bobergsrecensioner

Metal med symfoniska inslag är en subgenre som bara växer och växer, och där finska Nightwish väl får ses som fanbärarna. Bandet som blev världsstjärnor över en kväll när Oceanborn släpptes 1998. Sedan dess har mycket hänt, pretentionerna har ökat i samma takt som skattkistan blivit större och framgången har stigit bandmedlemmar åt huvudet. för snart tre år sedan släpptes deras senaste skiva, Dark Passion Play och det är den jag tänker recensera idag.

2005. Tarja Turunen är sparkad då hennes divalater drev övriga bandmedlemmar till vasinne och in hoppar ett år senare svenska Anette Olzon. Hon får ett par månader på sig att lära sig sång och lyrik och resultate blev Dark passion Play. Låtarna är alltså inte skrivna för Anettes stämma, vilket tydligt märks. Jag själv är inte alls van vid Anettes röst - inte för att den inte skulle passa musiken i sig, utan för att den inte känns rätt... Alls. Hon har ingen exceptionell sångröst. Visst är det igen lätt roll att axla, Turunen besatt en väldigt intressant stämma och givetvis behöver du inte fortsätta på operett-spåret, men det har i mina öron alltid känts som ett felbeslut att casta Anette.

Med det sagt kan vi nu fokusera på musiken. Inledande The Poet And The Pendulum är en mastodont till låt som klockar in på nästan fjorton minuter, en låt som sätter tonaten för resterande låtar på skivan. Det är bomber och granater, en hel symfoniorkester, bakgrundssångare, töntig lyrik, dubbeltramp, nu metal-gitarrer för att passa den stora massan och taktbyten, allt i samma låt. Pretentionerna är makalösa, men vem har egentligen sagt att det är fel att vara överpretto. Visst, jag var jag inte alls imponerad av The Poet And The Pendulum först - eller ens hela skivan för den delen - men låten tycks växa när förväntningarna ligger på noll. Master Passion Greed köttar på rätt bra med blåsorkesten på elva och där basisten får vara med och gapa lite. Sahara har ett rätt coolt gung, versen till For The Heart I Once Had är precis en såndär catchig sak jag hatar att jag gillar, medans avslutande 7 Days To The Wolves - där crescendot drygt fyra minuter in där Anette faktiskt får visa sin styrka regerar - och Meadows of Heaven - som i mina ögon är en snyftare av rang - faktiskt är riktigt bra.

Nu låter det som att allt är frid och fröjd i Nightwishland så som jag spär på superlativ. Well, riktigt så är det inte. Skivan är till att börja med alldeles för lång. För många för långa låtar. Hade man haft lite återhållsamhet hade låtar som Bye Bye Beautiful, Eva, Whoever Brings The Night och Last of The Wilds lätt kunnat strykas för att öka tempot och hålla intresset vid liv. Nu känns det mest som att man väntar på de bra låtarna.

Jag finner mig rätt splittrad när det kommer till Dark Passion Play. Visst, skivan låter som tio miljoner kronor, den är helt makalöst påkostad och duktigt mastrad. Därför känns det rätt surt att det har slarvats med låtval, tempo och inte minst det som alltid vart Nightwish signum. Sången.

Betyg: 6
Bästa spår: 7 Days To The Wolves och Meadows of Heaven