bobergsrecensioner

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detdär med att jämföra bandet jag recenserar med andra band. Jag nämner ofta referenser jag kan hitta i olika bands stilar, det finns nästan inga konstellationer som längre är unika. Problemet är dock att jag ibland kan känna att jag tappar forkus från artisten jag faktiskt recenserar. Lite så känner jag med Baroness.

Men det är faktiskt inte så konstigt heller, när Savannahgrabbarna faktiskt låter som Mastodons lillasyster. Det blir på något sätt ofrånkomligt. Det slaktas takter i sludgetakt, trummas på rätt friskt för att inte minst säga dynamiskt och känns precis sådär knarkat som när Mastodon lirar. Till och med sången känns igen.

Däremot ska det sägas, understrykas och placeras i kursiv att Baroness INTE är någon form av plagiat. Många spelar sludge, många spelar progressiv rock, Baroness gör det bara väldigt likt storebr.. Förlåt, Mastodon.

Baroness står helt klart på sina egna ben. Med kraftpaket som The Sweetest Curse, War, Wisdom And Rhyme, underbart melodiska delar som Swollen And Halo eller A Horse Callde Golgotha och givetvis de korta melodiska och alldeles fantastiska bitarna som stavas Steel That Sleeps The Eye och Blackpowder Orchard kommer man väldigt långt, och det behöver verkligen inte talas om plagiat eller låtstölder. Aldrig. Och som vanligt i denhär genren samlar du på dig så många intryck att hälften vore mer än nog. Jag själv finner mig bara att njuta i fulla drag åt alla okonventionella delar som så snyggt och obegripligt knyts ihop till en helhet bättre än det mesta. Hade jag stött på Blue Record några månader tidigare hade det legat riktigt högt upp på årsbästalistan.

Nu får Baroness nöja sig med att jag älskar skivan.

Betyg: 7

Bästa Spår: The Sweetest Curse och Swollen And Halo