bobergsrecensioner

Ända sedan jag 2007 hörde första delen i Exodus kompetensbelägg har jag trånat efter en uppföljare. Inget alster kan ju innehålla bokstaven Alfa i versal utan att släppa en andra del. I mitten på Maj besvarades mina böner och resultatet är en ytterst komplex thrashmetalskiva som sluter cirkeln kring Rob Duke och grabbarnas förakt mot människan.

I ungefär 20 sekunder är det lugnt. Förstaspåret The Ballad Of Leonard And Charles(Som handlar om två av de värsta seriemördarna i USA's historia) börjar med akustiska plock, något som förvånar. Efter en kort kort stund knyter bandet sedan ihop trådarna till föregående skiva, The Atrocity Exhibition - Exhibit A medelst det sista riffet på sistaspåret Bedlam 1, 2, 3 som i sin tur får agera första riff på senaste skivan. Redan här börjar skinnet knottra sig och håret på armarna ställa sig. En otroligt effektfull början. Sedan är det full jävla speta i sjuttiofyra(!) minutrar. Det smattras på kaggar, tappas på gitarrhalsar och skriks om orättvisor och så som på något snedsteg är det ytterst kompetent levererat. Gitarrister Gary Holt och Lee Altus bänder strängar så fingrarna blöder och det är old school Bay Area-thrash i ny kostym för hela slanten. Komplext, sylvasst och skitsnabbt. Och förbannat bra ska även sägas. Denhär typen av musik är gjord för att spelas på skithög volym när du är riktigt arg. Och det är jag ju nästan jämt, så dethär passar mig som handen i handsken.

Sedan i början på Juni har jag haft Exodus i lurarna överallt. På bussen, på gymet, i sängen, framför datorn, när jag... Gosat med människor. The Human Condition finner sig tillrätta oavsett företeelse. skivan är på grund av sin längd väldigt nyansberikad och du finner hela tiden nya saker du inte hittat innan. Risken för paltkoma är dock överhängande och jag hade inte gnällt om Nanking och Democide försvunnit ur setlisten och således behållt tempot och relevansen ända in i mål. Det skiter ju såklart Exodus som förutom att rocka sockorna av mig faktiskt vill säga något. Om världen. Denna värld som enligt skrikare Rob Dukes håller på att gå helt åt helvete. Under våra sjuttiofyra minuter hinner bandet avverka ämnen som sodomi, massmord och tortyr,(Ballad Of Leonard And Charles)hedersmord, skolskjutningar(Class Dismissed), högt uppsata högerextrema direktörer(March of The Sycophants), folk som lyckas bli kända för absolut ingenting(Burn, Hollywood, Burn) och världens förfall i största allmänhet(Good Riddance). Just Burn Hollywood, Burn är skivans bästa spår och sällar sig till en av årets allra bästa låtar - troligtvis den bästa thrashlåten jag hört på ungefär tjugio år. En fyra minuter och sex sekunder lång spottloska mot Paris Hilton och skönhetsidealen LA-kvarteret är infekterat av. Rob Dukes själv har sagt "Som dendär jävla paris Hilton. Vad fan är hon känd för? Vad har hon gjort som fått henne att bli så populär bortsett från att ha knullat nåt svin som sedan gjort en film av det?". Låten i sig knatar runt i sexhundra bpms och känns som att bli sparkad i fejset av en gammal Doc Marten. Nygamla trummisen Tom Hunting(Som för övrigt är helt sjukt bra) får sitta och piska för allt vad tyglarna håller samtidigt som Holt och Altus drar igång ett av de mest inspirerande och smittande riffen jag hört på väldigt länge. Rob Dukes får spy galla över världen och det hela blir så svängigt skitargt att jag inte kan värja mig för attacken. Jag kreverar under tyngden.

Det som gör att Exhibit B: The Human Condition går från en stark sjua till en svag åtta är helheten. Jag ser inte bara till skivan i sig utan även till föregångaren, kompetensen inom sitt respektive instrument, att de lyckas förena fart, tyng och komplexitet med enkelhet och självklarhet, de olika berörelsepunkterna och bevarandet av äkta Thrash Metal av den gamla skolan.

Exhibit B: The Human Condition den bästa Thrashskivan jag hört sedan Metallica red på blixten 1984 och en av de allra bästa skivorna jag hört i år. En triumf.


Betyg: 8
bästa spår: Burn, Hollywood, Burn och Good Riddance.