bobergsrecensioner

Det är idag elva styckna dagar kvar till Metaltown i Göteborg och således första gången jag får se Rammstein live. Det har vart en lång väntan, men nu äntligen är det dags. Så det jag således tänkte göra nu är att skriva några rader om bandets senaste skiva. Som egentligen bjuder på allt det som vart bandets signum. På gott och ont.

Jag har ett problem. Ett problem som lite hämmar mitt eget musikälskande. Jag vill så mycket hellre ha skivorna av band jag älskar i fysisk form och drar mig därför något extremt för att använda Spotify eller för nedladdning avsett program innan jag faktiskt har fått lyssna på skivan i fråga i min stereo. Det kan verka löjligt men det har helt enkelt att göra med att jag på något sätt vill visa bandet min respekt. Missförstå mig rätt, jag är inte den som försöker motverka nedladdning - om det inte vore för den skulle jag inte ha så många skivor i min samling och verkligen inte ha den musikkunskap jag idag besitter. Nej, det handlar bara om mig själv och min rädsla för att inte köpa skivan om jag väl laddat ner den.

De första månaderna hade jag helt enkelt inte råd att införskaffa Liebe Ist Für Alle Da och när jag väl fick lite kosing på fickan var det andra ting som låg högre prioriterat. Vilket i sin tur har lett till att jag inte lyssnat på skivan. Förän för tre dagar sedan. Då jag kände att "Men för satfläsk Boberg, nu är det snart Metaltown och du ska få se ett av de fetaste livebanden i historien - och du kan inte sjunga med i flertalet låtar för att du är dum i huvudet". Så jag gjorde helt enkelt slag i saken och tankade hem skivan. Och i tre dagar har Liebe Ist Für Alle Da varit mitt knark.

Den inledande trion Rammlied, Ich Tur Dir Weh och Waidmanns Heil kan vara något av det bästa jag hört på riktigt riktigt länge. Det är precis det som definerar Rammstein ända ut i svartmålade fingerspetsarna. Morbidromantiska texter som sockervaddspinne, omsorgsfult invävt i manliga monsterriff, ett rakt trumspel som jordgubbssmaksättning och de helt fantastiska synthslingorna som helheten. Liseberg. Jag själv sitter på en parkbänk i solen och bara njuter. Inte minst Waidmanns Heil får mig att vilja göra saker jag inte själv trodde jag tänkte på. Sällan greppar en låt mig på det sättet. Ge mig den live och jag ansvarar icke för mina handlingar.

Rammsteins absolut största problem har alltid alltid alltid varit dess ojämnhet. Oftast ligger de på en inom sitt gebit oöverträffat hög nivå för att i ett par låtar få brutal innerskida och missa målet tämligen grovt. Tidigare alstrena Reise Reise och Rosenrot är perfekta exempel på detta, med låtar som verkligen skjuter i höjden för att sedan få ta del av riktiga bottennapp som förtar stämningen.
Samma problem möts vi av på Liebe Ist Für Alle Da, om än inte riktigt i samma utsträckning. Jag har redan nämnt de tre första låtarna som praktexempel av vad Rammstein går för, lite lugnare Frühling In Paris och Wiener Blut är även de riktigt bra samtidigt som titelspåret manande pockar på min uppmärksamhet. Svackorna stavas B********, självklart första singeln Pussy som är direkt dålig och i viss mån även avslutande Roter Sand. Visst, allting utan egentligen Pussy är lyssningsbart, men känns inte lika intressant som första halvan av plattan. Väldigt väldigt synd. Sett till helheten går det dock inte att klaga på Liebe Ist Für Alle Da, mer än att det känns rätt vemodigt att veta att detta lär vara den sista skiva bandet lär släppa.

Många har gnällt på bandet, att det fokuseras på snopp, slida, avhuggna kroppsdelar och andra moraliskt förfallna teman. Intressant då att jag inte hört ett knyst om band som Dissection, Gorgoroth eller Behemoth i samma utsträckning. Konstigt konstigt.
Rammstein är de största morbidromantiker vi har och jag vore inte samma man utan dom.

Även Shakespeare ansågs vulgär på sin tid.


Betyg: 7

Bästa spår: Waidmanns Heil