bobergsrecensioner

Eftersom jag hade noll förväntningar på Five Finger Death Punch's första skiva The Way of The Fist tog den mig lite med storm, och även om de hårda riffen tillsammans med de katchiga refrängerna och de solklara, jättearga passningarna till Bushregimen knappast var originella, bjöds jag på en knapp timmas finfin underhållning. Och tydligt var att inte bara jag fastnat för bandets charm. Visst, bandet kanske inte sålde så jättebra i Svedala, men i staterna vart det minsann ett par miljoner sålda plattor. Nu är det hursom dags för uppföljaren, och jag ska ta reda på om debuten bara var ett lyckokast.

Två saker ska benas ut direkt i alla fall - Gitarristen tillika bandets skapare Zoltan Bathory vet verkligen hur man skriver hitlåtar och han har hittat en alldeles lysande growlare och sångare i Ivan Moody. Killen är fan skitarg, vilket passar ganska jättebra då det mer eller mindre fortsätter i samma spår som debutalstret, både text- och produktionsmässigt. Det är krig för hela slanten och i många låtar blixtrar bandet till med små guldkorn till partier som höjer låtarna från mängden. I vissa är det stenhårda breakdowns, i andra akustiska gitarrer med fantastisk rensång. I en är det nån morbid marschtakt kombinerat med Moodys vansinniga röst skrikandes "Hoorah! Hut, hut!" och i en annan ett jättevackert gitarrsolo. Det är de små sakerna som gör att man fastnar. Och som får oss mindre begåvade i sångens vackra konst att få arga blickar från grannarna i trappuppgången. Refrängerna sitter fortfarande som en smäck med andra ord.

problemet ligger i att alla låtar ska agera singlar. Det blir så svårt att sålla agnarna från vetet när alla låtar är fyra minuter långa och börjar och slutar på mer eller mindre samma sätt. Det är nästan aldrig dåligt men det blir väldigt lätt nyansfattigt med femton låtar på en och samma skiva. Risken för att tappa intresset vid en hårdlyssning är påtagande stor.

En annan intressant sak är att Zoltan Bathory, alltså bandets skapare, har den tråkigaste rollen i bandet. Trummorna och basen har lyft sig både produktions- och rent spelmässigt sett, men även om vissa riff kan kännas fräscha är det oftast samma grejer som används. Och inte minst känns gitarrspelet lika platt producerat som på The Way Of The Fist. Därför får instrumentala Canto 34 agera kissepaus. Inget bra betyg.

Oftast är dock detta inget jag bryr mig om när jag lyssnar på War Is The Answer. Detta är inte musik du ska sitta och orera över hur gitarrslinorna oftast ligger över basen på ett högst icke intrikat sätt. Detta är musik att gyma, vara arg eller skapa en revolution till. Jag trivs med skivan trots att låtskatten skulle kortas ner med ett par tre stycken.
Five finger Death Punch smörar en stenhård knogmacka och bjuder laget runt. Det är bara att ta emot.
"I'll smack you so fucking hard you'll feel like you've kissed a freight train.
Harru.

Betyg: 6
Bästa spår: Far from Home och Dying Breed.