bobergsrecensioner

Efter ungefär tretton sekunder förstår du att det är As I Lay Dying du lyssnar på. Bandet har egentligen inte sedan debuten för sju år sedan ändrat nämnvärt på sin formula mer än på det produktionsmässiga planet. Bandet flyttar inga bergsmassiv med sin rätt typiska, malande metalcore, men får jobbet gjort. På nya skivan mer än någonsin faktiskt, vilket i fröken Bobergs bok är rätt förvånande. Där vissa låtar på föregående alster kändes som att äta fransbröd - bara luft - känns det som att The Powerless Rise fått gräddas lite längre och andraspåret Anodyne Sea fångar kvickt min uppmärksamhet med en fin melodikrok, trycker till lite hårdare med en fin rensjungen refräng och vevar in mig helt efter knappa tre minuter med ett riktigt stenhårt breakdown som får gamnacken att gunga betänkligt.