Bobergs Julkalender - Plats 3
Plats 3: Exodus - Exhibit B: The Human Condition
Såhär dan före dan före dopparedan har vi slutligen nått de ärofyllda medaljplatserna. Och hugger bronset, om än knappt, gör de gamla Bay Area-thrasharna Exodus, som med sina båda ådagalägganden (Exhibit A: The Atrocity Exhibition släpptes 2007) lyckats frammana de enskilt bästa thrashexcerciserna sedan slutet på 80-talet. Det är blixtsnabbt, stenhårt, kristallklart - och så jävla bra.
Exhibit B tar oss på en resa genom mass-, folk- och seriemord, skolskjutningar, vår jords förfall och Hollywoods vidriga ideal. Och det görs genom fullständigt maniska gitarråtaganden, där Gary Holt och Lee Atlus står för årets fetaste gitarrprestationer. Herregud så fort det går. Herregud så snyggt det görs. Det är precis sådana här album som gör att jag älskar Thrash Metal.
När verkligen allt stämmer, som i Burn, Hollywood, Burn eller Good Riddance, där gitarrer, sång(Rob Dukes sjunger bättre än någonsin) och trumspel(Tom Hunting är ett tvåtaktande monster) ligger i perfekt harmoni är det förkrossande bra. Sådär att du inte riktigt vet varken in eller ut, adrenalinet börjar fyllas till sin bristningsgräns och sjuder ur öronen på dig och du bara vill krossa något med dina bara händer. Perfekt att gyma till med andra ord.
Vissa säger att skivan är för lång. Jag säger att du får mer Exodus för pengarna. Med det sagt hade nog dock Exhibit B: The Human Condition med lite tur klättrat ytterligare ett snäpp upp på årsbästalistan om Downfall, Nanking och Democide slopats till förmån för ett högre tempo. Men inte gnäller väl jag när jag får dansa benknäckardans och sparka ut tänder till världens bästa Thrash. Referensmaterial. "Adios planet Earth, now DIE!".
Tidigare betyg: 8
Lyssna på: Good Riddance
Såhär dan före dan före dopparedan har vi slutligen nått de ärofyllda medaljplatserna. Och hugger bronset, om än knappt, gör de gamla Bay Area-thrasharna Exodus, som med sina båda ådagalägganden (Exhibit A: The Atrocity Exhibition släpptes 2007) lyckats frammana de enskilt bästa thrashexcerciserna sedan slutet på 80-talet. Det är blixtsnabbt, stenhårt, kristallklart - och så jävla bra.Exhibit B tar oss på en resa genom mass-, folk- och seriemord, skolskjutningar, vår jords förfall och Hollywoods vidriga ideal. Och det görs genom fullständigt maniska gitarråtaganden, där Gary Holt och Lee Atlus står för årets fetaste gitarrprestationer. Herregud så fort det går. Herregud så snyggt det görs. Det är precis sådana här album som gör att jag älskar Thrash Metal.
När verkligen allt stämmer, som i Burn, Hollywood, Burn eller Good Riddance, där gitarrer, sång(Rob Dukes sjunger bättre än någonsin) och trumspel(Tom Hunting är ett tvåtaktande monster) ligger i perfekt harmoni är det förkrossande bra. Sådär att du inte riktigt vet varken in eller ut, adrenalinet börjar fyllas till sin bristningsgräns och sjuder ur öronen på dig och du bara vill krossa något med dina bara händer. Perfekt att gyma till med andra ord.
Vissa säger att skivan är för lång. Jag säger att du får mer Exodus för pengarna. Med det sagt hade nog dock Exhibit B: The Human Condition med lite tur klättrat ytterligare ett snäpp upp på årsbästalistan om Downfall, Nanking och Democide slopats till förmån för ett högre tempo. Men inte gnäller väl jag när jag får dansa benknäckardans och sparka ut tänder till världens bästa Thrash. Referensmaterial. "Adios planet Earth, now DIE!".
Tidigare betyg: 8
Lyssna på: Good Riddance
Kommentarer
Trackback
