bobergsrecensioner

Mina tidigare erfarenheter av Nevermore har begränsats till de fyra första låtarna på Dead Heart In A Dead World från 2000. Anledningen till att det är just fyra är av den anledningen att anslutningen bröts med användaren på DC++ jag laddade ner skivan av. Detta var minst fem år sedan. Jag minns dock de knixiga, progressiva partierna, en ständigt närvarande mörk känsla i det thrasiga heavy metalsoundet och Warrel Danes väldigt speciella sång. Väldigt spännande men i mina fem år yngre öron ganska mörk musik. Såhär ett halvt decennie senare är det mer eller mindre samma musik men en Boberg med ett par nya öron.

I mina ögon(Eller öron snarare) är det riktigt imponerande att hålla en såpass meckig approach men ändå få det att kännas lättillgängligt. Det är aldrig från punkt A till punkt B, utan ska trixas halvt till förbannelse innan målet är nått. Något jag å andra sidan alltid älskar, men jag är inte van vid den relativt sparsmakade speltiden. När meckiga band som Meshuggah, Dream Theater Opeth och inte minst Barren Earth(Även om inga av dessa ligger i samma genredivision vare sig med varandra eller med Nevermore) är det sällan förvånande om varvtiden klockar in på en rätt saftig bit över en timma landar The Obsidian Conspiracy på lagoma 45 minuter. trots detta hinns det med fler infall, taktbyten och andra stojigheter än många mindre begåvade band hinner med under en karriär eller två. Imponerande, om än ovant.

Genremässigt landar Nevermore i någon form av ingenmansland, ett slags limbo där få delar av Slipknot, diverse Power metalakter och en del gammal thrash lyckats leta fram till gamla Iron Maiden. Det låter inte bara komplicerat och icke applicerbart när man försöker sig på en förklaring, det låter till och med dåligt. Men tänk om. Och lyssna en gång till. Warrel Dane innehåller en väldigt intressant stämma, Jeff Loomis är en fantastisk gitarrist och låtbygget är som tidigare proklamerat lika hållbart som ädelstenen i skivans titel. Melodikrokarna avlöser varandra och ibland har jag svårt att veta vilket bete jag ska nappa på. Introlåten sätter igång direkt och känns lagomt thrasig, Moonrise känns stenhård och andas väldigt mycket Slipknot i sitt inledande riff. And The Maiden Spoke tar vara på refrängen först och främst likt NWOBHM-skolan, precis som skivans förmodligen bästa spår, Emptiness Unobstructed. En söt liten powerballad letar sig i även fram i The Blue Marble And The New Soul och ställer det mesta på sin kant - inte minst med det undersköna solot en bit in.

Nevermore gör väldigt mycket rätt med The Obsidian Conspiracy. Det finns jättemycket att hämta, nya intresseväckare för varje lyssning och lägstanivån är förvånansvärt skithög. En väldig överraskning. En glad sådan dessutom. Fan inte illa.


Betyg: 7

Bästa spår: Emptiness Unobstructed och The Blue Marble And The New Soul