bobergsrecensioner

Jag vet faktiskt inte vad jag blev intresserad av först. Spel eller musik. Jag fick mitt första Nintendo Entertainment System när jag var fyra, men kan ha börjat lyssna på musik mycket tidigare - eller för den sakens skulle senare - än så. Jag vet i alla fall att dessa två mediaformer är det jag älskar mest av allt. Och att de dessutom med fördel går hand i hand. Musiken i spel har utvecklats i samma takt som de mer givna bitarna; till exempel grafik- eller manusdelen. Från att musiken vart lika kantig som grafiken själv med enkla melodislingor på inga mindre än fyra ljudkanaler, till fulla orkestrala soundtracks som täcker 32 gigabyte av en Blue-rayskivas totala lagringskapacitet på 50.
Musiken förlåter inte usel spelkontroll eller icke existerande manus, musiken gör inte enkom ett spel fantastiskt. Men musiken är oftast den del som sätter stämningen, som skrämmer skiten ur dig, och som till slut gör att ögonen tåras på dig.

Jag tänker således ange min åsikt gällande tre skivor. Två är liveinspelade och visar upp ett gäng låtar i en ny spännande tappning medans den tredje är ett rent soundtrack på skiva. Förhoppningsvis finner ni detta lika roligt att läsa detta som det är för mig att skriva.




Play! A Video Game Symphony
Det är helt klart något speciellt med Play!. Att få sätta sig i ett vackert konserthus där kungligheter och fina herrar tidigare suttit och njutit av vackra symfonier och tjocka damer och nu få njuta av spelmusik är en väldigt absurd känsla. Jag var själv i Stockholm när Play! 2007 besökte Sverige för andra gången. Känslan av att tillsammans med hundratals mednördar - och min mor - få ta del av orkestrala versioner av Castlevania-, Super Mario- och The Legend of Zelda-låtar är bland det mäktigaste jag upplevt. En och annan tår letade sig dessutom fram under det avslutande partiet i Zelda-medleyt. En på alla sätt oslagbar upplevelse. Synd bara att den behandlats så sunkigt på skiva bara.

Skivan är inspelad under en livespelning i Prag tillsammans med The Czech Philharmonic Chamber Orchestra, ledd av ingen mindre än Arnie Roth. Alla förutsättningarna till en toppspelning med andra ord. Vilket det för det mesta verkligen är, det är inte i den orkestrala delen det fallerar. Det är i låtvalet.

Om du nu ska ge ut en skiva med orkestrala versioner av spelmusik - som ju då helst inte bara ska representera spelmediet i sig, utan även tilltala alla, inte bara de mest inbitna gamers - varför i hela helsefi skippa klassiska och oh så välkända arrangemang som Super Mario, The Legend of Zelda eller Eller Final Fantasy, till förmån för dussinproduktioner som Sonic The Hedgehog, Guild Wars och Chrono Cross? Det övergår mitt förstånd. En konsert är det väl bara nördarna som går på, men ger du ut en skiva känns det som självmord att  ha med arrangemang gemene man inte känner igen, och då dessutom skippa klassikerna.

Nåväl, allt är inte kattskit. Jag får mitt lystmäte när de episka tonerna ur Castlevania II - Simon's Quest dundrar igång med en tjugomannakör i bakgrunden, och blir extremt positivit överraskad när jag som Battlefield-tok får lyssna till marshtakten till laddningsmusiken i BF1942 och de lite mer mellanösternklingande tonerna till BF2's MEC-kartor. Säga vad man vill om World of Warcraf men musik kan de faktiskt skapa, även om det måste vara den allra mest förbisedda delen av hela spelet. Vackert är det hursom. Och vackert är även arrangemanget som behandlar inledningen till fantastiska Kingdom Hearts. Yoko Smimomura är en fantastisk kompositör och det märks när introt till ett av Playstation 2's bästa spel får ta ton. Mången gånger har gåshuden tittat fram på mina underarmar när jag vilat öronen på detta soundtrack. Fantastiskt roligt.
Det är lite synd att Guild Wars får avsluta skivan, jag hade hellre sett att The Elder Scrolls IV: Oblivion fått agera avslutare. Nu ligger den näst sist istället. Men gud så vackert soundtracket är. Det spelar ingen roll att Jeremy Soule redan tonsatt musiken orkestralt, den får ändå en extra dimension när den körs live. Vi får höra delar ur temat, Imperial City och vad jag tror är ute i vildmarken nattetid och det låter fantastiskt bra.

Intrycket av helheten är ett splittrat sådant. Det känns faktiskt surt att de finfina outsidersena inte får dela plats med de givna hitsen. Då hade det kunnat bli riktigt riktigt bra. Den medföljande DVD'n med klipp från konserten i fråga höjer betyget från mediokert till bra, men det är inte helt utan ett stygn av irritation.

Betyg: 6
Bästa Spår: The Elder Scrolls IV: Oblivion och Castlevania



Distant Worlds - Music From Final Fantasy
Nobuo Uematsu är min absoluta favorittonsättare när det kommer till spelmusik. Jag håller "spelvärldens John Williams" högre än Super Mario Bros och The Legend of Zelda's musikpappa Koji Kondo, vilket ju säger en hel del. Så när jag äntligen var på besök i Stockholm knatade jag raka vägen in i Stockholms Konserthus och införskaffade mig Distant Worlds för en absurdt dyr peng. Men när det kommer till omarrangemang av den finaste musiken till världens bästa spelserie, dessutom utövat av fantastiska Stockholms kungliga filharmoniska orkester, även denna gång under ledning av Arnie Roth, känns pengar som världens futtigaste sak.

Det som slår mig under lyssningen är att jag i sjuttiofyra minuter och trettiotvå sekunder känner mig konstant underhållen. Det finns ingenstans jag önskar något var annorlunda, ingenstans känns något undermåligt eller fel. Opening Thene/Bombing Mission från FFVII får agera inledare och känns perfekt, direkt efterföljd av otroligt bombastiska Liberi Fatali, Uematsus första helt orkestrala arrangemang. Redan som tredje spår får vi ta del av hela Final fantasysagans finaste stund - Aerith's Theme. Denna gudabenådat vackra låt som jag har så otroligt mycket minnen till. Det var till dessa toner jag för första gången grät till ett spel, och insåg att spelmediet inte bara är fulkultur. Att då få höra en av de finaste versioner av låten gör dessutom inte saken värre, gåshuden på gåshuden är konstant närvarande. En tiopoängare.

Givetvis bjuds vi ju på en variant av Chocobo-temat. Uematsu har för vana att låta dessa gula strutsfåglars temalåt agera olika danstakter i hans spel. Flamenco, polka och shuffle är bara ett gäng exempel på vad han brukar hitta på, den ena ofta sämre än den andra och ett riktigt irritationsmoment även om de inte tar upp så stor plats i spelet. Till Distant Worlds har Nobuo Uematsu verkligen BARA valt ut gräddan och ställer här upp med Swing De Chocobo vilken utan tvekan är den allra bästa varianten av temat. Klockrent.
Dessutom blir jag så otroligt positivt överraskad av de inte fullt så självklara titlarna. Fisherman's Horizon och Love Grows härstammar från åttonde delen i sagan vilken även är Uematsus svagaste stund. Eller i alla fall mest ojämna. Så att få höra dessa två bitar fullkomligt briljant ackompanjerade lyfter skivan till nya höjder. När de mest tveksamma låtar hamnar i händerna på en makalöst intrikat orkester och en ytterst inspirerad dirigent och blir bland de starkaste låtarna på en redan fantastisk skiva vet man att det är något alldeles extra du fått lägg händerna och vila öronen på. Dessutom är det otroligt ostiga försöket till en tolv minuter lång operett behandlande Draco och Marias öden alldeles... Lysande. jag älskar det.

Är det något jag känner jag vill klaga litegrann på är det att endast en låt får representera FFIX, Uematsus mest inspirerade alster under Playstation-eran. Och att låten dessutom är semitråkiga Vamo´ Alla Flamenco känns riktigt surt. Låten är på inga sätt dålig, men tänker man tänker på alla superlåtar från spelet som skulle passa så fantastiskt fint i det orkestrala formatet gör det lite ont i en.

Men vad spelar det egentligen för roll när du som trettonde och sista spår får ta del av Uematsus och hela Final Fantasyerans mäktigaste stund och magnum opus - One Winged Angel. Den allra sista fighten i FFVII, mot ingen mindre än Sepiroth själv, tonsatt till den mest episka musik du bara kan tänka dig, med körer på latin(för övrigt alldeles fantastiskt arrangerat av skandinaviens äldsta och en av Europas finaste universitetskörer, Allmäna Kören), bombastiska toner som aldrig tycks sluta, takbyten och ett helt otroligt mäktigt avslut. Den självklara avslutaren av alla sådana här skivor. Jag gillar dock versionen från filmen Final Fantasy VII - Advent Children, med sina råa metalriff och dubbeltramp bättre, men helt klart är att One Winged Angel är en miljonlåt - det är en låt kompositörer sitter och sliter sitt hår för att kunna överträffa - utan att någonsin kunna lyckas.

jag har lyssnat på Nobuo Uematsus musik sedan 1997. Det är snart tretton år. jag har hört varenda ton han komponerat till sina sex Final Fantasy-spel och dessutom i otaliga tappningar, stilar, samlingar och versioner. På något sätt känns det då nästan lite episkt och väldigt talande att kompositionen han satt upp - vars turné hade premiär exakt på 20-årsdagen av släppet av det allra första Final Fantasyspelet - aldrig känts så fräsh och vid god vigör som just då. Inspirationen verkar sprutat ur öronen och det märks till och med på skiva. Jag har under mina tretton år aldrig hört en bättre orkestral samling Final Fantasy-melodier.

Och tro mig, jag har hört en del.

Betyg: 8
Bästa spår: Aerith's Theme och One Winged Angel. Som vanligt.




Sounds from The Lighthouse - Bioshock 2 Official Soundtrack.
Jag tänkte som så att eftersom jag ändå fått med mig sountracket till Bioshock 2 i den alldeles fantastiska Collector Edition av spelet, kan det ju passa perfekt med en recension - inte minst eftersom spelet i sig är så speciellt med sin 40-talsrunda art deco-stil och dystopiska undervattensparadis gone jättewrong, men även för att det är ett såpass nytt spel, det släpptes ju bara för ett par dagarn sedan.

Garry Schyman är det som bokstavligt talat står för fiolerna, och vi serveras i Collectors Editionen av spelet en tvättäkta tolvtums LP-skiva med soundtracket på. Besvikelsen och sorgen över att inte kunna lyssna på skiten eftersom en gammal grammofon inte direkt står i varje hörn av min lägenhet stillas dock en smula när jag längst ner i den stora boxen hittar en CD-skiva med OST's på - dessutom snyggt designat att se ut som en svart stenkaka för att ytterligare förstärka känslan. Tack för omtanken och energin 2K Marine, ni vet bannemig vart skåpet ska stå.

Hur är det så med musiken då? Jovars, inget fel alls. Det inledande temat är riktigt vackert och lite ledsamt, men med tanke på att Bioshock 2 är ett... Well, actionspel med skräckelement(även om det inte känns så, då undervattensstaden Rapture har mer liv och själ än någon annan spelvärld tidigare. Fast, det är väl en annan historia antar jag...) blir det ofta plinkanden på fioler, trumpeter som brölar och utdragnet fiol- och cello-spel. Det ges alltså för liten plats för rena melodier. Inget fel i det om man ser till sammanhanget. Efter att ha spelat spelet ett par timmar är musiken perfekt i förhållande till vad som sker när jag håller kontrollen i näven, men det kanske inte är så njutbart att bara lyssna till.
Därför blir det även lite svårt att sätta ett betyg på soundtracket. Sitter jag och spelar spelet är det helt fantastiskt bra, inte bara musiken i sig utan även ljudarbetet i stort är makalöst genomarbetat, men det känns som en annan sak när man lyssnar på det såhär med hörlurar.
Nåja, det får bli ett mellanting, mycket är bra, väldigt bra till och med, men det är för mycket action och skräck för att jag ska kunna njuta fullt ut, de otroligt vackra delarna som How She Sees The World eller avslutande Eleanor's Lullaby till trots. Lysande i rätt sammanhang, kastar man det däremot åt sidan blir det dock inte fullt lika njutbart.


Betyg: 6
Bästa spår: Pairbound - Bioshock 2 Theme och Eleanor's Lullaby.