bobergsrecensioner

Danska Kellermensch syns inte någonstans. Hörs inte någonstans. Finns de?
O ja. I allra högsta grad.

Det är inte lätt att sätta ett enda epitet på Kellermensch. Till och med för mig, som alltid ska kategorisera musiken i olika genres för mitt eget välbefinnande. Så jag låter helt enkelt bli. Det är så mycket på en gång. Så många kontroversiella influenser att det blir en enda okontroversiell soppa. Lagad på en tesked Beatles och varsitt decilitermått Tom Waits och Neil Young. Som sedan morbidt men omsorgsfullt låtit sjuda tillsammans med ett knippe brötig Neurosis, en klump av proggig Tool och - som den berömda ailoin på toppen - ståbas, fioler och tamburin som vänder hela rätten upp och ner. Varsågod att servera. Låter det läskigt? Må så vara, men jag utmanar er å det grövsta att smaka

Referenserna är oändliga - jag hör Damon Albarn(Blur, Gorillaz) i den underbara klagosången, Scott Kelly(Neurosis) i growlen, får lite femtiotalsrockabilly-vibbar av kontrabasen, tycks i ett spår höra något som närmst liknar en viss sampling i en gammal Moby-låt. Det är dystert, mörkt och nästan lite brötigt å ena sidan, och oh så vackert nedstämt och nyansrikt å den andra. Det är en så urbota oväntad kombination att det blir - tja, helt fantastiskt egentligen. All Time Low är nog en tiopoängare, på riktigt.

Omslaget till Kellermensch's debutalbum är ett konstverk. Inget skulle passa bättre. Precis som med en tavla hittar jag med Kellermensch nya nyanser, andra infallsvinklar och olika sätt att tackla alla linjer för varje lyssning. Det känns rent spontant som att skivan bara kommer bli bättre för varje lyssning.
Vilket känns lite oävet, då Kellermensch är det än väldigt unga årets allra bästa skiva. Snälla, lyssna på den. Grabbarna förtjänar verkligen det.

Betyg: 8
Bästa Spår: Moribound Town och All Time Low