bobergsrecensioner

Få skivor har i Bobergs ögon vart lika efterlängtade som We Are The Void. Efter 2007 års fullkomligt lysande Fiction är det svårt att ställa ner förväntningarna på Göteborgskillarna. Men hur låter det nya decenniets Dark Tranquillity då? Fullkomligt överjävligt bra om du frågar mig.

Dark Tranquillity har under åren gått från klarhet till klarhet och när Fiction nådde mina öron kände jag att bandet nått sin absoluta topp. Men när jag för fjärde gången låter öronen landa på tredjespåret The Fatalist's fasligt melankoliska intro slänger jag handlöst mig på marken och erkänner att jag haft fel. Så fel. 2010 års version av DT är den bästa någonsin.

Det tar ett tag. Det mesta låter från början bra, men det är inte förän du verkligen sätter dig ner med bandet och sakta låter killarna visa dig hur döden ser ut som du verkligen förstår vad We Are The Void är för något. När du till slut känner att den ena låten överträffar den andra, det är då du vet att du lyssnar på något utöver det vanliga. Det tidigare nämnda pianoplinkande intro i The Fatalist, den fullkomligt briljanta refrängen i In My Absence som får varenda hårstrå på kroppen min att ställa sig i givakt, Mikael Stannes rensång i The Grandest Accusation följt av det melodiska partiet med gitarrstämmor, det rent black metal-doftande monstret Arkhangelsk eller olidligt vackra avslutaren Iridium som nästan bryter ny mark hos bandet. Jag kan inte bestämma mig för vad som är bäst, för vad jag gillar mest. Bortsett från två ytterst små svackor framåt slutet är detta egentligen helt fantastiskt rakt igenom. Jag hade väl mina förhoppningar om att det skulle bli bra, men såhär bra?

Keybordisten Martin Brändström har alltid haft en relativt stor roll i Dark Tranquillity, men det var i Fiction han verkligen fick komma till sin rätt och visa vilken stämningshöjare han är. I We Are The Void är han mer eller mindre oumbärlig för produktionen och visar här hur duktig han är på att skapa slingor och melodier som perfekt går hand i hand med övriga medlemmars prestationer. Melankolin och mörkret blir så mycket mer påtaglig med ett par dova pianoslingor i bakgrunden. Jag älskar det. Jag vill konstant ha mer.

Har jag egentligen något att klaga på? Nej, jag antar inte det. Och det är det som är så sjukt. Jag är så nöjd när jag lyssnar på We Are The Void, så tillfredsställd och bekväm. Jag har nog under mina år som musikknarkare aldrig stött på bättre nyanser mellan det ljusa och det mörka tidigare. Detta är tvättäkta göteborgsk melodeath rakt igenom. Det bryter ingen direkt ny mark, men eftersom Dark Tranquillity tillhör pionjärerna inom subgenren förväntar sig ingen något i den stilen. Inte minst då det låter såhär fruktansvärt bra.

Det retar mig till förbannelse att In Flames ska få headlina Metaltown i år medans Dark Tranquillity, sveriges näst bästa band, förpassas till en spelning på 45 minuter mitt på blanka dagen. I en rättvis värld hade rollerna vart mer än omvända.

Jag tycker det känns lite konstigt att ha en kandidat till årets bästa skiva redan i sena februari. tillfredsställande som fan, men lite konstigt. Betyget har under alla tidigare lyssningar vart en stark åtta, men det är såhär när man får sätta allting på pränt man inser hur mycket man faktiskt älskar skivan. Hur ska något kunna överträffa detta i år?
Decenniets bästa skiva!


Betyg: 9

Bästa spår: The Fatalist