egna låtarna? Basisten hade dessutom emosmink på sig och såg allmänt plågad ut. Jag ville kräkas.




Katatonia
Förväntningarna var monumentala. Kanske inte så konstigt dock då jag älskar The Great Cold Distance och Night Is The New Day måste vara den mest spelade skivan under hösten, vintern och våren. Vi ställer oss utan större svårigheter längst fram - det är inte direkt världens festaste folkuppslutning - och väntar. När killarna väl dyker upp har det anlänt en rätt fin skara och stämningen ökar helt klart. Problemet med att vi står så långt fram visar sig dock vara att ljudet blir värdelöst. Bas och baskagge ekar ända in i själen medans de för bandet så viktiga nyanserna helt försvinner ut, precis som Jonas Renkses plågsamma sång. Det känns riktigt riktigt tråkigt, och både Forsaker och The Longest Year hinner förpassas innan ljudteknikern verkar få i alla fall någon form av fason på det hela. Ljudet är nu inte bra men lyssningsbart.
Resten av spelningen flyter vackert på och låtar som Liberation, Onward Into Battle, Leaders och underbara Soil's Song avverkas. Det hela är väldigt vackert och Renkses sång är oklanderlig. Ingen fest för ögat direkt när bandet bara står på sina två och lirar mer eller mindre rakt upp och ner, samtidigt som solen grusar chanserna till ett riktigt stämningsfullt set, men fan vad bra det är likt förbannat. Jag går därifrån nöjd och belåten.
[7]
Bäst: Soil's Song
Sämst: Ljudet




Bleeding Through
Jag sa sedan sekund ett att "Jag skiter i vilka som spelar under tiden, jag SKA se Bleedning Through i Close-up-tältet!". Stackars Redibo och Edward hade inte mycket att säga till om, det blev att missa några minuter av Sonic Syndicate. Det verkade inte göra Redibo så mycket då han precis som jag redan sett SS fyra gånger tidigare. Inte heller Edward verkade tycka särskilt synd om sig själv när bandet väl drog igång, dels då han fick se den snyggaste synthisten han någonsin sett(Som jag givetvis hann paxa före. Edward var nära på att gå hem), han fick även sig en lektion i hur man skapar en ritkigt fet moshpit på väldigt liten yta. Imponerad var bara förnamnet.
Bleeding Through levererar en riktigt fetsmet till svärtad dödscore och publiksvaret är fenomenalt. Det blir ett riktigt mäktigt ös därinne och Brandan Schieppati(fan vilken kropp killen har, no homo!) skuttar fram och tillbaks, klättrar upp i scenställningar och hinner samtidigt leverera en krossande growl och riktigt fin rensång. Resten av bandet verkar även dem vara på gott humör och gör ett skitbra jobb, inte minst trummisen som får blastbeata och dubbeltrampa i hyperfart. Det hela är snortajt och publiken besvarar på det sätt de kan - genom att kasta sig över kravallstängslet, en efter en. Crowdsurfing, mosh- och circlepits... Det är riktigt häftigt att se. Och när Kill To Believe sätter igång myser jag som ett barn framför brasan efter flera timmar ute i snön. Metaltowns bästa spelning hittills.
[7]
Bäst: Intensiteten och kärleken till fansen
Sämst: Jag hade inte blivit ledsen om lite fler låtar från The Truth spelades.





Sonic Syndicate
Som jag tidigare skrev krockar Bleeding Through på Close-up-scenen med Sonic Syndicate på Black Stage. Vi missar dock bara dryga kvarten så det hela kändes rätt lugnt. Solen börjar dessutom skina för fullt så jag och Redibo passar på att visa lite skinn. Man skulle kunna anta att två blekfeta fyrtorn skulle dra rätt många tveksamma blickar till sig men då vi ju faktiskt är på hävvy mättalfestival är vi nog de minst uppseendeväckande personerna på stället.
Hursomhaver, efter att knuffat sig fram ett par metrar får vi bra sikt över scenen och dessutom perfekt ljud då vi står precis framför mixertornet. SS själva lyckas frammana festivalens hittills största publikhav och besvarar det hela tacksamt med ett gäng fint och kraftfullt framförda metalcorelåtar av göteborgsk snitt. Det görs skickligt och med pondus. Det är faktiskt rätt fräckt att se hur Falkenbergssextetten sakta men säkert börja fylla ut skorna och med nya sångaren Nathan Biggs har man enligt mig lyckats få till en kraftfull nyans till Richard Sjunnessons skrik. Vi bjuds dock inte direkt på några överraskningar, utan det är Aftermath, Jack of Diamonds, nya Burn This City och givetvis avslutas setet med Denied. Det hela görs dock bra och med en fin intensitet som får publiken att tagga till rejält och piren börjar för första gången gunga betänkligt. Betyget är högt men svagt.
[7]
Bäst: Jag gillar Burn This City som fan.
Sämst: Vi har sett det förut.




Coheed And Cambria
Vi blir tvugna att skippa Niles extremtekniska och meckicka döds till förmån för krubb, men hör det dock fint från där vi sitter. Det hela är stenhårt och muskulöst men det blir rätt svårt att skönja några av de välbehövliga nyanser som gör Nile överhuvudtaget lyssningsbara. Ett betyg är jag dock inte berättigad att belöna bandet med då jag inte ägnar dom min fulla uppmärksamhet utan är mer upptagen med att reda Edward eller något annat busigt. Men band som döper låtar till Papyrus Containing The Spell To Preserve Its Possessor Against Attacks From He Who Is In The Water förtjänar respekt.
Coheed And Cambria hinner vi dock med, ett band som kan vara både fågel och fisk live. Att de kan snickra låtar vet både jag och Redibo, då bitar som Welcome Home, The Running Free och Wake Up snurrat flitigt hos oss båda. Synd då bara att vi inte får höra några av just dessa. Coheed And Cambria verkar helt och hållet fast beslutna att tillägna majoriteten av sitt set åt den nya, tveksamma, skivan. Något som väl egentligen inte ska ses som något konstigt och antagligen inte negativt, men att inte spela sina mest publikfriande låtar är ju löjeväckande. Okej, vi får som sista låt stifta bekantskap med underbara Welcome Home, men då är det utan möjligheten till episk allsång som låten ju annars är alldeles perfekt ämnad för. Riktigt irriterande och enligt mig en miss. Antiklimax deluxe.
[5]
Bäst: Welcome Home. Och sångarens "frisyr".
Sämst: Resten.



Rammstein
Medans Redibo och Edward piper iväg för att se Dalarns stolthet, powerpopparna Sabaton, passar jag och biffen på att fukta våra strupar med lite flytande bröd. Väl inne i öltältet får vi stifta bekantskap med två superfulla tillika superdryga killar som Biffen helst vill slå på käften och en kille som inte hinner till bajamajan utan kräks över en sopcontainer. Redibo och Edward hann se litegrann av Sabaton och jag har för mig att de gillade det.
Men de får dra tidigt från spelningen - mycket tidigt. Det är nämligen dags att ta plats långt fram för att få se kvällens, Metaltowns, årets höjdpunkt - Rammstein. Mycket kan sägas om de tyska morbidrockarna, men de kan aldrig anklagas för att inte ställa till med en jävla show. Dessutom har jag alltid älskat deras musik. Mina förväntningar är monumentala. Och när Till Lindemann börjar gnola på introt till Rammleid, det megastora skynket som skylt hela Black Stage sedan Coheed And Cambria spelat där försvinner till ljudet av smällare och en svinstor tysk flagga nu pryder hela scenen till ett ekande "RAMM! STEIN!" är jag i himlen. Kvällen är ljummen men jag börjar nästan få frossa av all gåshud. Vilken jävla början. Och det blir inte sämre.
Till Lindemann står i någon form av fjäderskrud och ser ut som en morbid påfågel med en lysdiod i käften och gormar. Scenerier byts, likaså kläder. När min absoluta favoritlåt från nya skivan Liebe Ist Für Alle Da, Waidmanns Heil tar fart och Till sportar smutsiga läderhosen, tysk jaktmössa och ett skitgammalt gevär och låter oss i publiken skrika "Waidmanns- manns- manns- manns HEIL!" vill jag aldrig att detta ska ta slut. Jävla tur för mig då att det är långt kvar. Och att det om möjligt ska bli ÄNNU bättre.

Det sprutas eld ur gasmasker som sitter fast på Lindemann och gitarrister Richard Kruspe och Paul Landers. Vår eminente sångare blir nedsparkad av den lille lille tanige keyboardisten Christian Lorenz och flippar över, sliter tag i det lilla benranglet, kastar ned honom i ett rostigt, steampunkigt badkar, hissar sig själv upp för en femton meter hög platå och låter en bensindunk med fyrverkerier skölja ner över vår stackars synthist. När Du Riechst So Gut börjar, dyker Lorenz upp igen i en alldeles glittrig outfit, springer upp till sin plats framför keyboarden, startar ett rullband som han går på samtidigt som han spelar. Under låten Pussy frågar Till Lindemann om vi gillar rakad fitta samtidigt som han sätter sig gränsle över en rosa kanon som är misstänksamt lik en viss fallos och sprutar oss blöta av vitt skum. Lille Lorenz får under nya låten Haifisch i uppdrag att ta sin båt ut på en liten seglats, och sätter sig således i en gummibåt som väktarna skickar ut i publikhavet. Lorenz bärs nu alltså helt och hållet av publiken själva. Detta borde av ren praxis sluta i katastrof, men publiken låter den lille sakta men säkert flyta från vänstra sidan till den högra i ett par minutrar innan han bärs tillbaks på plats av väktarna igen. En av de allra coolaste liveupplevelserna någonsin för mig. Det är bara av ren kärlek från fansens sida som detta är möjligt.
Det är bomber och granater, mera steampunk, en fantastisk ljussättning, oklanderligt ljud, upplyst konfettiregn, diverse sjuka påhitt och småskandaler. Det är som att se en morbid kabaret som man aldrig vill ska ta slut. Och då har jag inte ens sagt ett ord om musiken.

Det är mycket från nya skivan, LIFAD, givetvis. De första åtta låtarna på skivan faktiskt. Å andra sidan är Liebe Ist Für Alle Da en av de mest genomlyssnade skivorna de senaste månaderna, så mig gör det inte ett skit. Vi får ju bortsett från de från senaste alstret riktigt bra låtarna ändå ta del av alla måstelåtar, klassikerna. Feuer Frei, Du Hast, Ich Will, Du Riechst So Gut. Vi får dem alla. Och givetvis - Givetvis - Sonne. När trumslagare Christoph Schneider ensam drar igång det obesvikliga kompet vet jag direkt vad som väntar. Och jag blir helt till mig. När sedan ett av de tyngsta och mest effektfulla riffen i världen börjar ljuda försvinner jag bort ett ögonblick. Jag tänker för mig själv att "Detta måste vara det bästa någonsin". Och bortsett från Iron Maidens Hallowed Be Thy Name på Ullevi 2008 är detta högst troligt den bästa låten jag hört live någonsin.
Jag har sett väldigt mycket livespelningar i mina dagar, sett till min ringa ålder. Det finns ingenting som klår Iron Maiden live. Antaligen aldrig någonsin något som kommer göra heller. Alla bandets liveuppträdanden jag vart på har vart något helt bortom denna värld. Inte jämförbart med något annat. Bortsett från detta är högst troligt Rammstein live på Metaltown 2010 det bästa jag sett live någonsin. Jag har blivit annihillerad av The Haunted i snobbklubben Deeps källarvåning, sett Avatar välta Meeths, skrikit mig hes till Icipher när Dark Tranquillity levererade en förkrossande bra spelning på Trädgår'n för snart fyra år sedan och stångat mig blodig i moshpiten till Raised fist. Alla makalösa spelningar och minnen för livet. Inget av detta kommer dock i närheten av det Rammstein gör på Metaltown anno 2010. Det hela görs med en sådan millimeterprecision, sådan eftertanke, sådan kärlek att det nästan blir overkligt. Det är sådan kraft i låtmaterialet och en sådan pondus som visas upp att inga andra band kan jämföra sig med Rammstein vid ett sådant här tillfälle. Publiken älskar bandet och de besvarar kärleken på sitt sätt. Ingen gör det som Rammstein.
Ingen.
[8]
Bäst: Väldigt väldigt mycket.
Sämst: Richard Kruspe är den enda som lite då och då verkar gå på rutin.




Amon Amarth
Andra dagen börjar sent. Band som Witchery, Adept och Sodom skippas till förmån för välbehövlig sömn efter gårdagens tolvtimmarspass. Vid 16.30 står vi på plats för att se Fintroll men det regnar så förbannat och världens bästa Boberg har inte tagit med sig annat än en liten tröja, så vi tar skydd inne i close-up-tältet där Raunchy spelar. Det låter säkert bra.
Vi hinner i alla fall se lite av Finntroll. Roligast där är trummisen som inte rör en enda min under hela spelningen utan ser helt trött ut och bara kollar rakt ut samtidigt som han dubbeltrampar i blixtsnabb takt. Efter ett tag tänder han en cigg - som han inte ens röker på, utan bara har i munnen tills den slocknar. Sjukt skön kille. Jag hör dessutom Trollhammaren och nya Under Bergets Rot, så jag är nöjd. Hinner dock inte se allt varpå jag inte är berättigad att betygsätta finnarna.

Amon Amarth däremot är det annat med. Jag får låna biffens poncho, så jag slipper bli blöt - däremot ser jag ut som nån random tysk på svensk barncamping. Riktigt pinsamt och inte det minsta metal. Att ponchon i fråga dessutom är vägverket-orange gör knappast saken bättre - det är inte direkt så att jag smälter in.
Hursom, allt detta glöms när Solnas vikingahjältar Amon Amarth intar scenen och Metaltown och med ens smäller igång Twilight of The Thunder God. Dubbelkaggar smattras, riff rivs av i bländande fart och Johan Hegg är coolast i världen. När alla fem till slut börjar circlebanga i takt vet man att det är Amon Amarth man ser - för fjärde gången. Det blir dock aldrig någonsin dåligt. Killarna har en lätt uppgift med den låtskatten och de tekniska färdigheterna de besitter. Allt som behövs är ett glatt humör och en gästande legendar i Entombeds L-G Petrov som gormar med i världsbästa Guardians of Asgaard. Jag njuter genom hela spelningen. Amon Amarth kallades "trögga och gamla" av GP's recensent förra gången de var på Metaltown. Inget kunde någonsin vara mindre fel i år.
[7]
Bäst: Asator och Guardians Of Asgaard.
Sämst: Någon gång skulle jag faktiskt vilja höra Embrace The Endless Ocean och Prediction of Warfare.




Dark Tranquillity
När jag fick se att Göteborgs bästa - sveriges näst bästa - band skulle bli intvingat i lilla close-up-tältet blev jag först vansinnig. Det finns inget som gör mig så heligt förbannad att se pionjärnerna inom göteborgssoundet förpassas till ett litet tält medans In Flames headlinar på storsaste scenen. Kvalitén på musiken spelar tydligen ingen roll så länge det drar folk. Men om du tror att det inte finns folk som vill se DT har du fel. Jävligt fel. När vi kommer dit står det folk UTANFÖR tältet i regnet då de inte får plats. Vi knôr oss in rätt bra och har en fin överblick över scen och folk - inget snack om saken, såhär välfyllt har tältet aldrig någonsin varit. Det värmer i min själ.
När Stanne, Jivarp och grabbarna sedan äntrar den lilla scenen exploderar tältet. När bandet dessutom drar igång sin första låt river nästan fansen tältet i förtid. Stämningen härinne är nu elektrisk. Fansen älskar sitt Dark Tranquillity, och killarna är inte sena med att visa att det helt och hållet är ömsesidigt. De skiter i att de spelar i ett tält, ju mysigare och mindre desto bättre säger dom. Och när de med sådan pondus, självsäkerhet och känsla river av låtar som Dream Oblivion, Monochromatic Stains, Terminus (Where Death Is Most Alive) och Misery's Crown är jag beredd att tro dom. Det som nu utspelar sig i Close-up-tältet är för bra för att egentligen präntas ner på ord. Jag vet i alla fall att jag aldrig vill att det ska ta slut.
Jag har sett DT många gånger förr. De har aldrig någonsin vart dåliga. Men de har heller aldrig någonsin varit så bra som på Metaltown 2010. De nya låtarna hjälper dessutom onekligen till, och när jag äntligen får höra en av årets allra bästa låtar, The Fatalist, är det inte mycket sans och reson kvar i mig. Jag får ståpäls över prexakt hela kroppen samtidigt som jag bara vill in i piten och slåss. Och när jag mot alla jävla odds faktiskt får Iridium som avslutare kissar jag nästan lite. Jag upplever en njutångest likt ingen annan och när jag vänder mig mot Redibo ser jag att han känner samma sak som jag. Så när jag för säkerligen elfte gången säger "Fy fan vad bra detta är!" vill han ändå inte slita ansiktet av mig.
Han håller bara med.
Jag undar om Dark Tranquillity själva vet hur bra de är?
[8]
Bäst: Dark Tranquillity.
Sämst: Icipther på Trädgårn för några år sedan tillhör fortfarande en av mina största live-minnen någonsin. Jag kommer antagligen aldrig få höra den igen.




In Flames
Efter Darkt Tranquillitys totala urladdning är det inte utan ett viss mått av skepsis man tar plats för att se In Flames. Jag själv har ingen bra relation till bandet - sånär som på perfekta Soundtrack To Your Escape - och sannerligen inte till Anders Fridén. Jag kanske träffade honom på en dålig dag, men trevlig var han då fan inte. En hemskans massa folk har dock tagit plats, vilket ju inte alls är konstigt - bandet är ju nästintill heligt i stan. Förhandssnacket går väl mest kring om det blir så jäkla mycket från senaste skivan då alla är rörande överrens om att den är usel, och givetvis om Jeppe Strömblads ersättare kan leverera. Två minuter in i spelningen får vi svar på båda frågorna - In Flames inleder med Alias och ja, det kan han. Trummisen har dock hängt en blåvit halsduk över trumsetet. Jag vill gå därifrån.
Det blir inte så mycket tid över för mellansnack, vilket förvånar mig. Jag trodde väl ändå att det skulle pratas lite trevligheter och smöras lite för bandets lojala och patriotiska fans. Det blir inte mycket alls sådant. Det blir inte mycket av något av det jag efterlyser - dendär extra nerven, dedär tjugio extra procenten bandet alltid brukar ge på hemmaplan, det som gör att In Flames enligt många - vissa - faktiskt höjer sig bland mängden. Jag ser ingenting av detta, utan jag ser ett tomt skal. Jag kommer aldrig nära inpå Iwers, Fridén och Gelotte. De står där. Jag ser dom. Men de ser inte mig. Inställningen känns lam. Och då kan inga fyrverkerier i världen rädda dig. Hur man som headlinande göteborgsband kan gå på rutin under de sista självande minutrarna av Göteborgs största festival är för mig en jävla gåta. Det är totalt oförlåtligt och bekräftar egentligen alla mina känslor för bandet. Det är inte bara jag som känner detta, mina vänner känner samma sak. "Det var väl bra, men inte så mycket mer" och "Rammstein var mycket bättre!" går snacket. En liten antiklimaxavslutning på en annars fantastisk festival.
Fast jag föväntade mig å andra sidan inget annat.
[6]
Bäst: Come Clarity är en pärla.
Sämst: Sveket mot fansen.



SÅDÄR! Det var min version av och syn på Metaltown 2010. Hoppas ni haft lika kul att läsa som jag har haft att skriva. Lämna gärna en kommentar eller två. Until next time! :)