Angels And Airwaves - L☂☽VE

Har du spelat i ett band som Blink 182, som egentligen uteslutande vunnit mark genom sin av någon anledning omåttligt populära kissochbajs-bebispunk, kommer du för alltid få stå till svars för dina tidiga synder. Om du så går över till liite seriösare skejtpunk(+46) men fortfarande inom samma gebit, eller gör nästan helt om och letar annan mark kommer du för evigt vara en del av ditt forna musikaliska beteende.
Angels And Airwaves har hittat sin grej. Absolut. Det ska vara 30 Seconds to Mars-ig arenapoprock. Du ska få känslan av att du flyger genom rymdens oändlighet, funderandes över bandets kvasifilosofiska lyrik. Och det fungerar säkert hur jäkla bra som helst om du sitter med snedlugg längst bak i bussen till skolan. jag själv kan se abitionerna - att verkligen försöka tillföra något drömskt och lite spännande. Det är mer i utförande det fallerar.
Angels And Airwaves har släppt tre skivor. Och i mina ögon låter verkligen allting likadant. Samma upplägg i låtar, samma riffuppbyggnad, synthljud, röstläge, lyrik... Det funkade bra i We Don't Need To Whisper, där man lätt såg pretentionerna men kände att detdär lilla extra saknades. Nu, två skivsläpp senare, känns det precis likadant. Minus pretentionerna. En fem år lång stagnation är sådär lagom upphetsande. Och lyrik som We are all love / And love is hard / We are hard to love får håren på armarna att resa sig. På ett dåligt sätt.
Visst, allt är inte kattpiss. Shove är den av alla likadana låtar som låter bäst, även om jag helt klart känner att jag hört detta förr.
Själva konceptet är ju dock fortfarande bra, men man MÅSTE hitta nya infallsvinklar. Rymden är ju stor. Angels And Airwaves visar oss dock bara en liten liten del av den. Och även om du kan ta instrumentalisten från bebispunken kan du tydligen igen ta bebispunken från instrumentalisten. Detta duger inte.
Betyg: 5
Bästa spår: Shove.
Kommentarer
Trackback