Bobergs Julkalender - Plats 5
Plats 5: Bring Me The Horizon - There Is A Hell, Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret
Det trodde jag minsann inte. Att världens sämsta Bring Me The Horizon skulle göra en av årets bästa skivor. Suicide Season är fortfarande helt olyssningsbar, så om det var tur eller mognad som gjorde skivan med världens längsta albumtitel så otroligt bra vet jag inte. Och ärligt talat, jag bryr mig inte. Det jag däremot vet är att ett gäng snorungar från Skottland, ledda av en pinnsmal, söndertatuerad modell som skriker och gapar om hierta och smerta skapat årets mest moderna album på mer än ett sätt. Det är bara att lyssna på inledande Crucify Me så förstår ni vad jag menar. Det är Meshuggahtunga gitarriff, en fullständigt rabiat Olli Sykes på "sång", en autotunad popröst i Light och en lång akustisk avslutning. Vi snackar sex minuter och tjugo sekunder evolution, inget annat. Hur mycket eller lite ni än vill det är detta framtiden. Min sexa i betyg från i mitten på oktober är såhär inför det nalkande årsskiftet bytt mot en lysande stark åtta, mycket på grund av att Olli Sykes nu helt plötsligt känns nyanserad i sina olika röstlägen.
Om till och med Elin kan tycka detta är jättebra förstår man att Bring Me The Horizon gjort något alldeles extraordinärt. Tack grabbar, för att ni sparkade mina fördomar rätt i ansiktet.
Tidigare betyg: 6
Lyssna på: It Never Ends
Det trodde jag minsann inte. Att världens sämsta Bring Me The Horizon skulle göra en av årets bästa skivor. Suicide Season är fortfarande helt olyssningsbar, så om det var tur eller mognad som gjorde skivan med världens längsta albumtitel så otroligt bra vet jag inte. Och ärligt talat, jag bryr mig inte. Det jag däremot vet är att ett gäng snorungar från Skottland, ledda av en pinnsmal, söndertatuerad modell som skriker och gapar om hierta och smerta skapat årets mest moderna album på mer än ett sätt. Det är bara att lyssna på inledande Crucify Me så förstår ni vad jag menar. Det är Meshuggahtunga gitarriff, en fullständigt rabiat Olli Sykes på "sång", en autotunad popröst i Light och en lång akustisk avslutning. Vi snackar sex minuter och tjugo sekunder evolution, inget annat. Hur mycket eller lite ni än vill det är detta framtiden. Min sexa i betyg från i mitten på oktober är såhär inför det nalkande årsskiftet bytt mot en lysande stark åtta, mycket på grund av att Olli Sykes nu helt plötsligt känns nyanserad i sina olika röstlägen.Om till och med Elin kan tycka detta är jättebra förstår man att Bring Me The Horizon gjort något alldeles extraordinärt. Tack grabbar, för att ni sparkade mina fördomar rätt i ansiktet.
Tidigare betyg: 6
Lyssna på: It Never Ends
Kommentarer
Trackback
